2018-08-31

Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.



Filosofimaskinen



2018-07-30

Normaliseringen av Sveriges största parti

Normaliseringen av Sverigedemokraterna har kraftfullt bekämpats sedan deras intåg i Sveriges riksdag 2010, framför allt av de andra riksdagspartierna och media. Hur man bäst förhindrar och i efterhand förklarar den ökande normaliseringen har diskuterats otaliga gånger, vilka konsekvenser normaliseringen får och hur den bör hanteras. En fråga som sällan lyfts är den andra stora normaliseringsprocess som pågår inom svensk politik, nämligen normaliseringen av Socialdemokraterna. I inget annat demokratiskt land har ett parti varit så dominerande över så lång tid som Socialdemokraterna i Sverige. Idag beskrivs dock Socialdemokraterna oftast som ett parti i kris med fallande förtroende och sjunkande opinionssiffror, men vad som sker i skuggan av krisen, mycket skapad av havererande ledarskap, utbredd inkompetens och möjligen ett symptom av socialdemokratins kollaps i Europa, är en normalisering av Socialdemokraterna, där de börjar bli ett parti som alla andra.

För att förstå processen behöver man fundera på Socialdemokraternas historiska ställning, både som makthavande parti och som en del av den inflytelserika arbetarrörelsen. Så sent som 2002 fick Socialdemokraterna 39,8 % av rösterna i riksdagsvalet. Miljoner av fackförbundens pengar går till att värva Socialdemokratiska röster inför valet, som annars finansierar mycket av sin kampanj med lotteripengar, som tjänas in med hjälp av speciella tillstånd, och offentliga bidrag. Trots detta visar idag många opinionsinstitut på ett väljarstöd under 25 %, vilket skulle vara det överlägset sämsta valresultatet på över 100 år. Men vad innebär egentligen normaliseringen av Socialdemokraterna och vad får den får konsekvenser?

Normaliseringen av Socialdemokraterna innebär bl.a. att Socialdemokraterna behöver göra upp med sin självbild som det ständigt makthavande och folkliga partiet. En Socialdemokratisk valförlust bör inte kännas som en statskupp, utan som ett möjligt och ibland förväntat valresultat. Men även med modesta valresultat och en självbild som speglar dessa så är Socialdemokraternas ställning unik med deras kopplingar till arbetarrörelsen och ett av de slutgiltiga stegen i normaliseringen är när denna koppling bryts. Under en ganska lång tid har den socialdemokratiska LO-ledningen kämpat med ständigt vikande socialdemokratiskt stöd bland medlemmarna och framför allt att kunna hålla undan för det nya folkhemspartiet Sverigedemokraterna. När blir det inte längre försvarbart att så mycket av medlemmarnas pengar går till att hjälpa ett specifikt politiskt parti?

Troligtvis så kommer Sverige gynnas av ett mer levande politiskt landskap och också komma ifrån den partibokskorruption som naturligt letat sig in i det offentliga. Långsamt kan makten komma närmare folket när toppolitikerna inte längre kommer från en utstakad väg som börjar inom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.

Socialdemokraternas grundidé om att ta makten och att behålla den har visat sig effektiv, men det kortsiktiga perspektivet har samtidigt urholkat alla framtidsvisioner till dess att allt har tynat bort, allt för att tillfredsställa den stora massan. Socialdemokraterna behöver vakna upp för att undvika att deras betydelse och existens inte tynar bort precis som deras visioner, sådant som alla andra partier kämpar med.








Överlevnadsmaskinen



2018-05-30

The Rightness Criterion





Filosofimaskinen


2018-04-30

Skolan, kulturen, och människans biologi


Civilisationen fortplantar sig själv över tid genom att skola barnen. Skolan är helt enkelt kulturens sätt att överleva till nästa generation. I naturtillståndet räckte livets skola; i det nya digitala tidevarvet behövs den moderna skolan. Vad den innebär är det dock ingen som riktigt vet. Som alltid famlar vi alla i det mörker som är framtiden.

Civilisationen förändras allt snabbare av en accelererande teknisk utveckling. I takt med att skolgången förlängs genom barnets liv ända in i vuxenlivet, så tappar den i relevans. Kopplingen mellan civilisationens krav och skolans innehåll försvagas kontinuerligt, eftersom kulturens ökande komplexitet motiverar en allt längre skolgång, som i sin tur innebär en förlängd tid mellan individens skol- och arbetsdebut. På den tiden hinner alltmer hända vår civilisation. För en gammal kulturinstitution som skolan är det svårt att hänga med.

Samtidigt är civilisationens barn och vuxna inget annat än däggdjur som behöver överleva och reproducera sig. Kulturens framsteg har lett till en förkortning av tiden som ett nyfött barn behöver för att uppnå könsmognad, men en förlängning av tiden som den könsmogna ungdomen behöver för att nå den sociala ställning då hon själv vill reproducera sig. Skolgångens förlängning i syfte att ännu bättre fortplanta civilisationen har en negativ inverkan på individens primära behov av att fortplanta sig själv.

Civilisation innebär alltid en förklening och en avhärdning från det vilda naturtillståndet, och ett vaggande till ro. Skolgången blir inte bara förlängd, den blir också uttunnad. Kraven sänks eftersom vår rikedom och välfärd daltar med oss och låter oss underprestera. 

Vuxna däggdjur tar hand om sin avkomma, och inget djur tar hand om sin avkomma lika länge som människan. Men genom en nivågrupperad skola där eleverna studerar i sin egen takt kan även de intelligenta eleverna avsluta sin utbildning i tid tills när de inträder i vuxenlivet. Varför ska de i ett par decennier såsa sig genom en långsam och slapp för-, grund-, gymnasie-, och högskola för att därefter i allför hög ålder få det mer än hektiskt med ett stressigt livspussel av samtidig akademisk karriär och småbarnslämning?



Filosofimaskinen



2018-03-23

En bortkastad röst

I september står Sverige inför vad vissa har beskrivit som ett ”ödesval”. Men hur viktiga skulle egentligen små skillnader i ett valresultat vara, i ett parlamentariskt land med en djupt rotad blockpolitik?

Det står redan nu rätt så klart att inget av de tre blocken kommer att få en egen majoritet i Sveriges riksdag. Den parlamentariska striden kommer främst att handla om två utfall, nämligen vilket av blocken som blir störst, och vilken den inbördes ordningen blir mellan de tre stora partierna S, M, och SD. Viktigast av dessa båda utfall blir nog vilket av blocken som blir störst, antigen de rödgröna eller Alliansen, men vilken betydelse skulle det egentligen få? Skulle det vara helt avgörande? Eller skulle det vara så gott som oväsentligt?

För Expressen den 22 december 2017 uttalade Moderatledaren Ulf Kristersson, som ledare för Alliansen, denna tydliga ståndpunkt: 
”Vi har sagt från alliansens sida att vi inte tänker acceptera en till sån här mandatperiod. Vi kan inte ha en regering som i praktiken inte klarar av att regera. Vi tänker se till att Stefan Löfven och den här regeringen tvingas avgå efter nästa val.” 
Svenska folket ska alltså inte behöva uppleva ännu en explicit eller implicit decemberöverenskommelse, vilket verkar lämna endast ett alternativ: Nästa regering behöver åtnjuta stöd av en riksdagsmajoritet. För att finna tillräckligt stöd kommer således partierna i någon mån behöva samarbeta över blockgränserna. S vill bryta upp Alliansen och samarbeta med C och L, medan Allianspartierna framför allt verkar vilja att S ska ställa sig bakom en Alliansregering. Inget av dessa båda block verkar, i alla fall utåt sett, vara särskilt intresserat av ett samarbete med SD. Poängen är dock att det spelar väldigt liten roll vilket av dessa båda största block som blir allra störst. Allting kommer ändå att handla om vilka samarbeten som partierna kan acceptera.

De rödbruna folkhemspartierna V och SD är i denna fråga de mest transparenta riksdagspartierna, medan de andra sex partierna hemlighåller hur de tänker sig att Sverige ska regeras vid de mest sannolika valresultaten. Detta kanske därför att ett uttalande i frågan befaras leda till väljarflykt. Eller kanske därför att dessa partier på riktigt skyr hypotetiska frågor och är rädda för att ens tänka i frågan. Vi väljare får famla i mörkret.

Faktum är att höstens val inte lär bli ett ödesval, i alla fall inte för väljarnas del. Allting väsentligt för den nya regeringskonstellationen kommer istället att utspela sig efter valet, i maktens korridorer, där personliga preferenser, fördomar, och vendettor kommer att avgöra vilka blocköverskridande samarbeten som initieras. Så länge inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet, så kommer en röst på något av riksdagspartierna att vara så gott som verkningslös och en riktigt bortkastad röst.








Överlevnadsmaskinen



2018-01-30

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.



Filosofimaskinen