Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.

Filosofimaskinen

Normaliseringen av Sveriges största parti

Normaliseringen av Sverigedemokraterna har kraftfullt bekämpats sedan deras intåg i Sveriges riksdag 2010, framför allt av de andra riksdagspartierna och media. Hur man bäst förhindrar och i efterhand förklarar den ökande normaliseringen har diskuterats otaliga gånger, vilka konsekvenser normaliseringen får och hur den bör hanteras. En fråga som sällan lyfts är den andra stora normaliseringsprocess som pågår inom svensk politik, nämligen normaliseringen av Socialdemokraterna. I inget annat demokratiskt land har ett parti varit så dominerande över så lång tid som Socialdemokraterna i Sverige. Idag beskrivs dock Socialdemokraterna oftast som ett parti i kris med fallande förtroende och sjunkande opinionssiffror, men vad som sker i skuggan av krisen, mycket skapad av havererande ledarskap, utbredd inkompetens och möjligen ett symptom av socialdemokratins kollaps i Europa, är en normalisering av Socialdemokraterna, där de börjar bli ett parti som alla andra.

För att förstå processen behöver man fundera på Socialdemokraternas historiska ställning, både som makthavande parti och som en del av den inflytelserika arbetarrörelsen. Så sent som 2002 fick Socialdemokraterna 39,8 % av rösterna i riksdagsvalet. Miljoner av fackförbundens pengar går till att värva Socialdemokratiska röster inför valet, som annars finansierar mycket av sin kampanj med lotteripengar, som tjänas in med hjälp av speciella tillstånd, och offentliga bidrag. Trots detta visar idag många opinionsinstitut på ett väljarstöd under 25 %, vilket skulle vara det överlägset sämsta valresultatet på över 100 år. Men vad innebär egentligen normaliseringen av Socialdemokraterna och vad får den får konsekvenser?

Normaliseringen av Socialdemokraterna innebär bl.a. att Socialdemokraterna behöver göra upp med sin självbild som det ständigt makthavande och folkliga partiet. En Socialdemokratisk valförlust bör inte kännas som en statskupp, utan som ett möjligt och ibland förväntat valresultat. Men även med modesta valresultat och en självbild som speglar dessa så är Socialdemokraternas ställning unik med deras kopplingar till arbetarrörelsen och ett av de slutgiltiga stegen i normaliseringen är när denna koppling bryts. Under en ganska lång tid har den socialdemokratiska LO-ledningen kämpat med ständigt vikande socialdemokratiskt stöd bland medlemmarna och framför allt att kunna hålla undan för det nya folkhemspartiet Sverigedemokraterna. När blir det inte längre försvarbart att så mycket av medlemmarnas pengar går till att hjälpa ett specifikt politiskt parti?

Troligtvis så kommer Sverige gynnas av ett mer levande politiskt landskap och också komma ifrån den partibokskorruption som naturligt letat sig in i det offentliga. Långsamt kan makten komma närmare folket när toppolitikerna inte längre kommer från en utstakad väg som börjar inom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.

Socialdemokraternas grundidé om att ta makten och att behålla den har visat sig effektiv, men det kortsiktiga perspektivet har samtidigt urholkat alla framtidsvisioner till dess att allt har tynat bort, allt för att tillfredsställa den stora massan. Socialdemokraterna behöver vakna upp för att undvika att deras betydelse och existens inte tynar bort precis som deras visioner, sådant som alla andra partier kämpar med.

Överlevnadsmaskinen

En bortkastad röst

I september står Sverige inför vad vissa har beskrivit som ett ”ödesval”. Men hur viktiga skulle egentligen små skillnader i ett valresultat vara, i ett parlamentariskt land med en djupt rotad blockpolitik?

Det står redan nu rätt så klart att inget av de tre blocken kommer att få en egen majoritet i Sveriges riksdag. Den parlamentariska striden kommer främst att handla om två utfall, nämligen vilket av blocken som blir störst, och vilken den inbördes ordningen blir mellan de tre stora partierna S, M, och SD. Viktigast av dessa båda utfall blir nog vilket av blocken som blir störst, antigen de rödgröna eller Alliansen, men vilken betydelse skulle det egentligen få? Skulle det vara helt avgörande? Eller skulle det vara så gott som oväsentligt?

För Expressen den 22 december 2017 uttalade Moderatledaren Ulf Kristersson, som ledare för Alliansen, denna tydliga ståndpunkt: 

”Vi har sagt från alliansens sida att vi inte tänker acceptera en till sån här mandatperiod. Vi kan inte ha en regering som i praktiken inte klarar av att regera. Vi tänker se till att Stefan Löfven och den här regeringen tvingas avgå efter nästa val.” 

Svenska folket ska alltså inte behöva uppleva ännu en explicit eller implicit decemberöverenskommelse, vilket verkar lämna endast ett alternativ: Nästa regering behöver åtnjuta stöd av en riksdagsmajoritet. För att finna tillräckligt stöd kommer således partierna i någon mån behöva samarbeta över blockgränserna. S vill bryta upp Alliansen och samarbeta med C och L, medan Allianspartierna framför allt verkar vilja att S ska ställa sig bakom en Alliansregering. Inget av dessa båda block verkar, i alla fall utåt sett, vara särskilt intresserat av ett samarbete med SD. Poängen är dock att det spelar väldigt liten roll vilket av dessa båda största block som blir allra störst. Allting kommer ändå att handla om vilka samarbeten som partierna kan acceptera.

De rödbruna folkhemspartierna V och SD är i denna fråga de mest transparenta riksdagspartierna, medan de andra sex partierna hemlighåller hur de tänker sig att Sverige ska regeras vid de mest sannolika valresultaten. Detta kanske därför att ett uttalande i frågan befaras leda till väljarflykt. Eller kanske därför att dessa partier på riktigt skyr hypotetiska frågor och är rädda för att ens tänka i frågan. Vi väljare får famla i mörkret.

Faktum är att höstens val inte lär bli ett ödesval, i alla fall inte för väljarnas del. Allting väsentligt för den nya regeringskonstellationen kommer istället att utspela sig efter valet, i maktens korridorer, där personliga preferenser, fördomar, och vendettor kommer att avgöra vilka blocköverskridande samarbeten som initieras. Så länge inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet, så kommer en röst på något av riksdagspartierna att vara så gott som verkningslös och en riktigt bortkastad röst.

Överlevnadsmaskinen

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.

Filosofimaskinen

Den postmoderna vänsterns sympati för svaghet

Ur den socialistiska myllan har en ideologisk mångfald grott. Fascismen och nationalsocialismen grodde direkt ur socialismen efter första världskriget för ett sekel sedan, och har som en central känsla ett förakt för svaghet. Den postmoderna vänstern, som i sin innerliga och översvallande empati har grott sig särdeles livskraftig i dagens västländer, verkar ha som en central känsla en sympati för svaghet, i vilken skepnad än svagheten visar sig, med vissa talande undantag.

Att måna om svaga och utsatta människor, oavsett hur rättfärdiga eller vidriga deras beteenden och värderingar är, är ju på vissa sätt sympatiskt, men har blivit oerhört farligt eftersom detta månande har grott igen till ett månande om en hel del av själva beteendena och värderingarna, även de vidriga. När det var överklassens och kyrkans mäktiga män som ville hålla kvinnor nedtystade i hemmets vrå så svarade den dåvarande kommunistiska vänstern med en rättmätig kritik av dessa konservativa värderingar. Nu, när det är förorternas och moskéernas mäktiga män som vill detsamma, men den här gången med verklig makt att genomföra det, så svarar den postmoderna vänstern med en svårbegriplig sympati för dessa ultrakonservativa värderingar.

I demokratiska frågor har vänstern aldrig varit att lita på, men nu visar det sig att den aldrig har varit det i religiösa frågor heller. Den tid är borta då man med visst fog kunde påpeka att även om vänstern i oförstånd ville allas fattigdom så var den i alla fall en motståndare till rasism, ojämställdhet, och religion. För att gynna de svaga och utsatta vill nämligen vänstern numera att människor ska sorteras in i grupper utifrån etniska, genetiska, sexuella, och religiösa kategorier, för att sedan kunna kvoteras in i samhällets alla finrum. Inom den postmoderna vänstern ser vi numera en besatthet vid vem som är, och vem som inte är rasifierad, könsöverskridande, och framförallt i etnisk, genetisk, sexuell, eller religiös minoritet.

Med tanke på hur vänstern argumenterade under sin kommunistiska period så var det lätt hänt för oss andra att få för oss att den ogillade religionerna därför att religionerna är både falska och dåliga, vilket de förstås är. Nu har det dock visat sig att vänstern ogillade religionerna huvudsakligen därför att religionerna är allt annat än svaga. Både lutheranismen och islamismen är vänstervridna rörelser, och vänstern har numera i stor utsträckning lierat sig med båda, därför att vänstern uppfattar dem som svaga och utsatta, vilket de inte på långa vägar är. Om den postmoderna vänstern vill måna om verkligt utsatta minoritetsgrupper, som dessutom också befinner sig till vänster, så finns ju alltid fascister och nationalsocialister att försvara. Vi som betraktar den mångfacetterade vänstern högerifrån börjar få mer än svårt att se skillnad på den goda kollektiviseringen och den onda, på den goda rasismen och den onda, på det goda våldet och det onda, samt på den goda religionen och den onda.

Filosofimaskinen

Politiska ideologier och den pseudonaturliga naturrätten

Av de allmänt kända partiprogrammen i Sverige finns ett som utmärker sig som väsentligt bättre än de andra. Det är Medborgerlig Samlings idéprogram från april 2017.

Bara att få slippa läsa om alla människors påstått lika värde är en fröjd. En annan fröjd är frånvaron av modernt paketerad socialism och andra fördärvligt ’vackra ord’ som de andra partierna till höger och vänster tror är ljuv musik för så gott som alla svenskar. Än finns faktiskt en del anhängare av kapitalism och marknadsekonomi kvar i landet.

Problem finns dock i detta idéprogram. Dessa problem rör framförallt moralfilosofi och politisk filosofi. Medborgerlig Samling talar sig varmt för naturrätten, som är fördarwinistisk och därmed varken baserad på en djup förståelse för människans natur eller för varför individer överhuvudtaget hyser normer och värderingar. Naturrätten är dessutom påstått naturlig, men är egentligen snarare övernaturlig, och är förstås helt överflödig för att motivera partiets politik.

Idéprogrammets första kapitel ”Ideologisk hemvist” inleds med varma ord om både liberalismen och konservatismen. Därefter står:

”Äganderätten - att få råda över sin lagligt förvärvade egendom, få bedriva handel och få njuta frukterna av sitt eget arbete - är […] ytterst betydelsefull i ett fritt samhälle. Friheten ska därtill omfatta alla människor; utfallen av denna frihet kommer dock alltid att skilja sig åt. Medborgerlig Samling står upp för dessa rättigheter. De bevingade orden ur den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 beskriver detta med precision: 

‘We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.’ ”

Denna gamla mening beskriver dock ingenting med precision. Den innehåller inga ”sanningar”, dess påståenden är allt annat än ”självklara”, människorna är varken skapade ”likadana” eller ”likvärdiga”, och ingen ”Skapare” har ”begåvat” dem med några ”oföränderliga rättigheter”. Hur kan ett modernt politiskt parti citera detta förlegade dravel?

Idéprogrammets första kapitel fortsätter lite längre ned:

”Formuleringen i den amerikanska självständighetsförklaringen hör lika mycket hemma i ett konservativt sammanhang som i ett liberalt sådant. Dess rättigheter har ansetts som naturliga - därav begreppet naturrätt - med rötter tillbaka till antikens Grekland och filosofer som Aristoteles.”

och ännu längre ned:

”Den liberala traditionen och naturrätten föreskriver att det finns värden och rättigheter vilka staten inte har rätt att upphäva, vilka kan gå före de lagar och regler som tillfälligt har instiftats, om de sistnämnda försöker att helt tillintetgöra dessa värden och rättigheter.”

Idén som Medborgerlig Samling försöker torgföra är således att oavsett vilka politiska åsikter som svenskarna i sekler skulle vara demokratiskt överens om, så måste de ändå underkasta sig vissa oföränderliga rättigheter som ingen längre vill ha, eftersom dessa rättigheter skulle vara givna av naturen, trots att ingen biolog någonsin har sett dem. Snacka om odemokratisk konservatism!

Filosofimaskinen

Förhandlingar och kompromisser i ett parlament

Tänk dig ett parlament i en välfungerande demokrati. Efter ett allmänt val får tre radikalt olika politiska partier ungefär en tredjedel av mandaten var. Inget av partierna kan tänka sig att ens förhandla med något av de andra två partierna. Vad blir följden? Förlamning. Det här är inte längre någon välfungerande demokrati. Till nästa allmänna val bör folket rösta bort varje parti som på detta sätt inte är demokratiskt. Demokratisk kultur innebär bl.a. en vilja att kompromissa, även med de som tycker radikalt annorlunda.

Att ett politiskt parti är ’demokratiskt’ innebär inte bara att det accepterar hela folkets vilja så till vida att partiet accepterar varje demokratiskt valresultat i dess helhet, utan även att det accepterar hela folkets vilja så till vida att det inte utesluter förhandlingar med något politiskt parti som folket har valt in i parlamentet. Demokrati förutsätter helt enkelt kompromisser med de som man tycker har fel.

För att förhindra förlamning skulle det kunna krävas förhandlingar och kompromisser med så pass extrema biologifobiska grupperingar såsom socialister, likhetsfeminister, ekosofer, anarkister, riktiga liberaler, reaktionärer, och t.o.m. teokrater! Partier i Sveriges riksdag, vänligen bli demokratiska.

Filosofimaskinen och Överlevnadsmaskinen

The Western Divide of Mentality

Regarding academic philosophy and modern political history the rich Western world of European descent seems to be geographically divided in two.

The divide runs roughly along the English Channel, through the Netherlands and northern Germany, and across the Baltic Sea. On one side—let’s call it the ‘English Side’—lie the British Isles, the Nordic countries, Anglo-America, and Oceania. On the other side—let’s call it the ‘Continental Side’—lies a band of contiguous countries from the Iberian Peninsula in the Southwest to the Baltic states in the Northeast.

On the English Side academic philosophy is analytic; on the Continental Side it’s not. Analytic philosophy is dominated by argumentative clarity, details, and subordination to natural science; continental philosophy is dominated by idiosyncratic language, system-building, and historicism.

On the English Side modern political history is free from popular support for totalitarian military rule; on the Continental Side it’s not. From Portugal and Spain in the Southwest, through France to some extent, and widely in Italy, Austria, Hungary, Slovakia, Germany, and Poland, to the Baltic states in the Northeast fascist, national socialist, communist, or other de facto militaristic dictatorships saw substantial popular support in the middle of the twentieth century. In the United Kingdom, Ireland, Sweden, Finland, Iceland, Canada, the United States, Australia, and New Zealand, on the other hand, there was nothing of the kind.

Other differences worth noting are that on the English Side the inhabitants mostly enjoy more freedom and welfare, and are more Protestant and secular, while on the Continental Side the inhabitants are mostly less content and rich, and more Catholic and religious.

What might be the cause of this divide? My guess is the difference in mentality, on the one hand, in the Germanic culture as opposed to the Romance and Balto-Slavic cultures, and, on the other hand, in Protestantism as opposed to Catholicism.

What is clear, though, is that culture matters.

Filosofimaskinen

Kolonialism som ett utslag av framgång

Västerlandets kolonialisering av världen under den nya tidens fem sekler möter numera ett nära nog unisont och universellt fördömande.

Den omfattande kolonialisering som innebar folkmord möter med rätta ett fördömande, men kolonialiseringen har varit så mycket mer än så, nämligen ett spridande av Västerlandets kultur i form av bl.a. naturvetenskap, sekularisering, öppenhet, demokrati, kapitalism, och individuell frihet i form av bl.a. kvinnlig frigörelse. Det nära nog unisona och universella fördömandet gäller i anmärkningsvärt stor utsträckning även den ringa kolonialisering som skedde av och till de folktomma områden, bl.a. Falklandsöarna, vilka saknade ursprungsbefolkning.

Homo sapiens sapiens mycket långsammare kolonisering av världen under många tiotals millennier fördöms däremot av få, trots att även den ledde till folkmord. Genom det organiska livets miljardåriga historia har kolonialisering varit en avgörande evolutionär process och ett gott utslag av evolutionär framgång, fördömd av ingen, trots att den har lett till en omfattande utslagning av djurarter.

Det finns anledning att fundera över i vilken utsträckning det är rätt att genom kolonialisering sprida framgång.

Filosofimaskinen

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentrop-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentrop-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.

Filosofimaskinen

Monarkins argument och parlamentarismens överlägsenhet

Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.

Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.

Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.

Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.

Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.

Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen