2016-12-30

Bör Sverige ha ett värnplikts- eller yrkesförsvar?

I Sverige är värnplikten sedan 2010 vilande i fredstid, och personalförsörjningen till Försvarsmakten sker på ett otillfredsställande sätt med anställningar. Det otillfredsställande med den nuvarande personalförsörjningen är inte på något sätt kvaliteten på yrkessoldaterna, -sjömännen, och -gruppbefälen, utan kvantiteten. En skrämmande hög andel av de tiotusentals tjänsterna gapar tomma.

När Försvarsmakten mot slutet av värnpliktsepoken under 1980-talet vid en och samma tidpunkt hade ungefär åttahundrafemtiotusen svenska män krigsplacerade kostade den årligen mellan 3,0 procent och 2,5 procent av Sveriges BNP. Sedan 2011 kostar Försvarsmakten årligen 1,1 procent av landets BNP. Genom att chockhöja försvarsanslaget till mellan 2 procent och 3 procent av dess BNP skulle Sverige inte bara ha råd att åtgärda en hel del eftersatta och misskötta luckor i dess militära försvar, utan även höja lönerna för dess försvarsanställda så pass mycket att befattningarna skulle fyllas. Oavsett om Sverige har ett värnplikts- eller yrkesförsvar bör Riksdagen betala för den militära försvarsförmåga som den har gett Försvarsmakten uppdraget att tillhandahålla. Statsmaktens definierande uppgift är att upprätthålla sitt våldsmonopol, inrikespolitiskt genom polis och domstolar, säkerhetspolitiskt genom militär och utrikespolitik.

Ett ofta förbisett problem med värnpliktsförsvaret under bl.a. 1980-talet är att det var ett kanonmatsförsvar som i krig hade kunnat drabbas av enorma förluster i människoliv, inte bara till följd av dess stora numerär, utan dess bristande fokus på skydd. Av stridens tre grundelement satsade Försvarsmakten friskt på både eld och rörelse, medan skyttesoldaterna oftast saknade både splitterskyddad transport och individuellt kroppsskydd.

Det stora värnpliktsförsvarets mest förbisedda problem är dock inte dess bristande fokus på skydd utan dess sannolikt låga stridsmoral. Sverige behöver ett militärt försvar vars personal inte bara inställer sig vid mobilisering, eller ännu hellre ständigt står i beredskap med vapen i hand, utan som inte drar sig för att avlossa det första skottet. Trots att Ukraina hade tusentals beväpnade värnpliktssoldater stationerade på Krim ockuperade Ryssland halvön utan strid i slutet av februari 2014. Detta till trots att Ukraina inte på långa vägar är lika fredsskadat som Sverige. Försvarsmakten måste professionellt och resolut försvara Sverige genom att, vid en fientlig invasion genomförd av personer som kanske inte ens uppenbarligen utgör militär personal, vara den part som först öppnar eld. Att kallblodigt inleda stridshandlingar mot kanske t.o.m. civilklädd militär trupp är inte vad ett uppbåd av amatörsoldater är bäst skickat att stålsätta sig inför och förmå sig till. Den moderna hybridkrigföringen kräver en högre stridsmoral, och en större motståndskraft mot psykologisk krigföring, än vad den traditionella krigföringen gör.

När Försvarsmakten hade åttahundrafemtiotusen män i krigsplacering krävdes ett värnpliktsförsvar. Nu när Försvarsmakten inte är i närheten av att behöva ha ens etthundratusen män och kvinnor i krigsplacering är det kvaliteten på de få soldater som Sverige har kvar vilken är avgörande. Att på jämställt vis fördubbla omfattningen av pliktlagen till att omfatta även kvinnor, samtidigt som det årliga utbildningsbehovet inte ens är en tiondedel av vad det var på 1980-talet, innebär att det inte skulle bli mycket till plikt för de allra flesta ungdomar. Nu när varje soldats utbildning och utrustning kostar mångfalt mer än på 1980-talet, till följd av bl.a. individuellt kroppsskydd, högre andel specialförband, mer varierade stridsuppgifter, och mer komplicerade vapen- och ledningssystem, ger yrkessoldater mest valuta för pengarna. I ett betydligt smalare men vassare militärt försvar bör professionalism vara ledordet, inte amatörmässighet.



Filosofimaskinen



2016-11-30

Kolonialism som ett utslag av framgång

Västerlandets kolonialisering av världen under den nya tidens fem sekler möter numera ett nära nog unisont och universellt fördömande.

Den omfattande kolonialisering som innebar folkmord möter med rätta ett fördömande, men kolonialiseringen har varit så mycket mer än så, nämligen ett spridande av Västerlandets kultur i form av bl.a. naturvetenskap, sekularisering, öppenhet, demokrati, kapitalism, och individuell frihet i form av bl.a. kvinnlig frigörelse. Det nära nog unisona och universella fördömandet gäller i anmärkningsvärt stor utsträckning även den ringa kolonialisering som skedde av och till de folktomma områden, bl.a. Falklandsöarna, vilka saknade ursprungsbefolkning.

Homo sapiens sapiens mycket långsammare kolonisering av världen under många tiotals millennier fördöms däremot av få, trots att även den ledde till folkmord. Genom det organiska livets miljardåriga historia har kolonialisering varit en avgörande evolutionär process och ett gott utslag av evolutionär framgång, fördömd av ingen, trots att den har lett till en omfattande utslagning av djurarter.

Det finns anledning att fundera över i vilken utsträckning det är rätt att genom kolonialisering sprida framgång.



Filosofimaskinen




2016-10-31

Reformation som sekularisering

Idag för 499 år sedan påbörjade Martin Luther reformationen, och det högtidlighålls av självaste påven, genom att han idag besöker Sverige, av alla länder. Två bra och sammanlänkade saker med Sverige är att det dels är ett förhållandevis jämställt land som nära nog unisont vänder sig mot påvens högtravande misogyni och skyddande av pedofili, och dels var det första konungarike som övergav katolicismen för protestantismen, och därmed bidrog till världshistoriens viktigaste sekulariseringsvåg. Så trots Luthers antisemitism och vidrighet i övrigt finns idag viss anledning att faktiskt fira.



Filosofimaskinen