Bör Sverige ha ett värnplikts- eller yrkesförsvar?

I Sverige är värnplikten sedan 2010 vilande i fredstid, och personalförsörjningen till Försvarsmakten sker på ett otillfredsställande sätt med anställningar. Det otillfredsställande med den nuvarande personalförsörjningen är inte på något sätt kvaliteten på yrkessoldaterna, -sjömännen, och -gruppbefälen, utan kvantiteten. En skrämmande hög andel av de tiotusentals tjänsterna gapar tomma.

När Försvarsmakten mot slutet av värnpliktsepoken under 1980-talet vid en och samma tidpunkt hade ungefär åttahundrafemtiotusen svenska män krigsplacerade kostade den årligen mellan 3,0 procent och 2,5 procent av Sveriges BNP. Sedan 2011 kostar Försvarsmakten årligen 1,1 procent av landets BNP. Genom att chockhöja försvarsanslaget till mellan 2 procent och 3 procent av dess BNP skulle Sverige inte bara ha råd att åtgärda en hel del eftersatta och misskötta luckor i dess militära försvar, utan även höja lönerna för dess försvarsanställda så pass mycket att befattningarna skulle fyllas. Oavsett om Sverige har ett värnplikts- eller yrkesförsvar bör Riksdagen betala för den militära försvarsförmåga som den har gett Försvarsmakten uppdraget att tillhandahålla. Statsmaktens definierande uppgift är att upprätthålla sitt våldsmonopol, inrikespolitiskt genom polis och domstolar, säkerhetspolitiskt genom militär och utrikespolitik.

Ett ofta förbisett problem med värnpliktsförsvaret under bl.a. 1980-talet är att det var ett kanonmatsförsvar som i krig hade kunnat drabbas av enorma förluster i människoliv, inte bara till följd av dess stora numerär, utan dess bristande fokus på skydd. Av stridens tre grundelement satsade Försvarsmakten friskt på både eld och rörelse, medan skyttesoldaterna oftast saknade både splitterskyddad transport och individuellt kroppsskydd.

Det stora värnpliktsförsvarets mest förbisedda problem är dock inte dess bristande fokus på skydd utan dess sannolikt låga stridsmoral. Sverige behöver ett militärt försvar vars personal inte bara inställer sig vid mobilisering, eller ännu hellre ständigt står i beredskap med vapen i hand, utan som inte drar sig för att avlossa det första skottet. Trots att Ukraina hade tusentals beväpnade värnpliktssoldater stationerade på Krim ockuperade Ryssland halvön utan strid i slutet av februari 2014. Detta till trots att Ukraina inte på långa vägar är lika fredsskadat som Sverige. Försvarsmakten måste professionellt och resolut försvara Sverige genom att, vid en fientlig invasion genomförd av personer som kanske inte ens uppenbarligen utgör militär personal, vara den part som först öppnar eld. Att kallblodigt inleda stridshandlingar mot kanske t.o.m. civilklädd militär trupp är inte vad ett uppbåd av amatörsoldater är bäst skickat att stålsätta sig inför och förmå sig till. Den moderna hybridkrigföringen kräver en högre stridsmoral, och en större motståndskraft mot psykologisk krigföring, än vad den traditionella krigföringen gör.

När Försvarsmakten hade åttahundrafemtiotusen män i krigsplacering krävdes ett värnpliktsförsvar. Nu när Försvarsmakten inte är i närheten av att behöva ha ens etthundratusen män och kvinnor i krigsplacering är det kvaliteten på de få soldater som Sverige har kvar vilken är avgörande. Att på jämställt vis fördubbla omfattningen av pliktlagen till att omfatta även kvinnor, samtidigt som det årliga utbildningsbehovet inte ens är en tiondedel av vad det var på 1980-talet, innebär att det inte skulle bli mycket till plikt för de allra flesta ungdomar. Nu när varje soldats utbildning och utrustning kostar mångfalt mer än på 1980-talet, till följd av bl.a. individuellt kroppsskydd, högre andel specialförband, mer varierade stridsuppgifter, och mer komplicerade vapen- och ledningssystem, ger yrkessoldater mest valuta för pengarna. I ett betydligt smalare men vassare militärt försvar bör professionalism vara ledordet, inte amatörmässighet.

Filosofimaskinen

Kolonialism som ett utslag av framgång

Västerlandets kolonialisering av världen under den nya tidens fem sekler möter numera ett nära nog unisont och universellt fördömande.

Den omfattande kolonialisering som innebar folkmord möter med rätta ett fördömande, men kolonialiseringen har varit så mycket mer än så, nämligen ett spridande av Västerlandets kultur i form av bl.a. naturvetenskap, sekularisering, öppenhet, demokrati, kapitalism, och individuell frihet i form av bl.a. kvinnlig frigörelse. Det nära nog unisona och universella fördömandet gäller i anmärkningsvärt stor utsträckning även den ringa kolonialisering som skedde av och till de folktomma områden, bl.a. Falklandsöarna, vilka saknade ursprungsbefolkning.

Homo sapiens sapiens mycket långsammare kolonisering av världen under många tiotals millennier fördöms däremot av få, trots att även den ledde till folkmord. Genom det organiska livets miljardåriga historia har kolonialisering varit en avgörande evolutionär process och ett gott utslag av evolutionär framgång, fördömd av ingen, trots att den har lett till en omfattande utslagning av djurarter.

Det finns anledning att fundera över i vilken utsträckning det är rätt att genom kolonialisering sprida framgång.

Filosofimaskinen

Reformation som sekularisering

Idag för 499 år sedan påbörjade Martin Luther reformationen, och det högtidlighålls av självaste påven, genom att han idag besöker Sverige, av alla länder. Två bra och sammanlänkade saker med Sverige är att det dels är ett förhållandevis jämställt land som nära nog unisont vänder sig mot påvens högtravande misogyni och skyddande av pedofili, och dels var det första konungarike som övergav katolicismen för protestantismen, och därmed bidrog till världshistoriens viktigaste sekulariseringsvåg. Så trots Luthers antisemitism och vidrighet i övrigt finns idag viss anledning att faktiskt fira.

Filosofimaskinen

What is Philosophy?

When I teach philosophy I usually start off by trying to explain what the academic discipline philosophy is. Doing this I use three quite different explanations, which I hope, eventually, will amount to the same thing, and one unified understanding, for my students.

Explanation 1 is historical and describes philosophy as the residual discipline. Explanation 2 is relational and describes philosophy as the ultimate discipline. Explanation 3 is internal and describes philosophy as the ontological and ethical discipline.

1. Historically, philosophy is the leftover academic discipline without any accepted method of achieving knowledge. Philosophy is what has been left in the dark whilst the other academic disciplines one after one have dawned upon us and been enlightened by evidence.

2. Relationally, philosophy is the fundamental academic discipline, being the intellectual foundation of all other academic disciplines. Philosophy is where you eventually arrive after consecutively having asked: “Why?”, regardless of where you academically started.

3. Internally, philosophy is the academic discipline basically dealing with metaphysics and value theory. Philosophy deals with the intellectual basis of the insistent and imminent pair: knowledge and behaviour. At each and every conscious moment you think and you act.

Filosofimaskinen

Reasonable Requirements of any Moral Theory

Normative ethics is an endeavour which at its core tries to give an answer to the question: “Which actions ought to be performed?”. Many answers to this question have been suggested throughout history, some more appealing than others, but most of them seem to carry irreparable faults. We humans might not have a correct answer to this question, but that doesn’t mean that we can’t find reasonable or even self-evident conditions which a satisfying answer must fulfil. By establishing such requirements I believe that it will become quite clear that some classical and highly regarded moral theories are simply not up for the task of properly answering this crucial question. This reveals somewhat of a failure of moral philosophy.

The first issue I want to address is the range of the question. Some moral philosophers believe that the question is only about answering so called “moral questions”, i.e., which actions ought to be performed in tricky situations, when how we should act is especially unclear, in social situations, or when we have conflicting moral instincts and intuitions. Questions that are not considered of interest are for example: “Which clothes should I wear today?”, or “What should you serve for dinner to your children?”. I find this view unacceptable. The range of the question isn’t limited, especially not if the limit is arbitrary. The question needs to cover how one should act in all situations, simply because we want to answer the question. Otherwise we’re left without guidance and with uncertainty. This completeness criterion demands that the answer actually answers the question of which actions ought to be performed, in all situations.

The second issue I want to address are contradictions in the answer. The consistency criterion demands that the answer doesn’t contain any contradictions. The answer may not suggest that you should perform an action and at the same time not perform that same action, since this would constitute a contradiction. Such a contradiction would make it impossible to deduce which action should be performed in that particular situation, making the answer unsatisfying, to say the least. The contradiction even leads to worse consequences, since anything can be logically derived from a contradiction. Providing no guidance is, however, bad enough.

There is one additional issue I would like to highlight, an issue which rarely is mentioned or discussed. Commonly, normative ethics only concerns itself with human actions. The subspecies homo sapiens sapiens has understandably had a special place in philosophical discussions, but the question is not inherently only about one subspecies in the universe. The completeness criterion covers all situations in which somebody should perform an action, even if this “somebody” isn’t a human being. Human successors, alien life in other solar systems, and other species on Earth shouldn’t be arbitrarily excluded.

It seems like an impossible task for any moral theory based on virtue or deontology to ever be able to fulfil the criteria of completeness and consistency, begging the question that if these moral theories can’t seem to achieve the very basics of reasonable or even self-evident demands, are they really worthy of any consideration at all? The only type of moral theories that seem to be able to provide a satisfying answer are consequentialistic. This reveals a failure of moral philosophy. Mesmerized by the illusion of human superiority, moral philosophy has lost its sights of the fundamental questions that it should answer.

Överlevnadsmaskinen

En statlig björntjänst helt gripen i luften

När Konungariket Sverige har något alldeles sensationellt att föra fram, när dess slutsats är högst överraskande och anmärkningsvärd, i synnerhet när dess uppseendeväckande påstående kan komma att drabba en redan hårt utsatt etnisk minoritet, så bör statsmakten dubbelkolla sitt resonemang extra noggrant.

I all välmening publicerade Skolverket 2007 rapporten Romer i skolan – en fördjupad studie. Direkt under rubriken Tidigare studier av Skolverket står på sidan 20:

”Skolverket har på regeringens uppdrag undersökt romers situation i skolan vid flera tillfällen. I den kartläggning som Skolverket gjorde år 1999 konstaterades att många romska elever hade hög skolfrånvaro och att många romska elever inte fullgjorde skolan, men att detta varierade beroende på deras bakgrund. Många slutar redan i grundskolan och ytterst få, kanske någon procent, slutför en gymnasieutbildning. Rapporten framhöll att det fanns en misstro mot svensk utbildning bland många vuxna. Ett aktivt uppsökande arbetssätt från skolans sida visades vara framgångsrikt för att få eleverna till skolan, samtidigt som det bidrog till en ökad förståelse från ömse håll. Föräldrarna hade vanligen inga invändningar mot att barnen blev hämtade till skolan.”

En fotnot hänvisar till Skolverkets rapport Romer och den svenska skolan från 1999. Men i den finns inget stöd för det sensationella påståendet att ”ytterst få, kanske någon procent,” av ”romska elever” ”slutför en gymnasieutbildning”. Jag tror att detta påstående är helt gripet i luften och att det är en i raden av Skolverkets intellektuella, pedagogiska, och diskriminerande björntjänster.

Filosofimaskinen

Är folkmord rätt därför att Gud tycker det, eller tycker Gud det därför att folkmord är rätt?

Frågan gäller inte bara vilken etik som är den rätta, utan framförallt vad som gör den berättigad.

Vissa personer tror att vi människor har fått en universellt giltig etik direkt från Gud, och att Gud allena gör den berättigad. Vad dessa teister misslyckas med att förklara är huruvida en handling är rätt till följd av att Gud tror det, eller huruvida Gud tror det till följd av att handlingen är rätt. Är vissa fall av folkmord rättfärdiga till följd av att Gud befaller dem, eller befaller Gud dem till följd av att de är rättfärdiga? I det första fallet skulle inledandet av ett kärnvapenkrig vara rätt i kraft av att Gud har en föraning om att inledandet av kärnvapenkriget är rätt. I det andra fallet skulle Gud vara endast en budbärare, och vad som gör en handling rätt skulle vara oredovisat. I det första fallet är teisten totalt oetisk, och skulle vara villig att inte bara moraliskt acceptera vad som helst, utan även genomdriva vad som helst. I det andra fallet misslyckas teistens Gud att ge något som helst berättigande av etik.

Visserligen står varje ateist inför det påträngande, överhängande, och olösta problemet om etikens yttersta berättigande, men det gör även varje teist i lika stor utsträckning. Teismen ger inget som helst stöd till moralfilosofin.

Filosofimaskinen

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentrop-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentrop-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.

Filosofimaskinen

Monarkins argument och parlamentarismens överlägsenhet

Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.

Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.

Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.

Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.

Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.

Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.

Filosofimaskinen

Statsministern och den genomtänkta men ändå i affekt sagda lögnen

Statsministern är utan tvekan Sveriges politiskt viktigaste och mäktigaste person. Han är inte bara Sveriges regeringschef, utan utser helt själv alla statsråd, och kan avskeda dem när som helst, helt efter eget tycke. Regeringsformen skänker statsministern ett oerhört stort personligt ansvar, inte minst i krigstid, och förutsätter, mellan raderna, att Sveriges riksdag efter moget övervägande väljer rikets statsminister i stor utsträckning utifrån hans personliga egenskaper.

Tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin meddelade statsminister Stefan Löfven på en presskonferens på Regeringskansliet den 3 december 2014 att han ämnade utlysa ett extra val till Sveriges riksdag att hållas den 22 mars 2015, idag för ett år sedan. Idag minns vi detta riksdagsval som aldrig blev av, denna politiska icke-händelse, mitt i en osedvanligt händelserik period i Sveriges moderna politiska historia. På denna presskonferens yttrade dock inte statsministern bara detta och den vanliga missvisande retoriken, i stil med sin klassiker ”Sverige har gått sönder”, utan obestridligt falska och rent ut sagt sanslösa påståenden i stil med de som fick Håkan Juholt att 2012 bli avsatt som partiledare för Socialdemokraterna. Att Stefan Löfven denna gång inte blev avsatt som partiledare för Socialdemokraterna visar hur den genomtänkta men ändå i affekt sagda lögnen snabbt har blivit normaliserad i det gamla statsbärande partiet.

Håkan Juholt blev avsatt som partiledare som en direkt konsekvens av att han under ett offentligt tal den 16 januari 2012, på Folk och Försvars årliga Rikskonferens, sade, angående Försvarsbeslutet 2009 och Försvarsmaktens personalförsörjningsmodell, att den borgerliga regeringen ”[…] har drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna”. Detta påstående var just ett obestridligt falskt och rent ut sagt sanslöst påstående. Riksdagen, i vilken de fyra borgerliga partierna hade majoritet 2009, fattade sitt försvarsbeslut den 16 juni 2009, och avskaffandet av värnplikten i fredstid genomfördes den 1 juli 2010, innan Sverigedemokraterna, som företräder en militär personalförsörjning medelst värnplikt, valdes in i Sveriges riksdag den 19 september 2010. Att Juholt tre gånger under samma tal påstod att den borgerliga regeringen hade gjort upp med Sverigedemokraterna utesluter att det var en felsägning. Det var snarare en genomtänkt men ändå i affekt sagd lögn. Sanningen var inte så viktig; det viktiga var nog intrycket, retoriken och känslan. Eller ibland pengarna. Juholt verkar både lustigt och listigt ha kallat sig för en ”kulbo” därför att han skulle ha äventyrat hela sitt bostadsbidragsfusk om han hade kallat sig för en ’särbo’ och halva om han hade kallat sig för en ’sambo’.

På presskonferensen den 3 december 2014 stod Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin länge och nickade till det som Löfven sade, men slutade plötsligt med det när statsministern valde att överraska honom och de övriga lyssnarna med sin genomtänkta men ändå i affekt sagda lögn. Jag har ofta tyckt synd om Miljöpartiets språkrör, men sällan har jag känt så stor sympati för ett språkrör som under de sekunder som nu följde. Vad skulle Fridolin göra? Avbryta sin chef och protestera mot lögnen? [Det hade jag nog själv gjort i hans ställe, men det hade förstås haft svåra konsekvenser i ett politiskt prekärt läge.] Fortsätta att spela med i en politisk fars som han själv inte hade läst manuset till? Att med flackande blick sluta nicka och istället knappt synbart börja vrida sig i intellektuella plågor fick bli kompromissen.

Direkt efter att statsministern i falska procentsatser hade sagt att:

”[V]i vill inte ha en situation där Sverigedemokraterna får det avgörande inflytandet. De har sina platser i riksdagen, ja. Men, de har tretton procent; vi andra har åttiosju procent.”

så kom hans fatala uttalande. Helt utan förvarning sade plötsligt Löfven:

”Nu har vi fått en situation där de fyra borgerliga [partierna] säger: ’Vi kan tänka oss att regera tillsammans med Sverigedemokraterna’. Det var inte det löfte man gav till sina väljare.”

Ojsan. Hur kunde statsministern säga så? Trodde han på det själv? Var han arg eller religiös och kände att det var sant trots att han visste att det var falskt? En felsägning var det i alla fall inte, eftersom han senare under presskonferensen upprepade samma tankeinnehåll. Likheterna med Juholt är slående, t.o.m. själva innehållet i lögnen, d.v.s. de borgerliga partiernas påstådda vilja till politiska uppgörelser med Sverigedemokraterna. Båda partiledarna sade: ”[…] tillsammans med Sverigedemokraterna”. Min tolkning är att båda dessa ledande socialdemokrater lät känslorna tala mot bättre vetande, inte bara i stundens ingivelse, utan även i planering, förberedelse och upprepning. De högst märkliga personliga egenskaper som ger upphov till detta beteende är inte bara direkt olämpliga för Sveriges statsminister att besitta. De är även direkt farliga, och undergräver Sveriges väl etablerade politiska kultur, som kännetecknas av seriösa aktörer, inte skojare à la Vladimir Putin och Donald Trump, för vilka sanningen är ett skämt. Den ansvarskultur som Socialdemokraterna har varit med om att etablera har nu pajasparet Juholt och Löfven börjat att undergräva.

Presskonferensen fortsatte med frågor från de församlade journalisterna. En av frågorna löd: ”Det här med att du säger att Alliansen är beredd att regera ihop med Sverigedemokraterna. Kan du berätta: Varför säger du så?” Utan betänketid svarade Löfven:

”Därför att det är så.” ”[F]öljden blir, det kommer man inte ifrån, inte de fyra borgerliga [partierna] heller, att om man röstar på samma budget, då står man för samma politik. Det är slutsatsen.”

Det må vara slutsatsen för en upprörd svetsare, men inte för en sansad statsvetare. Har verkligen de fyra borgerliga partierna sagt att de kan tänka sig att regera tillsammans med Sverigedemokraterna? Nej. Stod verkligen de fyra borgerliga partierna för samma politik som Sverigedemokraterna till följd av att Sverigedemokraterna röstade på Alliansens budgetförslag? Nej. Det är klart att dessa sanslösa uttalanden inte nödvändigtvis är just genomtänkta men ändå i affekt sagda lögner. De skulle istället kunna vara ett resultat av en obstinat barnslighet, eller av ett dunkelt förstånd. Men det hjälper inte. Dessa båda personliga karaktärsdrag är inte heller de personliga egenskaper som det är fördelaktigt att innehavaren av rikets i särklass viktigaste politiska uppdrag besitter.

På en annan presskonferens, som Löfven höll ensam på Regeringskansliet föregående dag, d.v.s. den 2 december 2014, uttryckte statsministern vad som i efterhand faktiskt framstår som samma idé, men han uttryckte sig på ett mer kryptiskt och oklart vis. På den presskonferensen sade han:

”[I]morgon är det en omröstning, och då måste vi veta om det finns förutsättningar för samtal som leder någon vart.” ”Är det så att det inte finns någon vilja från de fyra borgerliga partierna, då är deras besked att de vill regera tillsammans med Sverigedemokraterna.”

Så, varför fick Juholt gå, men inte Löfven? Det är väl trots allt värre när en statsminister drar till med ett par juholtare i läromästarklass än när en partiledare i opposition gör det? Förvisso, men det skulle kortsiktigt skada partiet mer att avsätta en partiledare som samtidigt är statsminister. Denna kortsiktiga partihänsyn har dock ett långsiktigt pris för riket. Efter en sällan skådad kompetensflykt närmar sig Socialdemokraterna en retorisk praktik som inte bara appellerar till obildade väljare, utan som är skrämmande lik den som vi tyvärr har behövt vänja oss vid från oseriösa politiker som Putin och Trump, vilka är läromästare i en för oss främmande klass.

Filosofimaskinen

Darwin Day 2016

Today is Darwin Day, a global day to pay homage to Charles Darwin’s evidence for, and explanation of, organic evolution. The evidence was already then, in the 19th century, tremendously compelling and is since the revelation of genetics in the 20th century massively overwhelming. The explanation is natural selection and one of the most important insights to ever have struck a human being. How important the insight was and how hard it unfortunately struck Darwin is illustrated by his private remark that “it is like confessing a murder” [quote from a letter dated 11 January 1844].

Darwin Day occurs every year on Darwin’s birthday 12 February, but is not about the birth of a human being, but the intellectual coming of age of a species of great apes. Charles Darwin was the first organism who at bottom understood why organisms are the way they are. And he explained it to us. And in what a way he did.

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen