Hur kan Sverige få en stabil regering?

Riksdagsvalet i övermorgon ser ut att bli en rysare. Enligt de senaste opinionsundersökningarna från Novus och Sifo är den borgerliga Alliansen större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans, men mindre än den rödgröna trojkan inklusive Vänsterpartiet. Vad som väntar Sverige nästa vecka kan vara en parlamentarisk mardröm, i vilken de rödgröna inte är nära att kunna bilda en majoritetsregering, men ändå både vill och enkelt kan förhindra en fortsatt Alliansregering. Båda politiska block utesluter samarbete med Sverigedemokraterna, som dels lär fortsätta som tungan på vågen, dels kan bli riksdagens tredje största parti, och dels verkar varken påverkas av skandaler eller avhopp.

Socialdemokraterna har svårt att ge besked i flera avgörande frågor. Om Stefan Löfven skulle utses till statsminister, vilka partier skulle han vilja ha med i sin regering? Sannolikt endast Miljöpartiet, men det kommer knappast att räcka. Vilket parti som han tycker är värst av Folkpartiet och Vänsterpartiet är svårt att säga. Han ger inte besked.

Kärnkraftsfrågan kan komma att visa sig vara en nära nog lika svår nöt för Löfven att knäcka som den var för statsminister Fälldin 1978. Miljöpartiets politik är helt enkelt inte förenlig med Socialdemokraternas politik. Detsamma gäller för arbetstiden och säkerhetspolitiken, i vilken Vänsterpartiet är än mer besvärliga. Löfven ger inte besked.

Alliansen har under valrörelsens sista vecka haft en hel del vind i seglen och knappat in. Att gapet mellan blocken har minskat från kanske över fjorton procentenheter för ett halvår sedan till kanske under fyra procentenheter nu gör valutgången oviss. Om Feministiskt initiativ med knapp marginal missar riksdagen så har de rödgröna förspillt viktiga röster, men om det kommer in i Sveriges riksdag så kanske Sverigedemokraterna förlorar sin position som tungan på vågen. Att behöva förlita sig på stöd från Gudrun Schyman lär dock Löfven frukta mer än att behöva ta Annie Lööf i hand.

Inget regeringsalternativ kommer att kunna vara lika stabilt som de senaste åtta årens Alliansstyre, trots att Alliansregeringen har behövt regera i minoritet de senaste fyra åren. Den enda valutgång som inte leder till parlamentarisk instabilitet verkar inte vara att de fyra borgerliga partierna enbart går om alla tre eller fyra rödgröna riksdagspartier, utan snarare att de uppnår en riksdagsmajoritet, vilket knappast lär hända. Det är också svårt att föreställa sig att statsministerkandidaten Löfven ber Moderaterna om att ingå i en tvåpartiregering i knapp majoritet, med Anders Borg som fortsatt finansminister, särskilt om valet uppfattas som ett bakslag av de två största partierna.

Att rösta på Alliansen är att rösta på stabilitet, samarbete, tydliga besked, samt inte minst det viktigaste: framgångsrik ekonomisk politik och trovärdig säkerhetspolitik. Efter finanskrisen är vår närmaste omvärld i ekonomisk oordning. Efter Rysslands aggressioner är vår närmaste omvärld osäkrare än på decennier. Sveriges regering har sällan varit mer enad; oppositionen har aldrig varit mer splittrad. Inflytande från Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ över den ekonomiska politiken eller säkerhetspolitiken kan visa sig vara fatal.

Överlevnadsmaskinen