Dåligt beteende och tänkande i olika länder och stadsdelar

Olika människor på olika platser på jorden beter sig och tänker olika. Seder och bruk varierar, normer och värderingar varierar, livs- och världsåskådningar varierar. Genetiskt är människor oerhört lika, varför deras känsloliv, sexualitet, och psyke är rätt så lika över hela värden, men kulturellt är de olika, varför deras språk, trosföreställningar, och traditioner är väldigt olika. Det finns helt enkelt inlärda seder och bruk, inlärda normer och värderingar, samt inlärda livs- och världsåskådningar.

Många platser på jorden är inte så roliga att bo på. På många platser är det vanligt med fattigdom, korruption, och förtryck. Så var det i hela världen förut, men i Västerlandet har livet för de flesta människor blivit klart bättre de senaste seklerna. Fattigdomen, korruptionen, och förtrycket har minskat, och människors liv har blivit så mycket bättre. För ett par sekel sedan var Sverige fattigt, korrumperat, och förtryckande, men Sverige har det senaste seklet varit betydligt bättre att leva i. I andra länder är livet fortfarande dåligt, med kvinnoförtryck, våld, och religiositet. Problemen som dessa dåliga länder har är i stor utsträckning dåliga seder och bruk, dåliga normer och värderingar, samt dåliga livs- och världsåskådningar. Det är dåligt tänkande som ligger bakom t.ex. hedersvåld och kvinnlig könsstympning. Detta dåliga tänkande är ingen följd av dålig genetik, utan dålig kultur. Som kulturella fenomen är hedersvåld och kvinnlig könsstympning helt enkelt urusla.

I vissa stadsdelar i Sverige bor huvudsakligen människor från dessa dåliga länder där det förekommer mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet. I dessa stadsdelar förekommer också mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet. Vem är förvånad? Jo, mången västerlänning i den postmoderna vänstern. Dessa västerlänningar verkar vara så förvånade att de fortfarande befinner sig i förnekelse. De verkar märkligt nog tro att fattigdomen, korruptionen, och förtrycket i dessa dåliga länder kommer från andra människor än människorna i dessa länder själva. De verkar tro att de dåliga ländernas dåliga seder och bruk, dåliga normer och värderingar, samt dåliga livs- och världsåskådningar kommer från kolonialismen och kapitalismen. Som om könsstympningarna och hedersvåldet vore Västerlandets fel. I själva verket kommer Västerlandets nya och bra normer och värderingar i stor utsträckning från just kapitalismen, men även från sekulariseringen och demokratiseringen.

Sanningen är den att när Sverige importerar människor från dessa dåliga länder med detta dåliga beteende och tänkande, så importerar Sverige även själva detta dåliga beteende och tänkande. Vid en snabb och stor import, i synnerhet av religiösa människor, så sprider sig de dåliga normerna och värderingarna från stadsdel till stadsdel, men vid en långsam och liten import, i synnerhet av sekulariserade människor, så sprider sig istället de bra normerna och värderingarna till de importerade människorna. Många platser på jorden är inte så roliga att bo på, och några av dessa platser är numera vissa stadsdelar i Sverige.

Den stora frågan är om världen som helhet har blivit bättre till följd av denna spridning av dåligt beteende och tänkande. Om inte, så har denna import varit av ondo, och har varit en orätt mot mänskligheten. Västerlandet, som tyvärr självt aldrig har varit fritt från vare sig fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, eller religiositet, är trots allt mänsklighetens hopp, och får inte sänkas ned i ett träsk av ännu mer fattigdom, korruption, kvinnoförtryck, våld, och religiositet.

Filosofimaskinen

När partier ändrar i sina program och manifest

Sveriges riksdagspartier, som tillsammans besitter den yttersta makten i riket, slarvar en hel del med att förklara de riktigt viktiga ändringarna i sina omsorgsfullt författade partiprogram och valmanifest.

Så här skrev t.ex. Centerpartiet, under namnet ’Bondeförbundet’, i sitt grundprogram 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement […]”.

När denna formulering togs bort 1946 hade en förklaring till denna f.d. åsikt varit klädsam. Hur kunde Centerpartiet, efter både Hitlers makttillträde och Förintelsen, motsätta sig ovanstående genetiska omkombination? Partiordförande Annie Lööf har ordet. I en debatt i Sveriges Television den 14 maj 2017 sade hon till Jimmie Åkesson att hon inte kommer att sätta sig i en regering med ”ett parti med rasistiska rötter”. Ett parti som går fetbort är således Centerpartiet.

Så här skrev Vänsterpartiet, under namnet ’Kommunistiska partiet’, i sitt valmanifest 1940:

”Freden i Östersjörummet har hittills kunnat upprätthållas tack vare Sovjetunionens fredspolitik, vilken kommit till uttryck bland annat i rysk-tyska pakten, fredsslutet med Finland och utvecklingen i Baltikum. Endast Kommunistiska partiet har kämpat för vänskap och samverkan med Sovjetunionen […]”.

En förklaring till denna f.d. åsikt hade varit på sin plats. Hur kunde Vänsterpartiet hylla Molotov–Ribbentrop-pakten och Stalins efterföljande ockupation av de baltiska staterna?

1936 skrev Vänsterpartiet så här:

”Socialismens överväldigande seger i Sovjetunionen, landet som genomfört världens friaste författning, visar vägen till arbetarklassens seger. Dess konsekventa fredspolitik måste stödjas och den svenska utrikespolitiken inriktas på aktiv medverkan i strävandena att skapa kollektiv säkerhet […]”.

Jaså, hade en pakt med Stalin varit önskvärd i slutet av 1930-talet? Vänsterpartiets valmanifest 1973 avslutas med ett krav på diplomatiskt, politiskt, och ekonomiskt stöd åt Röda khmererna, som i hård konkurrens med Hitler, Stalin, Mao, och andra militanta socialister visade sig vara det förra seklets effektivaste folkmördare. Förklara det, den som kan! Partiordförande Jonas Sjöstedt har ordet.

Ett partiprogram behöver dock inte förkastas enbart till följd av efterklokhet, utan även till följd av motsägelser och bristfällig argumentation. Följande citat kommer alla från Kristdemokraternas principprogram från 1993. Kursiveringarna är mina.

”Rätten till liv, den grundläggande mänskliga rättigheten, ska gälla från befruktningsögonblicket till livets slut. Denna rätt till liv ska skyddas i lag. Lagen ska dock ej innebära en kriminalisering av abort.”

Hur skulle egentligen den lagen kunna formuleras? Att få leva är inte mycket till laglig rättighet om man med uppsåt kan bli dödad utan att ett brott har begåtts.

”De kristna grundvärderingarna har utövat ett starkt inflytande på vår kultur och har spelat en stor roll vid uppbyggnaden av vårt demokratiska samhälle. Skolans verksamhet ska därför vara byggd på den kristna etiken. Det innebär bland annat att skolan i undervisningen ska förmedla normer och värderingar som är förankrade i denna etik.”

Det här är både historieförsköning och kulturrelativism. Blir den muslimska etiken lokalt rätt därför att den har utövat ett starkt inflytande på den lokala kulturen? Vad tyckte Kristdemokraterna på sikt hade varit bäst i den bosniska skolan: muslimsk eller kristen indoktrinering? Varför?

”Samlevnadsundervisningen ska ha helhetssynen på människan som utgångspunkt och vara inriktad på stabila relationer mellan man och kvinna.”

Hur skulle det kunna motiveras för bisexuella elever?

”Kyrkofrid ska gälla.”

Även för terrorister i moskéer? I synnerhet för terrorister i moskéer? Ett införande av kyrkofrid vore en inskränkning av statsmaktens våldsmonopol, och således ett inre angrepp på Sveriges suveränitet.

Trots all ovanstående religiositet, och mer därtill, står följande försäkran:

”Kristdemokraterna är ett icke-konfessionellt parti.”

Vad sekularisering egentligen innebär verkar vara någonting som Kristdemokraterna aldrig har förstått.

Kristna bekännare tänker tokigt. Människor ändrar sig och byts ut. Det är inte så konstigt. Men en förklaring till varför man alldeles nyss predikade homofobi, rasism, anfallskrig, eller folkmord, trots att man inte längre gör det, vore ändå på sin plats. Vad var det som hände och som gjorde att man ändrade sig? Hur såg den faktiska inre och interna argumentationen egentligen ut? Eller saknades den?

Filosofimaskinen

En statlig björntjänst helt gripen i luften

När Konungariket Sverige har något alldeles sensationellt att föra fram, när dess slutsats är högst överraskande och anmärkningsvärd, i synnerhet när dess uppseendeväckande påstående kan komma att drabba en redan hårt utsatt etnisk minoritet, så bör statsmakten dubbelkolla sitt resonemang extra noggrant.

I all välmening publicerade Skolverket 2007 rapporten Romer i skolan – en fördjupad studie. Direkt under rubriken Tidigare studier av Skolverket står på sidan 20:

”Skolverket har på regeringens uppdrag undersökt romers situation i skolan vid flera tillfällen. I den kartläggning som Skolverket gjorde år 1999 konstaterades att många romska elever hade hög skolfrånvaro och att många romska elever inte fullgjorde skolan, men att detta varierade beroende på deras bakgrund. Många slutar redan i grundskolan och ytterst få, kanske någon procent, slutför en gymnasieutbildning. Rapporten framhöll att det fanns en misstro mot svensk utbildning bland många vuxna. Ett aktivt uppsökande arbetssätt från skolans sida visades vara framgångsrikt för att få eleverna till skolan, samtidigt som det bidrog till en ökad förståelse från ömse håll. Föräldrarna hade vanligen inga invändningar mot att barnen blev hämtade till skolan.”

En fotnot hänvisar till Skolverkets rapport Romer och den svenska skolan från 1999. Men i den finns inget stöd för det sensationella påståendet att ”ytterst få, kanske någon procent,” av ”romska elever” ”slutför en gymnasieutbildning”. Jag tror att detta påstående är helt gripet i luften och att det är en i raden av Skolverkets intellektuella, pedagogiska, och diskriminerande björntjänster.

Filosofimaskinen

Vem är etniskt svensk? Vad är skillnaden mellan nationalism och patriotism?

1. ’Att en person är svensk’ kan betyda olika saker. Det kan betyda ”att hon har ett svenskt medborgarskap”. Låt oss kalla det att hon är medborgerligt svensk. ’Att en person är svensk’ kan också betyda ”att hon är etniskt svensk”. Vad skulle det rimligtvis kunna innebära?

2. I Europa kallar sig vissa personer för ’nationalister’, medan personer av motsvarande inställning i Nordamerika kallar sig för ’patrioter’. Skillnaden är avgörande, men trots det ofta förbisedd. Hur kunde Adolf Hitler på en och samma gång vara en av historiens mest extrema nationalister och en av historiens mest extrema anti-patrioter?

1.1 Till följd av motstridiga politiska idéer har detta med att vara etniskt svensk helt i onödan kommit att bli både en het potatis och ett tanketabu i Sverige. Det verkar finnas politiska krafter som vill förhindra att vi tänker klart och redigt kring ’etnicitet’. Fascister och kommunister och liknande bör dock inte tillåtas att sätta agendan och styra vårt tänkande. Återigen vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet. Här vill jag skriva det uppenbara om ’etnicitet’, och endast det uppenbara. Min utsiktslösa förhoppning är att svenskar hela vägen från höger till vänster skulle kunna skriva under på följande redogörelse, egentligen även kommunister och fascister.

1.2 Det finns olika språk. Språken är inte distinkta, utan gränserna mellan dem är ofta flytande och oskarpa. Det är ofta oklart vad som är ett eget språk; gränserna är ibland till synes godtyckliga. Är älvdalskan ett eget språk eller en dialekt av svenskan? Är meänkieli ett eget språk eller en dialekt av finskan? Svaren är långt ifrån alltid solklara. Klart är dock att det finns olika språk, och att etnicitet hänger ihop med språk. Förenklat talar den etniska gruppen norrmän norska, medan danskar talar danska, och svenskar svenska. Etniska grupper är detsamma som folkgrupper, d.v.s. folk i en icke medborgerlig innebörd. Men etnicitet handlar inte bara om språk, utan även om seder och bruk, samt om livs- och världsåskådning, som kan vara än mindre distinkt än språk.

Bland etniska samer praktiseras inte kvinnlig könsstympning; bland etniska somalier är det dock vanligt förekommande. Det förekommer att samer och somalier delar samma språk, framförallt svenska eller norska. Många samer har svenska som modersmål, och snart kanske även många somalier. De allra flesta etniska irländare och etniska engelsmän delar samma modersmål, nämligen engelska, men skiljer sig ändå etniskt från varandra; bl.a. är katolicismen klart vanligare bland irländarna, och anglikanismen vanligare bland engelsmännen. De etniska gränserna är således inte skarpa, men det finns ändå omfattande etniska skillnader som har stor betydelse i människors liv, t.ex. förekomsten av kvinnlig könsstympning.

1.3 Att en person är etnisk same innebär inte att hon inte alls är etnisk svensk. Hon kan i stor utsträckning även vara etnisk svensk, genom att tala god svenska och i huvudsak praktisera svenska seder och bruk. Trots det är hon same, t.ex. i kraft av att hon både talar god samiska och praktiserar samiska seder och bruk. En person vars pappa är norrman och mamma är svenska kan mycket väl vara både etniskt norsk och etniskt svensk. Båda språk kan vara hennes modersmål, hon kan i stor utsträckning praktisera både norska och svenska seder och bruk, samt hysa både norsk och svensk livs- och världsåskådning. Skillnaderna är ju inte så stora mellan det norska och det svenska. Könsroller och jämställdhet är snarlika, likaså religion och politisk ideologi, arbets-, kultur- och privatliv, samt socialt beteende och t.ex. barnuppfostran. Både seder och bruk, samt livs- och världsåskådning, är mer lika mellan en norrman och en svensk idag än de var mellan en svensk för ett sekel sedan och en svensk för två sekel sedan. Inom framförallt religion och politik tycker den ena etniska svensken annorlunda från den andra.

1.4 Ett barn som i späd ålder adopteras från Sydkorea till Sverige av ett etniskt svenskt par blir själv etniskt svenskt, oberoende av arvsanlag. Ett nyfött barn saknar etnicitet och är genetiskt rustat för att tillgodogöra sig vilket som helst modersmål, och vilken som helst etnicitet. Nyfödda barn saknar ju både religion, vokabulär och kulturellt orsakat beteende. Till följd av vetenskapligt biologiska och normativt politiska problem kring begreppet ’ras’ har dock begreppet ’etnicitet’ kommit att användas som eufemism för ’ras’, eller kommit att manifestera ett försök att inkludera det som vissa trodde att ’ras’ betydde, vilket är en av orsakerna till att ’etnicitet’ har kommit att bli en nära nog lika het potatis som ’ras’.

Det har t.o.m. gått så långt att kritiker av religionen islam, som liksom kristendomen och andra religioner i högsta grad förtjänar kritik, eftersom de både är icke-verifierade och uppenbarligen till stor del har dåliga konsekvenser, har blivit kallade för ’rasister’ enbart p.g.a. sin kritik mot islam! Att skilja på det genetiska och det kulturella kan rent sakligt och vetenskapligt vara viktigt, varför det är viktigt att de begreppsliga korten inte blandas ihop. Att i begreppet ’etnicitet’ inkludera genetiska egenskaper, så att ett spädbarn som adopteras från Sydkorea aldrig kan bli etniskt svenskt, är således ett misstag. Det behövs helt enkelt ett begrepp för vad som förändras vid barnets upptagande i ett folk och i en kultur, vilket är oberoende av det genetiska, som ju är det som inte förändras av miljön.

1.5 Så, vem är egentligen etniskt svensk? Självklart är ingen etniskt svensk i kraft av att hon själv identifierar sig som etniskt svensk, eftersom det vore cirkulärt.

Precis som att begreppet ’långhårig’ är ett vagt begrepp, med en oskarp gräns, är begreppet ’etnisk svensk’ också ett vagt begrepp. En person kan vara mer eller mindre långhårig, d.v.s. allt från ”inte alls långhårig” till ”i högsta grad långhårig”. Var gränsen går mellan långhårig och inte långhårig är dock oklart. Likaledes kan en person vara mer eller mindre etniskt svensk, d.v.s. allt från ”inte alls etniskt svensk” till ”i högsta grad etniskt svensk”. Var gränsen går mellan etniskt svensk och inte etniskt svensk är dock även det oklart. Beroende på modersmål och andraspråk, praktiserade seder och bruk, samt bl.a. normer och värderingar, är olika personer olika mycket etniskt svenska. De flesta invandrare i Sverige är mer etniskt serbiska, kurdiska, norska, persiska, kroatiska, assyriska, finska, arabiska, polska, turkiska, kinesiska, danska eller ryska än vad etniska svenskar är, men mindre etniska svenska än vad etniska svenskar är.

Etnicitet är dock inget nollsummespel, d.v.s. innebär inte att en persons ökade tillhörighet till en viss etnisk grupp automatiskt skulle leda till personens lika stora sammantagna minskade tillhörighet till sina andra etniska grupper. I Sverige finns inte bara många trespråkiga personer med tre modersmål, utan även många nollspråkiga personer, som är småbarn eller invandrare som talar långt ifrån fullgod svenska, oavsett dialekt, men ändå har svenska som sitt främsta språk. Till följd av svenskarnas goda färdigheter i engelska, samt deras anammande av en hel del anglosaxisk populär- och internetkultur, så är de flesta etniska svenskar i högre grad etniska anglosaxare än t.ex. de flesta kineser eller perser är. Det innebär dock inte att de flesta etniska svenskar även skulle vara etniska anglosaxare! Att Jonas Sjöstedt är långhårigare än Fredrik Reinfeldt betyder förstås ingalunda att han skulle vara långhårig. Att Saudiarabien är mer demokratiskt än Nordkorea betyder heller ingalunda att det skulle vara demokratiskt. Allt det här är egentligen tämligen enkelt, men ändå förvirrande för många. Hur kommer det sig?

1.6 Nationalstaterna är till stor del boven i dramat. De har i sekel efter sekel bedrivit nationaliseringsprojekt, med bl.a. medlet att blanda bort etnicitetskorten, för att uppnå målet en konsoliderad nationalstat. Begreppet ’nation’ betyder exempelvis både ’folkgrupp’ och ’statsbildning’, som om alla länder vore nationalstater! Det är lätt att få för sig att t.ex. nationalstaten Frankrike före den nordafrikanska invandringen under efterkrigstiden nästan uteslutande skulle ha bestått av etniska fransmän kompletterade av en del basker och tyskar. Än idag finns dock i Frankrike några regioner, framförallt Bretagne och Korsika, vilka håller sin etniska särart levande, både språkligt och till sina seder och bruk. Detta fortsätter trots den franska centralmaktens mångsekellånga nationaliseringsprojekt, i vilket människorna i Frankrikes alla regioner skulle förmås att bli fransmän.

Liknande projekt har bedrivits i de flesta nationalstater, vars gränser är artificiella och i hög grad godtyckliga. Detta statliga lurendrejeri har gått så långt att vissa nationalstatligt skolade människor numera hävdar att ’svensk’ bara kan betyda ’medborgerligt svensk’, eftersom några etniska svenskar överhuvudtaget inte skulle existera! Invandrare, som ofta kommer från statsbildningar som inte är nationalstater, tar sig för pannan och undrar i vilket konstigt land de har hamnat.

1.7 Jag tror att både fascister och kommunister egentligen vet att ovanstående stämmer, men kanske önskar att det inte gjorde det, samt tror att de vinner på att det inte medvetandegörs. Själv tror jag att båda dessa mörkerkrafter bäst motarbetas med intellektuell hederlighet.

2.1 Vad betyder då ’nationalism’ och ’patriotism’? Nationalism är delvis åskådningen att varje folk, d.v.s. etnisk grupp, bör ha sitt eget land, d.v.s. sin egen statsbildning, samt att varje statsbildning bör ha sin egen etniska grupp. Ett folk, ett land. Folken bör hållas geografiskt åtskilda, och gränserna mellan länderna bör dras därefter. Både finlandssvenska och finska nationalister vill således att bl.a. Åland tillfaller Sverige. Finland åt finnarna; Sverige åt finlandssvenskarna och rikssvenskarna! Fast det gäller bara de finska nationalister som ogillar etnisk rensning.

Patriotism är åskådningen att varje invånare i en statsbildning bör främja denna statsbildning, oavsett sin etniska tillhörighet. Invånarna i Förenta staterna eller Kanada är långt ifrån lika etniskt homogena som exempelvis invånarna på Island eller i Portugal är, varför angloamerikanerna inte är nationalister. Det är inte latinamerikanerna heller för den delen. För alla dessa amerikaner finns dock patriotismen kvar som åskådningsalternativ. I nationalstater som Island och Portugal är skillnaden mellan nationalism och patriotism följaktligen liten. I Finland, däremot, främjar alla patriotiska finländare, både finlandssvenskarna och finnarna, sin statsbildning Finland, vars försvarsmakt såldes har intresse av patriotism men inte nationalism, eftersom den är knuten till en statsbildning och inte en etnisk grupp.

2.2 Exemplet Adolf Hitler gör allt detta ganska enkelt att förstå. Han var österrikare, men hatade sin egen folkblandade statsbildning Österrike-Ungern så pass mycket att han sedermera emigrerade till samt blev regerings- och statschef i den angränsande statsbildningen Tyskland, och därifrån beordrade en militär inmarsch i sitt gamla land Österrike! (Då hade redan Österrike och Ungern blivit var sin statsbildning.) Efter det införlivade han Österrike med Tyskland, eftersom österrikarna talar tyska och till sina seder och bruk, samt livs- och världsåskådning, är snarlika åtminstone bayrarna. Ein Volk, ein Reich. Ett folk, ett rike. Därefter var det dags för sudettyskarna i Tjeckoslovakien att genom en gränsändring införlivas i Tyskland. Heim ins Reich. Hem till riket.

Hitler var således anti-patriot, eftersom han inte accepterade att de etniska tyskarna skulle vara separerade i olika statsbildningar. Hans anti-patriotism var så pass extrem att han var villig att gå i krig för den. Hans nationalism var dock ännu mer extrem. Nationalism är nämligen även åskådningen att varje person bör främja sin egen etniska grupp, vilket han ville göra genom mycket omfattande etnisk rensning, d.v.s. att med hjälp av folkomflyttningar och framförallt storskaliga folkmord ändra på var de olika folken bodde. Målet var Lebensraum, d.v.s. geografiskt livsrum, åt de etniska tyskarna. Så viktigt kan etnicitet vara för en extremist. Men även för somaliska flickor är etnicitet viktigt, ty det kan vara skillnaden mellan att bli könsstympad eller inte. 

Filosofimaskinen

Tanketabun och statligt feltänkande

Skolverkets publikation Betygsboken 2 – om betygskriterier i ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning är ett två decennier gammalt historiskt dokument över statligt feltänkande. Att den svenska staten, genom sin myndighet Skolverket, överhuvudtaget kunde publicera ett så pass förvirrat dokument borde vara svårt att förstå, men är tyvärr precis det som vi luttrade medborgare har behövt vänja oss vid i landet som har religion och etnicitet som sina främsta tanketabun. Till vår välmenta statsmakt vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet.

I kapitlet Religionskunskap står på sidan 48 att ett av de nationella betygskriterierna för betyget Godkänd i kursen Religionskunskap A var att: ”Eleven uttrycker viss tolerans gentemot andra synsätt.” Motsvarande betygskriterium för betyget Väl godkänd står på sidan 49, och var att: ”Eleven uttrycker tolerans gentemot andra synsätt.” Under underrubriken Kommentar till toleransbegreppet på sidan 60 avslutas kapitlet med följande hela stycke på sidorna 61–62:

”Ett av tecknen på att en elev har uppnått godkänd-nivån (det att han visar ’viss tolerans’), är att han har börjat inse vikten av att man inte skall försöka hindra eller försvåra för en annan grupp att utöva sin tro och kultur. Ett minimum av tolerans innebär att en person, även om hon för egen del ogillar en viss åskådning eller kultur, inser värdet av att alla grupper har rätt till och får möjlighet att hålla fast vid och utveckla sin religiösa, kulturella eller etniska identitet.”

Hur bör detta stycke rimligtvis tolkas? Jo, bl.a. på så sätt att varje elev som ville bibehålla den svenska lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning omöjligen kunde få ett godkänt betyg i kärnämneskursen Religionskunskap A. Överdrivet formulerat förväntar jag mig att finlandssvenska läsare nu sitter med öppen mun i förvåning, medan rikssvenska läsare bara gäspar av statlig skåpmat.

Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av kvinnor. Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av afrikaner. Kan vi inte göra mer än så här för att stå upp för de förtryckta människornas rätt till ett liv utan tortyr och stympning? Nog har jag länge misstänkt att byråkraterna på Skolverket domineras av vänsterpartister, men Vänsterpartiets värderingskontradiktioner får inte bli Sveriges. Om statsmakten bestämde att gymnasister inte ens kunde få godkänt i alla kärnämnen utan att vilja tillåta kvinnlig könsstympning, varför tillät inte statsmakten själv kvinnlig könsstympning? Om statsmakten fortsätter att hålla kvinnlig könsstympning förbjuden, varför lät den inte gymnasister tycka att kvinnlig könsstympning skulle vara förbjuden?

Varför kan inte Sverige helt enkelt stå upp för sunda värderingar? Varför kan vi inte kritisera och stävja inte bara nationalsocialister och kommunister vilka strävar efter att få folkmörda, utan även religiösa fundamentalister och biologiförnekare vilka i total avsaknad av hållbara argument strävar efter att få tortera och stympa? Tydligen därför att de religiösa fundamentalisterna och biologiförnekarna är marginaliserade i vårt samhälle. Men är det inte bra att de inte har mer makt och inflytande? Och är inte nationalsocialisterna och kommunisterna också marginaliserade? För egen del tycker jag att det vore både sexistiskt och rasistiskt att tillåta kvinnlig könsstympning, och att det är motsatsen till sexism och rasism att kritisera och stävja sådan tortyr och stympning. 

Filosofimaskinen

När började andra världskriget? Xenofob historieskrivning och Västerlandet som Mittens rike

När jag i Sverige började studera historia på universitetet hölls introduktionsföreläsningen av en marxistisk professor som hade doktorerat på andra världskriget. Syftet med denna min allra första högskoleföreläsning var att förklara den kvalitativa skillnaden mellan historieundervisningen på gymnasieskolan och på högskolan. Det historiska exempel som professorn genomgående uppehöll sig vid var frågan om vilket datum som andra världskriget började. Han hävdade att man på gymnasiet utan problematisering fick lära sig att det var den 1 september 1939, då Tyskland invaderade Polen, men att denna uppfattning i högsta grad kunde ifrågasättas, och att kännetecknande för högskolan var just problematisering. Så långt var jag eld och lågor över att äntligen ha fått börja på universitetet. Professorn hävdade att det krig som började den 1 september 1939 inte var ett världskrig redan den första dagen, men kanske blev det den 6 december 1941 [sic], då han felaktigt påstod att Japan direkt från inhemska flygfält anföll Förenta staterna genom luftangreppet på flottbasen Pearl Harbor.

Mina invändningar mot hans resonemang var bl.a. att trettioåriga kriget inte var trettioårigt redan sitt första kalenderår 1618, men att trettioåriga kriget ändå började 1618, och att alla de där striderna fram till sommarhalvåret 1945, vilka aldrig avbröts av något globalt vapenstillestånd, och vilka på världshaven tillsammans med flertalet världsdelar dödade tiomiljontals människor, bör betraktas som ett och endast ett krig, lämpligtvis med ett och endast ett namn, förslagsvis ’andra världskriget’. När det väl började visste ingen med säkerhet att det skulle bli ett världskrig, nästan lika lite som att någon visste att trettioåriga kriget skulle bli trettioårigt redan 1618, men det bör ändå ha ett och endast ett namn. Utöver att demonstrera högskolans låga intellektuella nivå, så demonstrerade därvid professorn hur man genom att uppehålla sig på grundskolenivå kan låta en riktig högskoleproblematisering gå om intet. Andra världskriget började nämligen rimligtvis den 7 juli 1937.

I den numera traditionella västerländska historieskrivningen får man mycket riktigt lära sig att andra världskriget började som ett regionalt krig den 1 september 1939, och att det tidigt utvidgades till ett lågintensivt globalt sjökrig den 3 september 1939, då Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. När det traditionella narrativet når detta krigs fullskaliga utvidgning till Stilla havet den 7 december 1941, då Japan med hangarfartygsbaserat stridsflyg anföll Förenta staternas flottbas Pearl Harbor, brukar i förbigående nämnas att Japan redan hade varit i krig med Kina sedan den 7 juli 1937. Så varför räknas inte det som andra världskrigets början?

Xenofobi och etnisk egocentrism verkar vara globala fenomen, och Västerlandet dominerade globalt i mitten av 1900-talet. Mittens rike är traditionellt Kina, men är egentligen sedan några sekel Västerlandet, i vilket bl.a. Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna ingår, men i vilket varken Japan eller Kina ingick. Någon rimligare förklaring till feldateringen än xenofobi och etnisk egocentrism kan i alla fall inte jag komma på.

Från sommaren 1937 till sommarhalvåret 1945 var Japan och Kina i kontinuerligt krig med varandra. Den första omfattande krigshandlingen på några år, sedan Japan hade erövrat framförallt Manchuriet i början av 1930-talet, var incidenten vid Marco Polobron, med början den 7 juli 1937. Som en följd av den incidenten utbröt snart fullskaliga strider som med varierande intensitet, men utan att avbrytas av något vapenstillestånd, varade ända till andra världskrigets slut. Förlusterna i detta så kallade andra kinesisk-japanska krig var mångfalt större än Frankrikes, Brittiska imperiets och Förenta staternas sammanlagda förluster under hela andra världskriget. Andra kinesisk-japanska kriget räknas liksom bl.a. finska vinterkriget helt riktigt som en del av andra världskriget, fast i den traditionella västerländska historieskrivningen godtyckligt nog inte före den 7 december 1941, synbarligen därför att det först då började inräknas i Förenta staternas och Brittiska imperiets globala militära strategi. Denna xenofoba historieskrivning saknar historievetenskaplig grund, och bör därför korrigeras.

Filosofimaskinen