En bortkastad röst

I september står Sverige inför vad vissa har beskrivit som ett ”ödesval”. Men hur viktiga skulle egentligen små skillnader i ett valresultat vara, i ett parlamentariskt land med en djupt rotad blockpolitik?

Det står redan nu rätt så klart att inget av de tre blocken kommer att få en egen majoritet i Sveriges riksdag. Den parlamentariska striden kommer främst att handla om två utfall, nämligen vilket av blocken som blir störst, och vilken den inbördes ordningen blir mellan de tre stora partierna S, M, och SD. Viktigast av dessa båda utfall blir nog vilket av blocken som blir störst, antigen de rödgröna eller Alliansen, men vilken betydelse skulle det egentligen få? Skulle det vara helt avgörande? Eller skulle det vara så gott som oväsentligt?

För Expressen den 22 december 2017 uttalade Moderatledaren Ulf Kristersson, som ledare för Alliansen, denna tydliga ståndpunkt: 

”Vi har sagt från alliansens sida att vi inte tänker acceptera en till sån här mandatperiod. Vi kan inte ha en regering som i praktiken inte klarar av att regera. Vi tänker se till att Stefan Löfven och den här regeringen tvingas avgå efter nästa val.” 

Svenska folket ska alltså inte behöva uppleva ännu en explicit eller implicit decemberöverenskommelse, vilket verkar lämna endast ett alternativ: Nästa regering behöver åtnjuta stöd av en riksdagsmajoritet. För att finna tillräckligt stöd kommer således partierna i någon mån behöva samarbeta över blockgränserna. S vill bryta upp Alliansen och samarbeta med C och L, medan Allianspartierna framför allt verkar vilja att S ska ställa sig bakom en Alliansregering. Inget av dessa båda block verkar, i alla fall utåt sett, vara särskilt intresserat av ett samarbete med SD. Poängen är dock att det spelar väldigt liten roll vilket av dessa båda största block som blir allra störst. Allting kommer ändå att handla om vilka samarbeten som partierna kan acceptera.

De rödbruna folkhemspartierna V och SD är i denna fråga de mest transparenta riksdagspartierna, medan de andra sex partierna hemlighåller hur de tänker sig att Sverige ska regeras vid de mest sannolika valresultaten. Detta kanske därför att ett uttalande i frågan befaras leda till väljarflykt. Eller kanske därför att dessa partier på riktigt skyr hypotetiska frågor och är rädda för att ens tänka i frågan. Vi väljare får famla i mörkret.

Faktum är att höstens val inte lär bli ett ödesval, i alla fall inte för väljarnas del. Allting väsentligt för den nya regeringskonstellationen kommer istället att utspela sig efter valet, i maktens korridorer, där personliga preferenser, fördomar, och vendettor kommer att avgöra vilka blocköverskridande samarbeten som initieras. Så länge inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet, så kommer en röst på något av riksdagspartierna att vara så gott som verkningslös och en riktigt bortkastad röst.

Överlevnadsmaskinen

När partier ändrar i sina program och manifest

Sveriges riksdagspartier, som tillsammans besitter den yttersta makten i riket, slarvar en hel del med att förklara de riktigt viktiga ändringarna i sina omsorgsfullt författade partiprogram och valmanifest.

Så här skrev t.ex. Centerpartiet, under namnet ’Bondeförbundet’, i sitt grundprogram 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement […]”.

När denna formulering togs bort 1946 hade en förklaring till denna f.d. åsikt varit klädsam. Hur kunde Centerpartiet, efter både Hitlers makttillträde och Förintelsen, motsätta sig ovanstående genetiska omkombination? Partiordförande Annie Lööf har ordet. I en debatt i Sveriges Television den 14 maj 2017 sade hon till Jimmie Åkesson att hon inte kommer att sätta sig i en regering med ”ett parti med rasistiska rötter”. Ett parti som går fetbort är således Centerpartiet.

Så här skrev Vänsterpartiet, under namnet ’Kommunistiska partiet’, i sitt valmanifest 1940:

”Freden i Östersjörummet har hittills kunnat upprätthållas tack vare Sovjetunionens fredspolitik, vilken kommit till uttryck bland annat i rysk-tyska pakten, fredsslutet med Finland och utvecklingen i Baltikum. Endast Kommunistiska partiet har kämpat för vänskap och samverkan med Sovjetunionen […]”.

En förklaring till denna f.d. åsikt hade varit på sin plats. Hur kunde Vänsterpartiet hylla Molotov–Ribbentrop-pakten och Stalins efterföljande ockupation av de baltiska staterna?

1936 skrev Vänsterpartiet så här:

”Socialismens överväldigande seger i Sovjetunionen, landet som genomfört världens friaste författning, visar vägen till arbetarklassens seger. Dess konsekventa fredspolitik måste stödjas och den svenska utrikespolitiken inriktas på aktiv medverkan i strävandena att skapa kollektiv säkerhet […]”.

Jaså, hade en pakt med Stalin varit önskvärd i slutet av 1930-talet? Vänsterpartiets valmanifest 1973 avslutas med ett krav på diplomatiskt, politiskt, och ekonomiskt stöd åt Röda khmererna, som i hård konkurrens med Hitler, Stalin, Mao, och andra militanta socialister visade sig vara det förra seklets effektivaste folkmördare. Förklara det, den som kan! Partiordförande Jonas Sjöstedt har ordet.

Ett partiprogram behöver dock inte förkastas enbart till följd av efterklokhet, utan även till följd av motsägelser och bristfällig argumentation. Följande citat kommer alla från Kristdemokraternas principprogram från 1993. Kursiveringarna är mina.

”Rätten till liv, den grundläggande mänskliga rättigheten, ska gälla från befruktningsögonblicket till livets slut. Denna rätt till liv ska skyddas i lag. Lagen ska dock ej innebära en kriminalisering av abort.”

Hur skulle egentligen den lagen kunna formuleras? Att få leva är inte mycket till laglig rättighet om man med uppsåt kan bli dödad utan att ett brott har begåtts.

”De kristna grundvärderingarna har utövat ett starkt inflytande på vår kultur och har spelat en stor roll vid uppbyggnaden av vårt demokratiska samhälle. Skolans verksamhet ska därför vara byggd på den kristna etiken. Det innebär bland annat att skolan i undervisningen ska förmedla normer och värderingar som är förankrade i denna etik.”

Det här är både historieförsköning och kulturrelativism. Blir den muslimska etiken lokalt rätt därför att den har utövat ett starkt inflytande på den lokala kulturen? Vad tyckte Kristdemokraterna på sikt hade varit bäst i den bosniska skolan: muslimsk eller kristen indoktrinering? Varför?

”Samlevnadsundervisningen ska ha helhetssynen på människan som utgångspunkt och vara inriktad på stabila relationer mellan man och kvinna.”

Hur skulle det kunna motiveras för bisexuella elever?

”Kyrkofrid ska gälla.”

Även för terrorister i moskéer? I synnerhet för terrorister i moskéer? Ett införande av kyrkofrid vore en inskränkning av statsmaktens våldsmonopol, och således ett inre angrepp på Sveriges suveränitet.

Trots all ovanstående religiositet, och mer därtill, står följande försäkran:

”Kristdemokraterna är ett icke-konfessionellt parti.”

Vad sekularisering egentligen innebär verkar vara någonting som Kristdemokraterna aldrig har förstått.

Kristna bekännare tänker tokigt. Människor ändrar sig och byts ut. Det är inte så konstigt. Men en förklaring till varför man alldeles nyss predikade homofobi, rasism, anfallskrig, eller folkmord, trots att man inte längre gör det, vore ändå på sin plats. Vad var det som hände och som gjorde att man ändrade sig? Hur såg den faktiska inre och interna argumentationen egentligen ut? Eller saknades den?

Filosofimaskinen

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentrop-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentrop-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.

Filosofimaskinen

Tanketabun och statligt feltänkande

Skolverkets publikation Betygsboken 2 – om betygskriterier i ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning är ett två decennier gammalt historiskt dokument över statligt feltänkande. Att den svenska staten, genom sin myndighet Skolverket, överhuvudtaget kunde publicera ett så pass förvirrat dokument borde vara svårt att förstå, men är tyvärr precis det som vi luttrade medborgare har behövt vänja oss vid i landet som har religion och etnicitet som sina främsta tanketabun. Till vår välmenta statsmakt vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet.

I kapitlet Religionskunskap står på sidan 48 att ett av de nationella betygskriterierna för betyget Godkänd i kursen Religionskunskap A var att: ”Eleven uttrycker viss tolerans gentemot andra synsätt.” Motsvarande betygskriterium för betyget Väl godkänd står på sidan 49, och var att: ”Eleven uttrycker tolerans gentemot andra synsätt.” Under underrubriken Kommentar till toleransbegreppet på sidan 60 avslutas kapitlet med följande hela stycke på sidorna 61–62:

”Ett av tecknen på att en elev har uppnått godkänd-nivån (det att han visar ’viss tolerans’), är att han har börjat inse vikten av att man inte skall försöka hindra eller försvåra för en annan grupp att utöva sin tro och kultur. Ett minimum av tolerans innebär att en person, även om hon för egen del ogillar en viss åskådning eller kultur, inser värdet av att alla grupper har rätt till och får möjlighet att hålla fast vid och utveckla sin religiösa, kulturella eller etniska identitet.”

Hur bör detta stycke rimligtvis tolkas? Jo, bl.a. på så sätt att varje elev som ville bibehålla den svenska lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning omöjligen kunde få ett godkänt betyg i kärnämneskursen Religionskunskap A. Överdrivet formulerat förväntar jag mig att finlandssvenska läsare nu sitter med öppen mun i förvåning, medan rikssvenska läsare bara gäspar av statlig skåpmat.

Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av kvinnor. Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av afrikaner. Kan vi inte göra mer än så här för att stå upp för de förtryckta människornas rätt till ett liv utan tortyr och stympning? Nog har jag länge misstänkt att byråkraterna på Skolverket domineras av vänsterpartister, men Vänsterpartiets värderingskontradiktioner får inte bli Sveriges. Om statsmakten bestämde att gymnasister inte ens kunde få godkänt i alla kärnämnen utan att vilja tillåta kvinnlig könsstympning, varför tillät inte statsmakten själv kvinnlig könsstympning? Om statsmakten fortsätter att hålla kvinnlig könsstympning förbjuden, varför lät den inte gymnasister tycka att kvinnlig könsstympning skulle vara förbjuden?

Varför kan inte Sverige helt enkelt stå upp för sunda värderingar? Varför kan vi inte kritisera och stävja inte bara nationalsocialister och kommunister vilka strävar efter att få folkmörda, utan även religiösa fundamentalister och biologiförnekare vilka i total avsaknad av hållbara argument strävar efter att få tortera och stympa? Tydligen därför att de religiösa fundamentalisterna och biologiförnekarna är marginaliserade i vårt samhälle. Men är det inte bra att de inte har mer makt och inflytande? Och är inte nationalsocialisterna och kommunisterna också marginaliserade? För egen del tycker jag att det vore både sexistiskt och rasistiskt att tillåta kvinnlig könsstympning, och att det är motsatsen till sexism och rasism att kritisera och stävja sådan tortyr och stympning. 

Filosofimaskinen

Hur kan Sverige få en stabil regering?

Riksdagsvalet i övermorgon ser ut att bli en rysare. Enligt de senaste opinionsundersökningarna från Novus och Sifo är den borgerliga Alliansen större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans, men mindre än den rödgröna trojkan inklusive Vänsterpartiet. Vad som väntar Sverige nästa vecka kan vara en parlamentarisk mardröm, i vilken de rödgröna inte är nära att kunna bilda en majoritetsregering, men ändå både vill och enkelt kan förhindra en fortsatt Alliansregering. Båda politiska block utesluter samarbete med Sverigedemokraterna, som dels lär fortsätta som tungan på vågen, dels kan bli riksdagens tredje största parti, och dels verkar varken påverkas av skandaler eller avhopp.

Socialdemokraterna har svårt att ge besked i flera avgörande frågor. Om Stefan Löfven skulle utses till statsminister, vilka partier skulle han vilja ha med i sin regering? Sannolikt endast Miljöpartiet, men det kommer knappast att räcka. Vilket parti som han tycker är värst av Folkpartiet och Vänsterpartiet är svårt att säga. Han ger inte besked.

Kärnkraftsfrågan kan komma att visa sig vara en nära nog lika svår nöt för Löfven att knäcka som den var för statsminister Fälldin 1978. Miljöpartiets politik är helt enkelt inte förenlig med Socialdemokraternas politik. Detsamma gäller för arbetstiden och säkerhetspolitiken, i vilken Vänsterpartiet är än mer besvärliga. Löfven ger inte besked.

Alliansen har under valrörelsens sista vecka haft en hel del vind i seglen och knappat in. Att gapet mellan blocken har minskat från kanske över fjorton procentenheter för ett halvår sedan till kanske under fyra procentenheter nu gör valutgången oviss. Om Feministiskt initiativ med knapp marginal missar riksdagen så har de rödgröna förspillt viktiga röster, men om det kommer in i Sveriges riksdag så kanske Sverigedemokraterna förlorar sin position som tungan på vågen. Att behöva förlita sig på stöd från Gudrun Schyman lär dock Löfven frukta mer än att behöva ta Annie Lööf i hand.

Inget regeringsalternativ kommer att kunna vara lika stabilt som de senaste åtta årens Alliansstyre, trots att Alliansregeringen har behövt regera i minoritet de senaste fyra åren. Den enda valutgång som inte leder till parlamentarisk instabilitet verkar inte vara att de fyra borgerliga partierna enbart går om alla tre eller fyra rödgröna riksdagspartier, utan snarare att de uppnår en riksdagsmajoritet, vilket knappast lär hända. Det är också svårt att föreställa sig att statsministerkandidaten Löfven ber Moderaterna om att ingå i en tvåpartiregering i knapp majoritet, med Anders Borg som fortsatt finansminister, särskilt om valet uppfattas som ett bakslag av de två största partierna.

Att rösta på Alliansen är att rösta på stabilitet, samarbete, tydliga besked, samt inte minst det viktigaste: framgångsrik ekonomisk politik och trovärdig säkerhetspolitik. Efter finanskrisen är vår närmaste omvärld i ekonomisk oordning. Efter Rysslands aggressioner är vår närmaste omvärld osäkrare än på decennier. Sveriges regering har sällan varit mer enad; oppositionen har aldrig varit mer splittrad. Inflytande från Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ över den ekonomiska politiken eller säkerhetspolitiken kan visa sig vara fatal.

Överlevnadsmaskinen

Om du vill se socialdemokratisk politik, rösta borgerligt!

Det finns en uppenbar risk för att en eventuell rödgrön koalitionsregering 2014–2018, med Löfven som statsminister, kommer att föra en politik som står längre bort från Socialdemokraternas önskemål än vad en eventuell fortsatt borgerlig koalitionsregering, med Reinfeldt som statsminister, kommer att göra. För de väljare som ogillar Miljöpartiets och Vänsterpartiets politik därför att de istället gillar den politik som Socialdemokraterna nu säger sig vilja föra, kan det mycket väl vara mer ändamålsenligt att i det stundande riksdagsvalet rösta på ett borgerligt parti.

Den 17 februari 2010 släppte Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet det politiska manifestet En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder, i vilket följande står att läsa på sidan 20:

”Vi kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA är den enda kvarvarande militära supermakten och måste därför ta ledningen i det internationella nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Ingenstans står att en rödgrön regering kommer att kräva att Ryssland avvecklar sina militärbaser i Georgien! Förenta staternas militärbaser i Sydkorea är där på det sydkoreanska folkets begäran; Rysslands militärbaser i Georgien är där trots det georgiska folkets protester. I ärlighetens namn verkar Socialdemokraterna efter detta chockbesked hävda att de med ’militärbaser’ menar ”baser där kärnvapen förvaras”, medan Vänsterpartiet hävdade att det godkända manifestet är vad de rödgröna kom överens om. Hursomhelst bjuder denna politiska kompromiss på en föraning om vad som kanske väntar vid rödgröna regeringsförhandlingar.


Filosofimaskinen