Om etisk fitnessism

Etisk fitnessism, som vi även kallar ’djurens etik’ eller bara ’fitnessism’, är den etik vars beteende tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet. Fitnessism är därför den etik enligt vilken:
En handling är rätt för en individ om och endast om handlingen maximerar överlevnaden av generna för denna individs beteende, d.v.s. om och endast om handlingen maximerar denna individs beteendefitness.
Ett djurs beteende tenderar nämligen till följd av det naturliga urvalet att maximera sin fitness. Detta är en av etologins viktigaste satser, och lyder så här i sin ursprungliga formulering:
”An animal’s behaviour tends to maximize the survival of the genes ’for’ that behaviour, whether or not those genes happen to be in the body of the particular animal performing the behaviour.” [Richard Dawkins, The Extended Phenotype, 1982, s. 248].
Ett argument för fitnessismen är att det naturliga urvalet inte bara tenderar att göra att människor kommer att handla enligt fitnessismen, utan att människor också kommer att medvetet hålla den för riktig. Fitnessismen har därför framtiden för sig, och är som vi ser det en genuin medtävlare till varje klassisk och etablerad etik. Andra argument för fitnessismen är att den är fullständig, konsekvent, ändamålsenlig, indoktrineringslös, en medelväg mellan opartisk altruism och fullständig egoism, samt varken lider av bristande hedonism, altruism, intuitivitet eller hänsyn till framtida generationer.