2014-09-14

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet och ’rättvisa’?

’Jämlikhet kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen


Skicka en kommentar