2014-11-26

Sannolikhet, kausalitet, egoism och historia

Om ett visst sandkorn på marken i en sandöken för en miljon år sedan istället för att ligga där det faktiskt låg hade legat 1 mm västerut, hur stor hade i sådana fall sannolikheten varit att du nu lever? Drygt 99 procent? Exakt 50 procent? Knappt 1 procent?

För resonemangets skull tänker vi oss att alla händelser är orsaksbestämda, d.v.s. att determinismen är sann. (Om vi istället tänker oss att inte alla händelser är orsaksbestämda, d.v.s. att indeterminismen är sann, så skulle korrekt sannolikhet vara lägre.)

Ett vanligt svar är att sannolikheten hade varit exakt 50 procent. Visst är det så att om det inte finns något som helst skäl att förvänta sig en viss händelse mer än dess komplementhändelse, så har båda händelser sannolikheten exakt 50 procent. Hur stor är sannolikheten att Sverige blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Att svara exakt 50 procent p.g.a. att det är så oerhört svårt att veta leder till motsägelser. Hur stor är i sådana fall sannolikheten att Finland blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Exakt 50 procent p.g.a. motsvarande svårigheter? Hur stor är sannolikheten att Norden blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Det kan i sådana fall inte vara exakt 50 procent, trots motsvarande svårigheter, utan måste vara mer, eftersom både Sverige och Finland ligger i Norden. Hur stor är sannolikheten att Småland blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Det kan i sådana fall inte vara exakt 50 procent, trots motsvarande svårigheter, utan måste vara mindre, eftersom Sverige har fler landskap än Småland.

Ett annat vanligt svar är drygt 99 procent. Ett sandkorn är ju så litet och 1 mm är så kort. Vissa saker är så små att de i praktiken är försumbara; i det långa loppet gör de ingen skillnad. Det korrekta svaret är dock klart under 1 procent.

1 mm är en lång sträcka för de oräkneliga gasmolekyler som i luften rör sig alldeles i närheten. De krockar oupphörligt med varandra och med annat, och får genom kedjereaktioner av sådana krockar i atmosfären i sinom tid globala effekter. Efter en tid, sannolikt några veckor, har krockarna med sandkornet påverkat positionen av varje gasmolekyl i det globalt sammanhängande lufthavet.

Vid befruktningen av ett människoägg har vilken spermie som befruktar ägget en avgörande inverkan på vilken person som så småningom utvecklas. Exempelvis avgörs en människas genetiska kön av vilken spermie som befruktar ägget, vilket i sin tur avgörs av ytterst små händelser. Andra vindar och luftdrag i närheten av äggets kvinna och spermiens man veckorna före befruktningen är med stor marginal tillräckliga för att ändra vilken spermie som befruktar ägget.

Har detta någon relevans för egoism? Den etiska egoismen är den moralteori vars intrinsikala värde är differensen av en och endast en individs mängd njutning och mängd lidande. Tänk dig en etisk egoist. Hon värdesätter i sig ingenting annat än sitt eget välbefinnande. Om hon själv inte lever, och därför inte kan uppleva någonting, finns inga värden. Att hon inte bryr sig om fortlevnaden av livet på jorden efter sin egen död är djupt upprörande, men är långt ifrån det enda problemet med hennes etik. Ett förbisett problem med den etiska egoisten är hennes kategoriska och egocentriska värdering av mänsklighetens historia.

Eftersom hon överhuvudtaget inte hade levt om ett visst sandkorn på marken i en sandöken för en miljon år sedan istället för att ligga där det faktiskt låg hade legat 1 mm västerut, så är t.ex. varje dråp och mord genom historien oerhört värdefullt för henne. Varje dödsolycka och fatal sjukdom vilken någonsin har drabbat någon människa genom historien är maximalt värdefull för varje etisk egoist.

En etisk fitnessist, däremot, värdesätter sina egna beteendegener. De kommer inte bara att överleva fitnessisten, utan har föregått fitnessisten under årtusenden och årmiljoner inuti andra människor och individer av andra arter. Ingen annan moralteori än fitnessismen förklarar vad en enskild människa egoistiskt vinner på att offra sig för andra människor. Vi alla delar beteendegener. Vi är alla bärare och delare av inte bara vår mänskliga kulturskatt utan även den välskapta skatt som är våra gemensamma gener.


Filosofimaskinen


2 kommentarer:

  1. Etisk fitnessist? Låter lite väl konstruerat för att undvika att kalla sig etisk egoist (eller universalegosit) ;-)

    Till skillnad från att tro på gener så tror jag på memer. Jag tror mitt medvetande består av memekomplex som fastnat i det nät (konnektom) som utgör min hjärna (och skapar mitt medvetande). Min enda väg mot överlevnad är att försäkra mig om att dessa memekomplex kan överleva mig (jaget) och fastna på liknande strukturer efter att min kropp är död. Jag måste således både sprida memer och skapa förutsättningar för dem att överleva genom att bygga stabila och långsiktiga nätverk. Finns det något bättre sätt att lyckas med detta än att engagera mig i andra människors välmående? Samtidigt kan jag inte förstå någon annan människas välmående, jag kan inte vara empatiskt. Det finns ingen möjlighet för mig att veta att jag känner likadant som en annan människa. Trivialt så vet jag att mina egna känslor förändras över tid. Jag kan sympatisera med andra människors beteende och jag kan rationalisera, men bortanför det är jag ensam och instängd i min kropp.. en egoist.

    SvaraRadera
  2. I de tre sista styckena av blogginlägget Sannolikhet, kausalitet, egoism och historia ovan förklaras en del av de avgörande skillnaderna mellan etisk fitnessism och etisk egoism. Den etiska fitnessisten är i praktisk handling altruistisk, framförallt gentemot sina nära och kära, men även gentemot andra, och månar oerhört starkt om den långsiktiga överlevnaden av livet på jorden. Den etiska egoisten, däremot, är fullständigt likgiltig huruvida någon överhuvudtaget överlever henne eller inte.

    Idén att det snarare än gener är memer som bör överleva individens kropp är intressant. Fitnessismen har ett argument som andra moralteorier saknar, nämligen att den har framtiden för sig. Eftersom fitnessismen definieras som ”den etik vars beteende tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet” så kommer det naturliga urvalet tendera att maximera att individer handlar enligt fitnessismen. Beteendet att maximera överlevnaden av ens temporära memkomplex maximeras inte riktigt av det naturliga urvalet och kommer att försvinna med tiden, men jag blir ändå nyfiken på dina tankar.

    Hur värderar du individer av andra djurarter eller för den delen människor som inte kan fästa eller hantera dina memkomplex? Jag som fitnessist värdesätter individer av otaliga djurarter och framförallt varje individ av min egen art, men som värdar för mina memkomplex är de flesta av dem tämligen värdelösa. Varför strävar du överhuvudtaget efter att genom kopior av dina memer ”överleva” din egen död? Att du engagerar dig i andra människors välmående är utmärkt, men för att sprida dina memkomplex är det nog effektivare att du förökar dig i större utsträckning eller att du på olika sätt lagrar dina memkomplex, för framtida generationer att upptäcka.

    SvaraRadera