Moral som en följd av naturligt urval

I vildmarken jagar ett rovdjur ett villebråd. Rovdjuret visar med sitt beteende att det, för sin egen del, skulle vara vara gott och rätt att äta upp villebrådet, som med sitt beteende visar att det, för sin egen del, skulle vara ont och orätt att bli uppäten. Här, i det naturliga urvalets domän, ligger både etikens yttersta biologiska ursprung och etikens yttersta filosofiska berättigande.

Filosofimaskinen

Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.

Filosofimaskinen

Ethology and Ethics

Filosofimaskinen

The Rightness Criterion

Filosofimaskinen

Rovdjuret och villebrådet

I det vilda jagar ett djur ett annat. Vare sig det är en räv som jagar en gräsand eller en duvhök som jagar en orre, så är det ett rovdjur mot ett villebråd. Denna jakt är en djupt existentiell konflikt. När rovdjuret är i färd med att fånga det flyende villebrådet så har de två individerna helt oförenliga intressen. Rovdjurets intresse är att fånga och äta villebrådet, vars intresse är att komma undan oskatt. Dessa två intressen är resultatet av det naturliga urvalet, och ingen moralfilosofi i världen kan lösa konflikten genom att göra de två förenliga. Idén och idealet att alla bör arbeta tillsammans i harmoni för allas bästa har vissa problem med realism och verklighet, i synnerhet med individers genetiska konstitution. 

Faktum är att varken rovdjuret eller villebrådet har något att lära av moralfilosofin. Trots att de inte är perfekt anpassade så är de båda välanpassade till sin miljö, och deras beteenden är varken intellektuellt eller emotionellt inadekvata. Deras beteenden är inga misstag, trots hänsynslösheten i dem. Jakten är en ursprunglig konflikt mellan skilda existentiella intressen.

Naturen är en arena av konflikt mellan oförenliga intressen. Varje konflikt är ett resultat av det naturliga urvalet, och det naturliga urvalet gör djur besatta av sin egen överlevnad och reproduktion. Detta är djurens yttersta intresse, och visar sig inte bara i jakten och flykten, utan i allt djuriskt beteende. Djuren uppvisar en välanpassad balans mellan själviskhet och altruistisk självuppoffring vilken aldrig har förekommit i den etablerade moralfilosofin. Idén och idealet att alla djur, inklusive människor, bör arbeta tillsammans för allas bästa uppvisar lika mycket realism som religiösa bilder av paradiset, vars lejon lever i harmoni med lamm.

Rovdjuret visar genom sitt beteende att det för dess egen del vore rätt och gott att äta upp villebrådet, som genom sitt beteende visar att det för dess egen del vore orätt och ont att bli uppäten.

Filosofimaskinen

Darwin Day 2017

Today is Darwin Day, a global day to pay homage to Darwinism and its creative force natural selection. The ultimate understanding of why organic life, including humanity, is the way it is and has the properties it has, is of utmost importance for the survival and reproduction, and therefore the fitness, of us all. Of less importance, but nonetheless apparent, is that the enjoyment of the observation of wild plants and animals in the wilderness also is highly brightened by the insights offered by Darwinism. In nature, as well as in culture, both individual plants and animals struggle to survive and reproduce at the expense of the fitness of other individuals. In this strife there is grandeur and beauty.

Birch trees close to the tree line, where their survival is barely possible and where some of them push boundaries and some of them perish. Photograph by Filosofimaskinen in Sarek National Park in Sweden 31 March 2016

A fly scavenging on the carcass of a young bird, whose premature death by no means is meaningless to other individuals. Photograph by Filosofimaskinen in Sarek National Park 23 July 2016

A spider spinning its web, which won’t be worth while without the coming bad fortune of another individual. Photograph by Filosofimaskinen in Sarek National Park 23 July 2016

Illustrating sexual selection, an impressively horned female reindeer, with its calf, is followed by a protective male reindeer with smaller horns. Photograph by Filosofimaskinen in Sarek National Park 4 September 2016

Birch trees in their preferred habitat, where the struggle against the harsh conditions of the tree line is less frequent, but the struggle against other individuals is closer at hand. Photograph by Filosofimaskinen in Sarek National Park 10 September 2016

The tools and equipment of a lone great ape far away from his species’ original habitat in the tropics. Photograph by Filosofimaskinen in Stora Sjöfallet National Park in Sweden 27 March 2016

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen

Den livsomfattande biologin och den avhumaniserande biologifobin

Uttryck som t.ex. ’biologisk förälder’ och ’biologiska könsskillnader’, med den underförstådda betydelsen ”genetisk förälder” respektive ”genetiska könsskillnader”, förekommer alltför ofta. Hur kommer det sig att dessa felaktiga uttryck alls förekommer?

Ett barn skulle kunna ha ett par juridiska föräldrar, d.v.s. formella vårdnadshavare som har rätten i sina händer, ett annat par sociala föräldrar, d.v.s. praktiska vårdnadshavare som har omvårdnaden i sina händer, och ett tredje par genetiska föräldrar. Det är alltså dessa genetiska föräldrar som ofta kallas för ’biologiska föräldrar’, som om biologi endast vore genetik. Men genetiken är ju bara en del av biologin, som innefattar både arv och miljö. Hur kan någon glömma eller vilja dölja det? I det biologiska föräldraskapet, som vi kan studera hos bl.a. däggdjuren i naturen, ligger ju inte bara det genetiska ursprunget, utan även den praktiska omvårdnaden! Kan det finnas några som vill slippa påminnas om den allomfattande biologin, läran om livet, läran om hela livet, i all sin mångfald och komplexitet? Ja, o ja, ty vi lever i en tid av biologifobi. Fobin mot biologin är något så märkligt som en skräck för läran om livet, som är det värdefullaste vi har. Det är en skräck som föranleder ett förnekande. Och denna skräck verkar framförallt komma från de biologifobiska ideologierna.

Att socialismen i allmänhet, och kommunismen och nationalsocialismen i synnerhet, utgår från existensen av en genuint altruistisk människa, som inte alls drivs av egoistiska incitament, är inget mindre än ett förnekande av biologin. Att religionerna i allmänhet, och kristendomen i synnerhet, påstår att människans uppkomst är planerad och avsiktlig är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att feminismen i allmänhet, och genusvetenskapen och likhetsfeminismen i synnerhet, påstår att människans genetiska könsskillnader enbart innefattar sexualorganen i underlivet är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att i total avsaknad av hållbara argument förneka etablerad naturvetenskap på rent ideologiska grunder är en ytterst extrem och drastisk åtgärd som för mig luktar panik och skräck.

Ett språkbruk som insinuerar att biologin skulle vara ett snävt ämne, ett ämne som långt ifrån är den allomfattande lära om hela livet som det egentligen är, är ett led i ett försåtligt och ideologiskt farligt avbiologiserande av vårt tänkesätt. Och det som är avbiologiserande är avhumaniserande, eftersom även vi människor är organismer. Vi får inte låta kommunisterna, de kristna eller likhetsfeministerna bildligt eller bokstavligt ändra på vad det är att vara människa.

Filosofimaskinen

Sannolikhet, kausalitet, egoism och historia

Om ett visst sandkorn på marken i en sandöken för en miljon år sedan istället för att ligga där det faktiskt låg hade legat 1 mm västerut, hur stor hade i sådana fall sannolikheten då varit att du nu lever? Drygt 99 procent? Exakt 50 procent? Knappt 1 procent?

För resonemangets skull tänker vi oss att alla händelser är orsaksbestämda, d.v.s. att determinismen är sann. (Om vi istället tänker oss att inte alla händelser är orsaksbestämda, d.v.s. att indeterminismen är sann, så skulle korrekt sannolikhet vara lägre.)

Ett vanligt svar är att sannolikheten hade varit exakt 50 procent. Visst är det så att om det inte finns något som helst skäl att förvänta sig en viss händelse mer än dess komplementhändelse, så har båda händelser sannolikheten exakt 50 procent. Hur stor är sannolikheten att Sverige blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Att svara exakt 50 procent p.g.a. att det är så oerhört svårt att veta leder till motsägelser. Hur stor är i sådana fall sannolikheten att Finland blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Exakt 50 procent p.g.a. motsvarande svårigheter? Hur stor är sannolikheten att Norden blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Det kan i sådana fall inte vara exakt 50 procent, trots motsvarande svårigheter, utan måste vara mer, eftersom både Sverige och Finland ligger i Norden. Hur stor är sannolikheten att Småland blir anfallet med kärnvapen i nästa kärnvapenkrig? Det kan i sådana fall inte vara exakt 50 procent, trots motsvarande svårigheter, utan måste vara mindre, eftersom Sverige har fler landskap än Småland.

Ett annat vanligt svar är drygt 99 procent. Ett sandkorn är ju så litet och 1 mm är så kort. Vissa saker är så små att de i praktiken är försumbara; i det långa loppet gör de ingen skillnad. Det korrekta svaret är dock klart under 1 procent.

1 mm är en lång sträcka för de oräkneliga gasmolekyler som i luften rör sig alldeles i närheten. De krockar oupphörligt med varandra och med annat, och får genom kedjereaktioner av sådana krockar i atmosfären i sinom tid globala effekter. Efter en tid, sannolikt några veckor, har krockarna med sandkornet påverkat positionen av varje gasmolekyl i det globalt sammanhängande lufthavet.

Vid befruktningen av ett människoägg har vilken spermie som befruktar ägget en avgörande inverkan på vilken person som så småningom utvecklas. Exempelvis avgörs en människas genetiska kön av vilken spermie som befruktar ägget, vilket i sin tur avgörs av ytterst små händelser. Andra vindar och luftdrag i närheten av äggets kvinna och spermiens man veckorna före befruktningen är med stor marginal tillräckliga för att ändra vilken spermie som befruktar ägget.

Har detta någon relevans för egoism? Den etiska egoismen är den moralteori vars intrinsikala värde är differensen av en och endast en individs mängd njutning och mängd lidande. Tänk dig en etisk egoist. Hon värdesätter i sig ingenting annat än sitt eget välbefinnande. Om hon själv inte lever, och därför inte kan uppleva någonting, finns inga värden. Att hon inte bryr sig om fortlevnaden av livet på jorden efter sin egen död är djupt upprörande, men är långt ifrån det enda problemet med hennes etik. Ett förbisett problem med den etiska egoisten är hennes kategoriska och egocentriska värdering av mänsklighetens historia.

Eftersom hon överhuvudtaget inte hade levt om ett visst sandkorn på marken i en sandöken för en miljon år sedan istället för att ligga där det faktiskt låg hade legat 1 mm västerut, så är t.ex. varje dråp och mord genom historien oerhört värdefullt för henne. Varje dödsolycka och fatal sjukdom vilken någonsin har drabbat någon människa genom historien är maximalt värdefull för varje etisk egoist.

En etisk fitnessist, däremot, värdesätter sina egna beteendegener. De kommer inte bara att överleva fitnessisten, utan har föregått fitnessisten under årtusenden och årmiljoner inuti andra människor och individer av andra arter. Ingen annan moralteori än fitnessismen förklarar vad en enskild människa egoistiskt vinner på att offra sig för andra människor. Vi alla delar beteendegener. Vi är alla bärare och delare av inte bara vår mänskliga kulturskatt utan även den välskapta skatt som är våra gemensamma gener.

Filosofimaskinen

Liberalismens teori och praktik

Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.

Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.

Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.

Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?

Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.

Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.

Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.

De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.

I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.

Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.

Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?

Filosofimaskinen