Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.

Filosofimaskinen

Dåligt beteende och tänkande i olika länder och stadsdelar

Olika människor på olika platser på jorden beter sig och tänker olika. Seder och bruk varierar, normer och värderingar varierar, livs- och världsåskådningar varierar. Genetiskt är människor oerhört lika, varför deras känsloliv, sexualitet, och psyke är rätt så lika över hela värden, men kulturellt är de olika, varför deras språk, trosföreställningar, och traditioner är väldigt olika. Det finns helt enkelt inlärda seder och bruk, inlärda normer och värderingar, samt inlärda livs- och världsåskådningar.

Många platser på jorden är inte så roliga att bo på. På många platser är det vanligt med fattigdom, korruption, och förtryck. Så var det i hela världen förut, men i Västerlandet har livet för de flesta människor blivit klart bättre de senaste seklerna. Fattigdomen, korruptionen, och förtrycket har minskat, och människors liv har blivit så mycket bättre. För ett par sekel sedan var Sverige fattigt, korrumperat, och förtryckande, men Sverige har det senaste seklet varit betydligt bättre att leva i. I andra länder är livet fortfarande dåligt, med kvinnoförtryck, våld, och religiositet. Problemen som dessa dåliga länder har är i stor utsträckning dåliga seder och bruk, dåliga normer och värderingar, samt dåliga livs- och världsåskådningar. Det är dåligt tänkande som ligger bakom t.ex. hedersvåld och kvinnlig könsstympning. Detta dåliga tänkande är ingen följd av dålig genetik, utan dålig kultur. Som kulturella fenomen är hedersvåld och kvinnlig könsstympning helt enkelt urusla.

I vissa stadsdelar i Sverige bor huvudsakligen människor från dessa dåliga länder där det förekommer mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet. I dessa stadsdelar förekommer också mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet. Vem är förvånad? Jo, mången västerlänning i den postmoderna vänstern. Dessa västerlänningar verkar vara så förvånade att de fortfarande befinner sig i förnekelse. De verkar märkligt nog tro att fattigdomen, korruptionen, och förtrycket i dessa dåliga länder kommer från andra människor än människorna i dessa länder själva. De verkar tro att de dåliga ländernas dåliga seder och bruk, dåliga normer och värderingar, samt dåliga livs- och världsåskådningar kommer från kolonialismen och kapitalismen. Som om könsstympningarna och hedersvåldet vore Västerlandets fel. I själva verket kommer Västerlandets nya och bra normer och värderingar i stor utsträckning från just kapitalismen, men även från sekulariseringen och demokratiseringen.

Sanningen är den att när Sverige importerar människor från dessa dåliga länder med detta dåliga beteende och tänkande, så importerar Sverige även själva detta dåliga beteende och tänkande. Vid en snabb och stor import, i synnerhet av religiösa människor, så sprider sig de dåliga normerna och värderingarna från stadsdel till stadsdel, men vid en långsam och liten import, i synnerhet av sekulariserade människor, så sprider sig istället de bra normerna och värderingarna till de importerade människorna. Många platser på jorden är inte så roliga att bo på, och några av dessa platser är numera vissa stadsdelar i Sverige.

Den stora frågan är om världen som helhet har blivit bättre till följd av denna spridning av dåligt beteende och tänkande. Om inte, så har denna import varit av ondo, och har varit en orätt mot mänskligheten. Västerlandet, som tyvärr självt aldrig har varit fritt från vare sig fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, eller religiositet, är trots allt mänsklighetens hopp, och får inte sänkas ned i ett träsk av ännu mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet.

Filosofimaskinen

Den postmoderna vänsterns sympati för svaghet

Ur den socialistiska myllan har en ideologisk mångfald grott. Fascismen och nationalsocialismen grodde direkt ur socialismen efter första världskriget för ett sekel sedan, och har som en central känsla ett förakt för svaghet. Den postmoderna vänstern, som i sin innerliga och översvallande empati har grott sig särdeles livskraftig i dagens västländer, verkar ha som en central känsla en sympati för svaghet, i vilken skepnad än svagheten visar sig, med vissa talande undantag.

Att måna om svaga och utsatta människor, oavsett hur rättfärdiga eller vidriga deras beteenden och värderingar är, är ju på vissa sätt sympatiskt, men har blivit oerhört farligt eftersom detta månande har grott igen till ett månande om en hel del av själva beteendena och värderingarna, även de vidriga. När det var överklassens och kyrkans mäktiga män som ville hålla kvinnor nedtystade i hemmets vrå så svarade den dåvarande kommunistiska vänstern med en rättmätig kritik av dessa konservativa värderingar. Nu, när det är förorternas och moskéernas mäktiga män som vill detsamma, men den här gången med verklig makt att genomföra det, så svarar den postmoderna vänstern med en svårbegriplig sympati för dessa ultrakonservativa värderingar.

I demokratiska frågor har vänstern aldrig varit att lita på, men nu visar det sig att den aldrig har varit det i religiösa frågor heller. Den tid är borta då man med visst fog kunde påpeka att även om vänstern i oförstånd ville allas fattigdom så var den i alla fall en motståndare till rasism, ojämställdhet, och religion. För att gynna de svaga och utsatta vill nämligen vänstern numera att människor ska sorteras in i grupper utifrån etniska, genetiska, sexuella, och religiösa kategorier, för att sedan kunna kvoteras in i samhällets alla finrum. Inom den postmoderna vänstern ser vi numera en besatthet vid vem som är, och vem som inte är rasifierad, könsöverskridande, och framförallt i etnisk, genetisk, sexuell, eller religiös minoritet.

Med tanke på hur vänstern argumenterade under sin kommunistiska period så var det lätt hänt för oss andra att få för oss att den ogillade religionerna därför att religionerna är både falska och dåliga, vilket de förstås är. Nu har det dock visat sig att vänstern ogillade religionerna huvudsakligen därför att religionerna är allt annat än svaga. Både lutheranismen och islamismen är vänstervridna rörelser, och vänstern har numera i stor utsträckning lierat sig med båda, därför att vänstern uppfattar dem som svaga och utsatta, vilket de inte på långa vägar är. Om den postmoderna vänstern vill måna om verkligt utsatta minoritetsgrupper, som dessutom också befinner sig till vänster, så finns ju alltid fascister och nationalsocialister att försvara. Vi som betraktar den mångfacetterade vänstern högerifrån börjar få mer än svårt att se skillnad på den goda kollektiviseringen och den onda, på den goda rasismen och den onda, på det goda våldet och det onda, samt på den goda religionen och den onda.

Filosofimaskinen

The Western Divide of Mentality

Regarding academic philosophy and modern political history the rich Western world of European descent seems to be geographically divided in two.

The divide runs roughly along the English Channel, through the Netherlands and northern Germany, and across the Baltic Sea. On one side—let’s call it the ‘English Side’—lie the British Isles, the Nordic countries, Anglo-America, and Oceania. On the other side—let’s call it the ‘Continental Side’—lies a band of contiguous countries from the Iberian Peninsula in the Southwest to the Baltic states in the Northeast.

On the English Side academic philosophy is analytic; on the Continental Side it’s not. Analytic philosophy is dominated by argumentative clarity, details, and subordination to natural science; continental philosophy is dominated by idiosyncratic language, system-building, and historicism.

On the English Side modern political history is free from popular support for totalitarian military rule; on the Continental Side it’s not. From Portugal and Spain in the Southwest, through France to some extent, and widely in Italy, Austria, Hungary, Slovakia, Germany, and Poland, to the Baltic states in the Northeast fascist, national socialist, communist, or other de facto militaristic dictatorships saw substantial popular support in the middle of the twentieth century. In the United Kingdom, Ireland, Sweden, Finland, Iceland, Canada, the United States, Australia, and New Zealand, on the other hand, there was nothing of the kind.

Other differences worth noting are that on the English Side the inhabitants mostly enjoy more freedom and welfare, and are more Protestant and secular, while on the Continental Side the inhabitants are mostly less content and rich, and more Catholic and religious.

What might be the cause of this divide? My guess is the difference in mentality, on the one hand, in the Germanic culture as opposed to the Romance and Balto-Slavic cultures, and, on the other hand, in Protestantism as opposed to Catholicism.

What is clear, though, is that culture matters.

Filosofimaskinen

Bör Sverige ha ett värnplikts- eller yrkesförsvar?

I Sverige är värnplikten sedan 2010 vilande i fredstid, och personalförsörjningen till Försvarsmakten sker på ett otillfredsställande sätt med anställningar. Det otillfredsställande med den nuvarande personalförsörjningen är inte på något sätt kvaliteten på yrkessoldaterna, -sjömännen, och -gruppbefälen, utan kvantiteten. En skrämmande hög andel av de tiotusentals tjänsterna gapar tomma.

När Försvarsmakten mot slutet av värnpliktsepoken under 1980-talet vid en och samma tidpunkt hade ungefär åttahundrafemtiotusen svenska män krigsplacerade kostade den årligen mellan 3,0 procent och 2,5 procent av Sveriges BNP. Sedan 2011 kostar Försvarsmakten årligen 1,1 procent av landets BNP. Genom att chockhöja försvarsanslaget till mellan 2 procent och 3 procent av dess BNP skulle Sverige inte bara ha råd att åtgärda en hel del eftersatta och misskötta luckor i dess militära försvar, utan även höja lönerna för dess försvarsanställda så pass mycket att befattningarna skulle fyllas. Oavsett om Sverige har ett värnplikts- eller yrkesförsvar bör Riksdagen betala för den militära försvarsförmåga som den har gett Försvarsmakten uppdraget att tillhandahålla. Statsmaktens definierande uppgift är att upprätthålla sitt våldsmonopol, inrikespolitiskt genom polis och domstolar, säkerhetspolitiskt genom militär och utrikespolitik.

Ett ofta förbisett problem med värnpliktsförsvaret under bl.a. 1980-talet är att det var ett kanonmatsförsvar som i krig hade kunnat drabbas av enorma förluster i människoliv, inte bara till följd av dess stora numerär, utan dess bristande fokus på skydd. Av stridens tre grundelement satsade Försvarsmakten friskt på både eld och rörelse, medan skyttesoldaterna oftast saknade både splitterskyddad transport och individuellt kroppsskydd.

Det stora värnpliktsförsvarets mest förbisedda problem är dock inte dess bristande fokus på skydd utan dess sannolikt låga stridsmoral. Sverige behöver ett militärt försvar vars personal inte bara inställer sig vid mobilisering, eller ännu hellre ständigt står i beredskap med vapen i hand, utan som inte drar sig för att avlossa det första skottet. Trots att Ukraina hade tusentals beväpnade värnpliktssoldater stationerade på Krim ockuperade Ryssland halvön utan strid i slutet av februari 2014. Detta till trots att Ukraina inte på långa vägar är lika fredsskadat som Sverige. Försvarsmakten måste professionellt och resolut försvara Sverige genom att, vid en fientlig invasion genomförd av personer som kanske inte ens uppenbarligen utgör militär personal, vara den part som först öppnar eld. Att kallblodigt inleda stridshandlingar mot kanske t.o.m. civilklädd militär trupp är inte vad ett uppbåd av amatörsoldater är bäst skickat att stålsätta sig inför och förmå sig till. Den moderna hybridkrigföringen kräver en högre stridsmoral, och en större motståndskraft mot psykologisk krigföring, än vad den traditionella krigföringen gör.

När Försvarsmakten hade åttahundrafemtiotusen män i krigsplacering krävdes ett värnpliktsförsvar. Nu när Försvarsmakten inte är i närheten av att behöva ha ens etthundratusen män och kvinnor i krigsplacering är det kvaliteten på de få soldater som Sverige har kvar vilken är avgörande. Att på jämställt vis fördubbla omfattningen av pliktlagen till att omfatta även kvinnor, samtidigt som det årliga utbildningsbehovet inte ens är en tiondedel av vad det var på 1980-talet, innebär att det inte skulle bli mycket till plikt för de allra flesta ungdomar. Nu när varje soldats utbildning och utrustning kostar mångfalt mer än på 1980-talet, till följd av bl.a. individuellt kroppsskydd, högre andel specialförband, mer varierade stridsuppgifter, och mer komplicerade vapen- och ledningssystem, ger yrkessoldater mest valuta för pengarna. I ett betydligt smalare men vassare militärt försvar bör professionalism vara ledordet, inte amatörmässighet.

Filosofimaskinen

Kolonialism som ett utslag av framgång

Västerlandets kolonialisering av världen under den nya tidens fem sekler möter numera ett nära nog unisont och universellt fördömande.

Den omfattande kolonialisering som innebar folkmord möter med rätta ett fördömande, men kolonialiseringen har varit så mycket mer än så, nämligen ett spridande av Västerlandets kultur i form av bl.a. naturvetenskap, sekularisering, öppenhet, demokrati, kapitalism, och individuell frihet i form av bl.a. kvinnlig frigörelse. Det nära nog unisona och universella fördömandet gäller i anmärkningsvärt stor utsträckning även den ringa kolonialisering som skedde av och till de folktomma områden, bl.a. Falklandsöarna, vilka saknade ursprungsbefolkning.

Homo sapiens sapiens mycket långsammare kolonisering av världen under många tiotals millennier fördöms däremot av få, trots att även den ledde till folkmord. Genom det organiska livets miljardåriga historia har kolonialisering varit en avgörande evolutionär process och ett gott utslag av evolutionär framgång, fördömd av ingen, trots att den har lett till en omfattande utslagning av djurarter.

Det finns anledning att fundera över i vilken utsträckning det är rätt att genom kolonialisering sprida framgång.

Filosofimaskinen

Reformation som sekularisering

Idag för 499 år sedan påbörjade Martin Luther reformationen, och det högtidlighålls av självaste påven, genom att han idag besöker Sverige, av alla länder. Två bra och sammanlänkade saker med Sverige är att det dels är ett förhållandevis jämställt land som nära nog unisont vänder sig mot påvens högtravande misogyni och skyddande av pedofili, och dels var det första konungarike som övergav katolicismen för protestantismen, och därmed bidrog till världshistoriens viktigaste sekulariseringsvåg. Så trots Luthers antisemitism och vidrighet i övrigt finns idag viss anledning att faktiskt fira.

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen

Den livsomfattande biologin och den avhumaniserande biologifobin

Uttryck som t.ex. ’biologisk förälder’ och ’biologiska könsskillnader’, med den underförstådda betydelsen ”genetisk förälder” respektive ”genetiska könsskillnader”, förekommer alltför ofta. Hur kommer det sig att dessa felaktiga uttryck alls förekommer?

Ett barn skulle kunna ha ett par juridiska föräldrar, d.v.s. formella vårdnadshavare som har rätten i sina händer, ett annat par sociala föräldrar, d.v.s. praktiska vårdnadshavare som har omvårdnaden i sina händer, och ett tredje par genetiska föräldrar. Det är alltså dessa genetiska föräldrar som ofta kallas för ’biologiska föräldrar’, som om biologi endast vore genetik. Men genetiken är ju bara en del av biologin, som innefattar både arv och miljö. Hur kan någon glömma eller vilja dölja det? I det biologiska föräldraskapet, som vi kan studera hos bl.a. däggdjuren i naturen, ligger ju inte bara det genetiska ursprunget, utan även den praktiska omvårdnaden! Kan det finnas några som vill slippa påminnas om den allomfattande biologin, läran om livet, läran om hela livet, i all sin mångfald och komplexitet? Ja, o ja, ty vi lever i en tid av biologifobi. Fobin mot biologin är något så märkligt som en skräck för läran om livet, som är det värdefullaste vi har. Det är en skräck som föranleder ett förnekande. Och denna skräck verkar framförallt komma från de biologifobiska ideologierna.

Att socialismen i allmänhet, och kommunismen och nationalsocialismen i synnerhet, utgår från existensen av en genuint altruistisk människa, som inte alls drivs av egoistiska incitament, är inget mindre än ett förnekande av biologin. Att religionerna i allmänhet, och kristendomen i synnerhet, påstår att människans uppkomst är planerad och avsiktlig är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att feminismen i allmänhet, och genusvetenskapen och likhetsfeminismen i synnerhet, påstår att människans genetiska könsskillnader enbart innefattar sexualorganen i underlivet är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att i total avsaknad av hållbara argument förneka etablerad naturvetenskap på rent ideologiska grunder är en ytterst extrem och drastisk åtgärd som för mig luktar panik och skräck.

Ett språkbruk som insinuerar att biologin skulle vara ett snävt ämne, ett ämne som långt ifrån är den allomfattande lära om hela livet som det egentligen är, är ett led i ett försåtligt och ideologiskt farligt avbiologiserande av vårt tänkesätt. Och det som är avbiologiserande är avhumaniserande, eftersom även vi människor är organismer. Vi får inte låta kommunisterna, de kristna eller likhetsfeministerna bildligt eller bokstavligt ändra på vad det är att vara människa.

Filosofimaskinen

Tanketabun och statligt feltänkande

Skolverkets publikation Betygsboken 2 – om betygskriterier i ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning är ett två decennier gammalt historiskt dokument över statligt feltänkande. Att den svenska staten, genom sin myndighet Skolverket, överhuvudtaget kunde publicera ett så pass förvirrat dokument borde vara svårt att förstå, men är tyvärr precis det som vi luttrade medborgare har behövt vänja oss vid i landet som har religion och etnicitet som sina främsta tanketabun. Till vår välmenta statsmakt vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet.

I kapitlet Religionskunskap står på sidan 48 att ett av de nationella betygskriterierna för betyget Godkänd i kursen Religionskunskap A var att: ”Eleven uttrycker viss tolerans gentemot andra synsätt.” Motsvarande betygskriterium för betyget Väl godkänd står på sidan 49, och var att: ”Eleven uttrycker tolerans gentemot andra synsätt.” Under underrubriken Kommentar till toleransbegreppet på sidan 60 avslutas kapitlet med följande hela stycke på sidorna 61–62:

”Ett av tecknen på att en elev har uppnått godkänd-nivån (det att han visar ’viss tolerans’), är att han har börjat inse vikten av att man inte skall försöka hindra eller försvåra för en annan grupp att utöva sin tro och kultur. Ett minimum av tolerans innebär att en person, även om hon för egen del ogillar en viss åskådning eller kultur, inser värdet av att alla grupper har rätt till och får möjlighet att hålla fast vid och utveckla sin religiösa, kulturella eller etniska identitet.”

Hur bör detta stycke rimligtvis tolkas? Jo, bl.a. på så sätt att varje elev som ville bibehålla den svenska lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning omöjligen kunde få ett godkänt betyg i kärnämneskursen Religionskunskap A. Överdrivet formulerat förväntar jag mig att finlandssvenska läsare nu sitter med öppen mun i förvåning, medan rikssvenska läsare bara gäspar av statlig skåpmat.

Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av kvinnor. Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av afrikaner. Kan vi inte göra mer än så här för att stå upp för de förtryckta människornas rätt till ett liv utan tortyr och stympning? Nog har jag länge misstänkt att byråkraterna på Skolverket domineras av vänsterpartister, men Vänsterpartiets värderingskontradiktioner får inte bli Sveriges. Om statsmakten bestämde att gymnasister inte ens kunde få godkänt i alla kärnämnen utan att vilja tillåta kvinnlig könsstympning, varför tillät inte statsmakten själv kvinnlig könsstympning? Om statsmakten fortsätter att hålla kvinnlig könsstympning förbjuden, varför lät den inte gymnasister tycka att kvinnlig könsstympning skulle vara förbjuden?

Varför kan inte Sverige helt enkelt stå upp för sunda värderingar? Varför kan vi inte kritisera och stävja inte bara nationalsocialister och kommunister vilka strävar efter att få folkmörda, utan även religiösa fundamentalister och biologiförnekare vilka i total avsaknad av hållbara argument strävar efter att få tortera och stympa? Tydligen därför att de religiösa fundamentalisterna och biologiförnekarna är marginaliserade i vårt samhälle. Men är det inte bra att de inte har mer makt och inflytande? Och är inte nationalsocialisterna och kommunisterna också marginaliserade? För egen del tycker jag att det vore både sexistiskt och rasistiskt att tillåta kvinnlig könsstympning, och att det är motsatsen till sexism och rasism att kritisera och stävja sådan tortyr och stympning. 

Filosofimaskinen

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet’ och ’rättvisa’?

’Jämlikhet’ kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen

Feministiskt initiativ och jämställdhetens onödiga kostnad

Feministiskt initiativ har nyligen firat framgångar, framförallt i EU-valet, men även i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet. Men vad står egentligen detta parti för?

Jämställdhet i Feministiskt initiativs tappning kommer med en fruktansvärt hög kostnad, en kostnad som enligt vår uppfattning vore onödig och som vi tror att många av dess väljare är omedvetna om. Feministiskt initiativ vill nämligen verka för en långt utökad statlig kontroll av hela samhället på ett sätt som har totalitära drag. Vi är nog många som istället tycker att ökad jämställdhet vore en vinst snarare än en kostnad.

Alla nedanstående citat är axplock tagna från partiprogrammet För en feministisk politik, som är Feministiskt initiativs gällande partiprogram, och som antogs 2013.

”B. Ekonomi för en hållbar utveckling”

B1: ”Fi ska verka för att alla genomgripande reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka byråkratin i kommunerna, landstingen och staten, vilket kanske inte låter så farligt i sig, men är toppen av ett kommande vänstervridet isberg.

”C.3 Lön och anställningsvillkor”

C28: ”Fi ska verka för att principen om ’lika lön för likvärdigt arbete’ ska gälla. För detta krävs en nationell arbetsvärdering som förmår jämföra arbetsuppgifter över gränserna för olika sektorer och över den stora könsbarriären på arbetsmarknaden.”

Feministiskt initiativ verkar vilja att staten ska värdera hur mycket varje arbetsinsats är värd, istället för att låta marknaden värdera arbetsinsatserna utifrån invånarnas individuella värderingar. Detta förslag från Feministiskt initiativ är rent ut sagt planekonomiskt, och skulle inte bara bädda för ständiga och kostsamma konflikter, utan framförallt en högre arbetslöshet och ett minskat fritt företagande.

C30: ”Fi ska verka för 6 timmars arbetsdag för alla med bibehållen [månads]lön.”

Feministiskt initiativ vill ge både den offentliga sektorn och det fria företagandet en enorm kostnadsökning. Detta skulle minska företagens internationella konkurrenskraft, vilket i längden skulle gå ut över hela den svenska ekonomin. Varför är det så ovanligt att verka för 6 timmars arbetsdag med bibehållen timlön istället för med bibehållen månadslön?

C33: ”Fi ska verka för en lag som gör företag ansvariga för hur underleverantörers personal behandlas.”

Feministiskt initiativ verkar vilja försvåra ännu mer för företag genom att hålla dem ansvariga för hur andra företag behandlar sin personal. Handeln mellan företagen skulle därigenom försvåras, vilket vore ytterligare ett slag mot det fria företagandet.

”I.2 Sport och fritid”

I29: ”Fi ska verka för att alla bidrag som ges via skattemedel ska kontrolleras så att lika mycket pengar går till tjejer som till killar.”
I30: ”Fi ska verka för att föreningar ska genusgranskas. Det är inte försvarbart att bedriva föreningsverksamhet som snedfördelar sina resurser i relation till könen.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka jämställdheten i föreningslivet, men det är oklart hur. Om kvinnor skulle utöva föreningsliv i större utsträckning än män, skulle ändå könen som grupper få lika mycket bidrag och resurser, så att en kvinna i medeltal skulle få mindre än en man? Om inte, varför skriver inte Feministiskt initiativ att bidragen och resurserna bör individualiseras, likt den befintliga skolpengen?

Vad som dock knappast är oklart är Feministiskt initiativs höga aktning för kontroll och byråkrati.

”J.1 Klimat, energi och transporter”

J24: ”Fi ska verka en förändring [sic] i priser så att det alltid är billigare att åka tåg än ta bil [sic] eller flyg inom Sveriges gränser.”

Feministiskt initiativ verkar vilja ha ännu mer av subventioner, skatter eller inskränkningar i den fria prissättningen.

Mellan Malung och Torsby är bilvägen 85 km lång, vilket inte ens är tjugo procent längre än fågelvägen. För att åka tåg mellan Malung och Torsby krävs en sträcka på 435 km, förbi både Borlänge och Karlstad, vilket är sex gånger så långt som fågelvägen, och mer än fem gånger så långt som bilvägen. Där har Feministiskt initiativ något att bita i!

”L. Politikens organisering”

L2: ”Fi ska verka för att minska avståndet mellan politiker och väljare genom att införa en återkommande arbetspraktik för politiker. I denna praktik ska såväl traditionella kvinno- och mansyrken som betalt och obetalt arbete ingå.”

Feministiskt initiativ verkar vilja tvinga ut politiker på olika arbetsplatser. Under den maoistiska så kallade kulturrevolutionen i Folkrepubliken Kina tvingades människor ut på landsbygden för att omskolas av kroppsarbete. Efter det gick Gudrun Schyman, som numera är talesperson för Feministiskt initiativ, med i Marxist-leninistiska kampförbundet, som trots sitt namn var starkt influerat av maoismen. Denna galenskap var förödande, och nu, efter så lång tid, dyker ett liknande förakt upp igen.

”Q.2 Feministisk politik i EU”

Q41: ”Fi ska verka för att det ska vara billigare att åka tåg än flyga eller åka bil inom Europa.”

Feministiskt initiativ verkar inte vara nöjt med att kontrollera marknaden i Sverige. Det övriga Europa får inte heller komma undan regleringarnas synliga hand och långa arm.

Q42: ”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för att analysera [sic] och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Feministiskt initiativ vill omskola män, utan att nämna kvinnor. Det här med att omskola är inte så lite belastat efter världskommunismens illdåd, fast det verkar Feministiskt initiativ varken tycka eller känna. Visst finns det könsskillnader, men eftersom det säkert finns åtminstone en del kvinnor med skadliga konsumtions- och transportmönster, varför inte på jämställt vis byta ut ordet ’män’ mot ’människor’?


Överlevnadsmaskinen och Filosofimaskinen