2017-10-28

Den postmoderna vänsterns sympati för svaghet

Ur den socialistiska myllan har en ideologisk mångfald grott. Fascismen och nationalsocialismen grodde direkt ur socialismen efter första världskriget för ett sekel sedan, och har som en central känsla ett förakt för svaghet. Den postmoderna vänstern, som i sin innerliga och översvallande empati har grott sig särdeles livskraftig i dagens västländer, verkar ha som en central känsla en sympati för svaghet, i vilken skepnad än svagheten visar sig, med vissa talande undantag.

Att måna om svaga och utsatta människor, oavsett hur rättfärdiga eller vidriga deras beteenden och värderingar är, är ju på vissa sätt sympatiskt, men har blivit oerhört farligt eftersom detta månande har grott igen till ett månande om en hel del av själva beteendena och värderingarna, även de vidriga. När det var överklassens och kyrkans mäktiga män som ville hålla kvinnor nedtystade i hemmets vrå så svarade den dåvarande kommunistiska vänstern med en rättmätig kritik av dessa konservativa värderingar. Nu, när det är förorternas och moskéernas mäktiga män som vill detsamma, men den här gången med verklig makt att genomföra det, så svarar den postmoderna vänstern med en svårbegriplig sympati för dessa ultrakonservativa värderingar.

I demokratiska frågor har vänstern aldrig varit att lita på, men nu visar det sig att den aldrig har varit det i religiösa frågor heller. Den tid är borta då man med visst fog kunde påpeka att även om vänstern i oförstånd ville allas fattigdom så var den i alla fall en motståndare till rasism, ojämställdhet, och religion. För att gynna de svaga och utsatta vill nämligen vänstern numera att människor ska sorteras in i grupper utifrån etniska, genetiska, sexuella, och religiösa kategorier, för att sedan kunna kvoteras in i samhällets alla finrum. Inom den postmoderna vänstern ser vi numera en besatthet vid vem som är, och vem som inte är rasifierad, könsöverskridande, och framförallt i etnisk, genetisk, sexuell, eller religiös minoritet.

Med tanke på hur vänstern argumenterade under sin kommunistiska period så var det lätt hänt för oss andra att få för oss att den ogillade religionerna därför att religionerna är både falska och dåliga, vilket de förstås är. Nu har det dock visat sig att vänstern ogillade religionerna huvudsakligen därför att religionerna är allt annat än svaga. Både lutheranismen och islamismen är vänstervridna rörelser, och vänstern har numera i stor utsträckning lierat sig med båda, därför att vänstern uppfattar dem som svaga och utsatta, vilket de inte på långa vägar är. Om den postmoderna vänstern vill måna om verkligt utsatta minoritetsgrupper, som dessutom också befinner sig till vänster, så finns ju alltid fascister och nationalsocialister att försvara. Vi som betraktar den mångfacetterade vänstern högerifrån börjar få mer än svårt att se skillnad på den goda kollektiviseringen och den onda, på den goda rasismen och den onda, på det goda våldet och det onda, samt på den goda religionen och den onda.



Filosofimaskinen