2018-03-23

En bortkastad röst

I september står Sverige inför vad vissa har beskrivit som ett ”ödesval”. Men hur viktiga skulle egentligen små skillnader i ett valresultat vara, i ett parlamentariskt land med en djupt rotad blockpolitik?

Det står redan nu rätt så klart att inget av de tre blocken kommer att få en egen majoritet i Sveriges riksdag. Den parlamentariska striden kommer främst att handla om två utfall, nämligen vilket av blocken som blir störst, och vilken den inbördes ordningen blir mellan de tre stora partierna S, M, och SD. Viktigast av dessa båda utfall blir nog vilket av blocken som blir störst, antigen de rödgröna eller Alliansen, men vilken betydelse skulle det egentligen få? Skulle det vara helt avgörande? Eller skulle det vara så gott som oväsentligt?

För Expressen den 22 december 2017 uttalade Moderatledaren Ulf Kristersson, som ledare för Alliansen, denna tydliga ståndpunkt: 
”Vi har sagt från alliansens sida att vi inte tänker acceptera en till sån här mandatperiod. Vi kan inte ha en regering som i praktiken inte klarar av att regera. Vi tänker se till att Stefan Löfven och den här regeringen tvingas avgå efter nästa val.” 
Svenska folket ska alltså inte behöva uppleva ännu en explicit eller implicit decemberöverenskommelse, vilket verkar lämna endast ett alternativ: Nästa regering behöver åtnjuta stöd av en riksdagsmajoritet. För att finna tillräckligt stöd kommer således partierna i någon mån behöva samarbeta över blockgränserna. S vill bryta upp Alliansen och samarbeta med C och L, medan Allianspartierna framför allt verkar vilja att S ska ställa sig bakom en Alliansregering. Inget av dessa båda block verkar, i alla fall utåt sett, vara särskilt intresserat av ett samarbete med SD. Poängen är dock att det spelar väldigt liten roll vilket av dessa båda största block som blir allra störst. Allting kommer ändå att handla om vilka samarbeten som partierna kan acceptera.

De rödbruna folkhemspartierna V och SD är i denna fråga de mest transparenta riksdagspartierna, medan de andra sex partierna hemlighåller hur de tänker sig att Sverige ska regeras vid de mest sannolika valresultaten. Detta kanske därför att ett uttalande i frågan befaras leda till väljarflykt. Eller kanske därför att dessa partier på riktigt skyr hypotetiska frågor och är rädda för att ens tänka i frågan. Vi väljare får famla i mörkret.

Faktum är att höstens val inte lär bli ett ödesval, i alla fall inte för väljarnas del. Allting väsentligt för den nya regeringskonstellationen kommer istället att utspela sig efter valet, i maktens korridorer, där personliga preferenser, fördomar, och vendettor kommer att avgöra vilka blocköverskridande samarbeten som initieras. Så länge inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet, så kommer en röst på något av riksdagspartierna att vara så gott som verkningslös och en riktigt bortkastad röst.








Överlevnadsmaskinen



2018-01-30

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.



Filosofimaskinen