2016-06-29

Är folkmord rätt därför att Gud tycker det, eller tycker Gud det därför att folkmord är rätt?

Frågan gäller inte bara vilken etik som är den rätta, utan framförallt vad som gör den berättigad.

Vissa personer tror att vi människor har fått en universellt giltig etik direkt från Gud, och att Gud allena gör den berättigad. Vad dessa teister misslyckas med att förklara är huruvida en handling är rätt till följd av att Gud tror det, eller huruvida Gud tror det till följd av att handlingen är rätt. Är vissa fall av folkmord rättfärdiga till följd av att Gud befaller dem, eller befaller Gud dem till följd av att de är rättfärdiga? I det första fallet skulle inledandet av ett kärnvapenkrig vara rätt i kraft av att Gud har en föraning om att inledandet av kärnvapenkriget är rätt. I det andra fallet skulle Gud vara endast en budbärare, och vad som gör en handling rätt skulle vara oredovisat. I det första fallet är teisten totalt oetisk, och skulle vara villig att inte bara moraliskt acceptera vad som helst, utan även genomdriva vad som helst. I det andra fallet misslyckas teistens Gud att ge något som helst berättigande av etik.

Visserligen står varje ateist inför det påträngande, överhängande, och olösta problemet om etikens yttersta berättigande, men det gör även varje teist i lika stor utsträckning. Teismen ger inget som helst stöd till moralfilosofin.


Filosofimaskinen




2016-05-27

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentrop-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentrop-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.


Filosofimaskinen



2016-04-30

Monarkins argument och parlamentarismens överlägsenhet

Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.

Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.

Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.

Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.

Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.

Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.


Filosofimaskinen