2016-05-27

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentropp-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentropp-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.


Filosofimaskinen



2016-04-30

Monarkins argument och parlamentarismens överlägsenhet

Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.

Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.

Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.

Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.

Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.

Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.


Filosofimaskinen



2016-03-22

Statsministern och den genomtänkta men ändå i affekt sagda lögnen

Statsministern är utan tvekan Sveriges politiskt viktigaste och mäktigaste person. Han är inte bara Sveriges regeringschef, utan utser helt själv alla statsråd, och kan avskeda dem när som helst, helt efter eget tycke. Regeringsformen skänker statsministern ett oerhört stort personligt ansvar, inte minst i krigstid, och förutsätter, mellan raderna, att Sveriges riksdag efter moget övervägande väljer rikets statsminister i stor utsträckning utifrån hans personliga egenskaper.

Tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin meddelade statsminister Stefan Löfven på en presskonferens på Regeringskansliet den 3 december 2014 att han ämnade utlysa ett extra val till Sveriges riksdag att hållas den 22 mars 2015, idag för ett år sedan. Idag minns vi detta riksdagsval som aldrig blev av, denna politiska icke-händelse, mitt i en osedvanligt händelserik period i Sveriges moderna politiska historia. På denna presskonferens yttrade dock inte statsministern bara detta och den vanliga missvisande retoriken, i stil med sin klassiker ”Sverige har gått sönder”, utan obestridligt falska och rent ut sagt sanslösa påståenden i stil med de som fick Håkan Juholt att 2012 bli avsatt som partiledare för Socialdemokraterna. Att Stefan Löfven denna gång inte blev avsatt som partiledare för Socialdemokraterna visar hur den genomtänkta men ändå i affekt sagda lögnen snabbt har blivit normaliserad i det gamla statsbärande partiet.

Håkan Juholt blev avsatt som partiledare som en direkt konsekvens av att han under ett offentligt tal den 16 januari 2012, på Folk och Försvars årliga Rikskonferens, sade, angående Försvarsbeslutet 2009 och Försvarsmaktens personalförsörjningsmodell, att den borgerliga regeringen ”[…] har drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna”. Detta påstående var just ett obestridligt falskt och rent ut sagt sanslöst påstående. Riksdagen, i vilken de fyra borgerliga partierna hade majoritet 2009, fattade sitt försvarsbeslut den 16 juni 2009, och avskaffandet av värnplikten i fredstid genomfördes den 1 juli 2010, innan Sverigedemokraterna, som företräder en militär personalförsörjning medelst värnplikt, valdes in i Sveriges riksdag den 19 september 2010. Att Juholt tre gånger under samma tal påstod att den borgerliga regeringen hade gjort upp med Sverigedemokraterna utesluter att det var en felsägning. Det var snarare en genomtänkt men ändå i affekt sagd lögn. Sanningen var inte så viktig; det viktiga var nog intrycket, retoriken och känslan. Eller ibland pengarna. Juholt verkar både lustigt och listigt ha kallat sig för en ”kulbo” därför att han skulle ha äventyrat hela sitt bostadsbidragsfusk om han hade kallat sig för en ’särbo’ och halva om han hade kallat sig för en ’sambo’.

På presskonferensen den 3 december 2014 stod Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin länge och nickade till det som Löfven sade, men slutade plötsligt med det när statsministern valde att överraska honom och de övriga lyssnarna med sin genomtänkta men ändå i affekt sagda lögn. Jag har ofta tyckt synd om Miljöpartiets språkrör, men sällan har jag känt så stor sympati för ett språkrör som under de sekunder som nu följde. Vad skulle Fridolin göra? Avbryta sin chef och protestera mot lögnen? [Det hade jag nog själv gjort i hans ställe, men det hade förstås haft svåra konsekvenser i ett politiskt prekärt läge.] Fortsätta att spela med i en politisk fars som han själv inte hade läst manuset till? Att med flackande blick sluta nicka och istället knappt synbart börja vrida sig i intellektuella plågor fick bli kompromissen.

Direkt efter att statsministern i falska procentsatser hade sagt att:
”[V]i vill inte ha en situation där Sverigedemokraterna får det avgörande inflytandet. De har sina platser i riksdagen, ja. Men, de har tretton procent; vi andra har åttiosju procent.”
så kom hans fatala uttalande. Helt utan förvarning sade plötsligt Löfven:
”Nu har vi fått en situation där de fyra borgerliga [partierna] säger: ’Vi kan tänka oss att regera tillsammans med Sverigedemokraterna’. Det var inte det löfte man gav till sina väljare.”
Ojsan. Hur kunde statsministern säga så? Trodde han på det själv? Var han arg eller religiös och kände att det var sant trots att han visste att det var falskt? En felsägning var det i alla fall inte, eftersom han senare under presskonferensen upprepade samma tankeinnehåll. Likheterna med Juholt är slående, t.o.m. själva innehållet i lögnen, d.v.s. de borgerliga partiernas påstådda vilja till politiska uppgörelser med Sverigedemokraterna. Båda partiledarna sade: ”[…] tillsammans med Sverigedemokraterna”. Min tolkning är att båda dessa ledande socialdemokrater lät känslorna tala mot bättre vetande, inte bara i stundens ingivelse, utan även i planering, förberedelse och upprepning. De högst märkliga personliga egenskaper som ger upphov till detta beteende är inte bara direkt olämpliga för Sveriges statsminister att besitta. De är även direkt farliga, och undergräver Sveriges väl etablerade politiska kultur, som kännetecknas av seriösa aktörer, inte skojare à la Vladimir Putin och Donald Trump, för vilka sanningen är ett skämt. Den ansvarskultur som Socialdemokraterna har varit med om att etablera har nu pajasparet Juholt och Löfven börjat att undergräva.

Presskonferensen fortsatte med frågor från de församlade journalisterna. En av frågorna löd: ”Det här med att du säger att Alliansen är beredd att regera ihop med Sverigedemokraterna. Kan du berätta: Varför säger du så?” Utan betänketid svarade Löfven:
”Därför att det är så.” ”[F]öljden blir, det kommer man inte ifrån, inte de fyra borgerliga [partierna] heller, att om man röstar på samma budget, då står man för samma politik. Det är slutsatsen.”
Det må vara slutsatsen för en upprörd svetsare, men inte för en sansad statsvetare. Har verkligen de fyra borgerliga partierna sagt att de kan tänka sig att regera tillsammans med Sverigedemokraterna? Nej. Stod verkligen de fyra borgerliga partierna för samma politik som Sverigedemokraterna till följd av att Sverigedemokraterna röstade på Alliansens budgetförslag? Nej. Det är klart att dessa sanslösa uttalanden inte nödvändigtvis är just genomtänkta men ändå i affekt sagda lögner. De skulle istället kunna vara ett resultat av en obstinat barnslighet, eller av ett dunkelt förstånd. Men det hjälper inte. Dessa båda personliga karaktärsdrag är inte heller de personliga egenskaper som det är fördelaktigt att innehavaren av rikets i särklass viktigaste politiska uppdrag besitter.

På en annan presskonferens, som Löfven höll ensam på Regeringskansliet föregående dag, d.v.s. den 2 december 2014, uttryckte statsministern vad som i efterhand faktiskt framstår som samma idé, men han uttryckte sig på ett mer kryptiskt och oklart vis. På den presskonferensen sade han:
”[I]morgon är det en omröstning, och då måste vi veta om det finns förutsättningar för samtal som leder någon vart.” ”Är det så att det inte finns någon vilja från de fyra borgerliga partierna, då är deras besked att de vill regera tillsammans med Sverigedemokraterna.”

Så, varför fick Juholt gå, men inte Löfven? Det är väl trots allt värre när en statsminister drar till med ett par juholtare i läromästarklass än när en partiledare i opposition gör det? Förvisso, men det skulle kortsiktigt skada partiet mer att avsätta en partiledare som samtidigt är statsminister. Denna kortsiktiga partihänsyn har dock ett långsiktigt pris för riket. Efter en sällan skådad kompetensflykt närmar sig Socialdemokraterna en retorisk praktik som inte bara appellerar till obildade väljare, utan som är skrämmande lik den som vi tyvärr har behövt vänja oss vid från oseriösa politiker som Putin och Trump, vilka är läromästare i en för oss främmande klass.


Filosofimaskinen