Skolan, kulturen, och människans biologi

Civilisationen fortplantar sig själv över tid genom att skola barnen. Skolan är helt enkelt kulturens sätt att överleva till nästa generation. I naturtillståndet räckte livets skola; i det nya digitala tidevarvet behövs den moderna skolan. Vad den innebär är det dock ingen som riktigt vet. Som alltid famlar vi alla i det mörker som är framtiden.

Civilisationen förändras allt snabbare av en accelererande teknisk utveckling. I takt med att skolgången förlängs genom barnets liv ända in i vuxenlivet, så tappar den i relevans. Kopplingen mellan civilisationens krav och skolans innehåll försvagas kontinuerligt, eftersom kulturens ökande komplexitet motiverar en allt längre skolgång, som i sin tur innebär en förlängd tid mellan individens skol- och arbetsdebut. På den tiden hinner alltmer hända vår civilisation. För en gammal kulturinstitution som skolan är det svårt att hänga med.

Samtidigt är civilisationens barn och vuxna inget annat än däggdjur som behöver överleva och reproducera sig. Kulturens framsteg har lett till en förkortning av tiden som ett nyfött barn behöver för att uppnå könsmognad, men en förlängning av tiden som den könsmogna ungdomen behöver för att nå den sociala ställning då hon själv vill reproducera sig. Skolgångens förlängning i syfte att ännu bättre fortplanta civilisationen har en negativ inverkan på individens primära behov av att fortplanta sig själv.

Civilisation innebär alltid en förklening och en avhärdning från det vilda naturtillståndet, och ett vaggande till ro. Skolgången blir inte bara förlängd, den blir också uttunnad. Kraven sänks eftersom vår rikedom och välfärd daltar med oss och låter oss underprestera. 

Vuxna däggdjur tar hand om sin avkomma, och inget djur tar hand om sin avkomma lika länge som människan. Men genom en nivågrupperad skola där eleverna studerar i sin egen takt kan även de intelligenta eleverna avsluta sin utbildning i tid tills när de inträder i vuxenlivet. Varför ska de i ett par decennier såsa sig genom en långsam och slapp för-, grund-, gymnasie-, och högskola för att därefter i allför hög ålder få det mer än hektiskt med ett stressigt livspussel av samtidig akademisk karriär och småbarnslämning?

Filosofimaskinen

När partier ändrar i sina program och manifest

Sveriges riksdagspartier, som tillsammans besitter den yttersta makten i riket, slarvar en hel del med att förklara de riktigt viktiga ändringarna i sina omsorgsfullt författade partiprogram och valmanifest.

Så här skrev t.ex. Centerpartiet, under namnet ’Bondeförbundet’, i sitt grundprogram 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement […]”.

När denna formulering togs bort 1946 hade en förklaring till denna f.d. åsikt varit klädsam. Hur kunde Centerpartiet, efter både Hitlers makttillträde och Förintelsen, motsätta sig ovanstående genetiska omkombination? Partiordförande Annie Lööf har ordet. I en debatt i Sveriges Television den 14 maj 2017 sade hon till Jimmie Åkesson att hon inte kommer att sätta sig i en regering med ”ett parti med rasistiska rötter”. Ett parti som går fetbort är således Centerpartiet.

Så här skrev Vänsterpartiet, under namnet ’Kommunistiska partiet’, i sitt valmanifest 1940:

”Freden i Östersjörummet har hittills kunnat upprätthållas tack vare Sovjetunionens fredspolitik, vilken kommit till uttryck bland annat i rysk-tyska pakten, fredsslutet med Finland och utvecklingen i Baltikum. Endast Kommunistiska partiet har kämpat för vänskap och samverkan med Sovjetunionen […]”.

En förklaring till denna f.d. åsikt hade varit på sin plats. Hur kunde Vänsterpartiet hylla Molotov–Ribbentrop-pakten och Stalins efterföljande ockupation av de baltiska staterna?

1936 skrev Vänsterpartiet så här:

”Socialismens överväldigande seger i Sovjetunionen, landet som genomfört världens friaste författning, visar vägen till arbetarklassens seger. Dess konsekventa fredspolitik måste stödjas och den svenska utrikespolitiken inriktas på aktiv medverkan i strävandena att skapa kollektiv säkerhet […]”.

Jaså, hade en pakt med Stalin varit önskvärd i slutet av 1930-talet? Vänsterpartiets valmanifest 1973 avslutas med ett krav på diplomatiskt, politiskt, och ekonomiskt stöd åt Röda khmererna, som i hård konkurrens med Hitler, Stalin, Mao, och andra militanta socialister visade sig vara det förra seklets effektivaste folkmördare. Förklara det, den som kan! Partiordförande Jonas Sjöstedt har ordet.

Ett partiprogram behöver dock inte förkastas enbart till följd av efterklokhet, utan även till följd av motsägelser och bristfällig argumentation. Följande citat kommer alla från Kristdemokraternas principprogram från 1993. Kursiveringarna är mina.

”Rätten till liv, den grundläggande mänskliga rättigheten, ska gälla från befruktningsögonblicket till livets slut. Denna rätt till liv ska skyddas i lag. Lagen ska dock ej innebära en kriminalisering av abort.”

Hur skulle egentligen den lagen kunna formuleras? Att få leva är inte mycket till laglig rättighet om man med uppsåt kan bli dödad utan att ett brott har begåtts.

”De kristna grundvärderingarna har utövat ett starkt inflytande på vår kultur och har spelat en stor roll vid uppbyggnaden av vårt demokratiska samhälle. Skolans verksamhet ska därför vara byggd på den kristna etiken. Det innebär bland annat att skolan i undervisningen ska förmedla normer och värderingar som är förankrade i denna etik.”

Det här är både historieförsköning och kulturrelativism. Blir den muslimska etiken lokalt rätt därför att den har utövat ett starkt inflytande på den lokala kulturen? Vad tyckte Kristdemokraterna på sikt hade varit bäst i den bosniska skolan: muslimsk eller kristen indoktrinering? Varför?

”Samlevnadsundervisningen ska ha helhetssynen på människan som utgångspunkt och vara inriktad på stabila relationer mellan man och kvinna.”

Hur skulle det kunna motiveras för bisexuella elever?

”Kyrkofrid ska gälla.”

Även för terrorister i moskéer? I synnerhet för terrorister i moskéer? Ett införande av kyrkofrid vore en inskränkning av statsmaktens våldsmonopol, och således ett inre angrepp på Sveriges suveränitet.

Trots all ovanstående religiositet, och mer därtill, står följande försäkran:

”Kristdemokraterna är ett icke-konfessionellt parti.”

Vad sekularisering egentligen innebär verkar vara någonting som Kristdemokraterna aldrig har förstått.

Kristna bekännare tänker tokigt. Människor ändrar sig och byts ut. Det är inte så konstigt. Men en förklaring till varför man alldeles nyss predikade homofobi, rasism, anfallskrig, eller folkmord, trots att man inte längre gör det, vore ändå på sin plats. Vad var det som hände och som gjorde att man ändrade sig? Hur såg den faktiska inre och interna argumentationen egentligen ut? Eller saknades den?

Filosofimaskinen

Vad innebär att ”Alla som kan jobba, ska jobba”?

Vi här i Sverige förfasas över den förljugna och förvillande politiska retorik som Vladimir Putin och Donald Trump använder sig av, men har blivit hemmablinda för den uppenbart falska retorik som kommer från vår egen Stefan Löfven. Även här i Sverige har vi blivit fullkomligt vana vid att varken det politiskt sagda eller skrivna kan tolkas i närheten av ordagrant.

Den 25 januari sade Sveriges statsminister i en debatt mot Anna Kinberg Batra i Sveriges Television att: ”Alla som kan jobba, ska jobba. Det är mitt motto […]”. Samma dag twittrade Socialdemokraterna: ”’Alla som kan jobba, ska jobba. Det är mitt motto’”. På socialdemokraterna.se finns rubriken ”Alla som kan jobba ska jobba”. Men vad betyder det egentligen?

Att alla som kan förvärvsarbeta även ska förvärvsarbeta innebär egentligen inte bara att multimiljonärer som försörjer sig på sin avkastning ska tvingas att börja arbeta, utan även att alla arbetsföra läkar- och juriststudenter ska tvingas att arbeta istället för att studera! Socialdemokraterna säger egentligen att pensionsåldern inte bara ska höjas, utan faktiskt helt avskaffas, eftersom alla arbetsföra pensionärer, oavsett ålder, ska börja arbeta igen. De som inte är arbetsföra i denna nya tid av socialistisk arbetsplikt à la Röda khmererna blir rimligtvis tillfälligt sjukskrivna, inte permanent pensionerade. Alla kärnfriska ungdomar på våra gymnasie- och högskolor ska ut i arbetslivet innan de är klara med sina studier. Barnarbete ska uppenbarligen legaliseras, och arbetsläger kan mycket väl komma att behöva byggas!

Hur gick det till när vi alla lärde oss att inte läsa innantill? Hur blev det galenskap att tro att det sagda och skrivna gäller? Tänk om inte bara Rysslands och Förenta staternas presidenter, utan även Sveriges statsminister och Socialdemokraterna, kunde mena vad de säger, och säga vad de menar!

Överlevnadsmaskinen och Filosofimaskinen

En statlig björntjänst helt gripen i luften

När Konungariket Sverige har något alldeles sensationellt att föra fram, när dess slutsats är högst överraskande och anmärkningsvärd, i synnerhet när dess uppseendeväckande påstående kan komma att drabba en redan hårt utsatt etnisk minoritet, så bör statsmakten dubbelkolla sitt resonemang extra noggrant.

I all välmening publicerade Skolverket 2007 rapporten Romer i skolan – en fördjupad studie. Direkt under rubriken Tidigare studier av Skolverket står på sidan 20:

”Skolverket har på regeringens uppdrag undersökt romers situation i skolan vid flera tillfällen. I den kartläggning som Skolverket gjorde år 1999 konstaterades att många romska elever hade hög skolfrånvaro och att många romska elever inte fullgjorde skolan, men att detta varierade beroende på deras bakgrund. Många slutar redan i grundskolan och ytterst få, kanske någon procent, slutför en gymnasieutbildning. Rapporten framhöll att det fanns en misstro mot svensk utbildning bland många vuxna. Ett aktivt uppsökande arbetssätt från skolans sida visades vara framgångsrikt för att få eleverna till skolan, samtidigt som det bidrog till en ökad förståelse från ömse håll. Föräldrarna hade vanligen inga invändningar mot att barnen blev hämtade till skolan.”

En fotnot hänvisar till Skolverkets rapport Romer och den svenska skolan från 1999. Men i den finns inget stöd för det sensationella påståendet att ”ytterst få, kanske någon procent,” av ”romska elever” ”slutför en gymnasieutbildning”. Jag tror att detta påstående är helt gripet i luften och att det är en i raden av Skolverkets intellektuella, pedagogiska, och diskriminerande björntjänster.

Filosofimaskinen

Tanketabun och statligt feltänkande

Skolverkets publikation Betygsboken 2 – om betygskriterier i ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning är ett två decennier gammalt historiskt dokument över statligt feltänkande. Att den svenska staten, genom sin myndighet Skolverket, överhuvudtaget kunde publicera ett så pass förvirrat dokument borde vara svårt att förstå, men är tyvärr precis det som vi luttrade medborgare har behövt vänja oss vid i landet som har religion och etnicitet som sina främsta tanketabun. Till vår välmenta statsmakt vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet.

I kapitlet Religionskunskap står på sidan 48 att ett av de nationella betygskriterierna för betyget Godkänd i kursen Religionskunskap A var att: ”Eleven uttrycker viss tolerans gentemot andra synsätt.” Motsvarande betygskriterium för betyget Väl godkänd står på sidan 49, och var att: ”Eleven uttrycker tolerans gentemot andra synsätt.” Under underrubriken Kommentar till toleransbegreppet på sidan 60 avslutas kapitlet med följande hela stycke på sidorna 61–62:

”Ett av tecknen på att en elev har uppnått godkänd-nivån (det att han visar ’viss tolerans’), är att han har börjat inse vikten av att man inte skall försöka hindra eller försvåra för en annan grupp att utöva sin tro och kultur. Ett minimum av tolerans innebär att en person, även om hon för egen del ogillar en viss åskådning eller kultur, inser värdet av att alla grupper har rätt till och får möjlighet att hålla fast vid och utveckla sin religiösa, kulturella eller etniska identitet.”

Hur bör detta stycke rimligtvis tolkas? Jo, bl.a. på så sätt att varje elev som ville bibehålla den svenska lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning omöjligen kunde få ett godkänt betyg i kärnämneskursen Religionskunskap A. Överdrivet formulerat förväntar jag mig att finlandssvenska läsare nu sitter med öppen mun i förvåning, medan rikssvenska läsare bara gäspar av statlig skåpmat.

Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av kvinnor. Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av afrikaner. Kan vi inte göra mer än så här för att stå upp för de förtryckta människornas rätt till ett liv utan tortyr och stympning? Nog har jag länge misstänkt att byråkraterna på Skolverket domineras av vänsterpartister, men Vänsterpartiets värderingskontradiktioner får inte bli Sveriges. Om statsmakten bestämde att gymnasister inte ens kunde få godkänt i alla kärnämnen utan att vilja tillåta kvinnlig könsstympning, varför tillät inte statsmakten själv kvinnlig könsstympning? Om statsmakten fortsätter att hålla kvinnlig könsstympning förbjuden, varför lät den inte gymnasister tycka att kvinnlig könsstympning skulle vara förbjuden?

Varför kan inte Sverige helt enkelt stå upp för sunda värderingar? Varför kan vi inte kritisera och stävja inte bara nationalsocialister och kommunister vilka strävar efter att få folkmörda, utan även religiösa fundamentalister och biologiförnekare vilka i total avsaknad av hållbara argument strävar efter att få tortera och stympa? Tydligen därför att de religiösa fundamentalisterna och biologiförnekarna är marginaliserade i vårt samhälle. Men är det inte bra att de inte har mer makt och inflytande? Och är inte nationalsocialisterna och kommunisterna också marginaliserade? För egen del tycker jag att det vore både sexistiskt och rasistiskt att tillåta kvinnlig könsstympning, och att det är motsatsen till sexism och rasism att kritisera och stävja sådan tortyr och stympning. 

Filosofimaskinen

Innebörden och önskvärdheten av religionsfrihet

Vad tar vi egentligen bort om vi avskaffar religionsfriheten utan att vi tar bort någon annan frihet? Vi lämnar kvar i oförändrat skick de fem friheterna tanke-, yttrande-, mötes-, demonstrations- och organisationsfrihet, men tar bort religionsfriheten. Vad är det vi egentligen gör då? Innebär religionsfriheten något i sig? Ja, faktiskt.

Människor får tro på Gud, basunera ut det i skrift, delta i fredliga gudstjänster, samt organisera sig i kyrkor och samfund så mycket de orkar i kraft av ovanstående fem friheter såvida de inte inskränker eller inkräktar på andra friheter. För att tro på Gud och utföra ovanstående religiösa handlingar krävs således inte religionsfriheten i sig. Så vad är egentligen innebörden och konsekvenserna av religionsfriheten?

I sin praktiska tillämpning innebär religionsfriheten helt enkelt att det som är religiöst går före det som är icke-religiöst. Religionsfriheten innebär att religiösa skäl har företräde framför icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

När pingstpastor Åke Green i sin församling på Öland 2003 höll en predikan om homosexualitet inför inbjuden media yttrade han bl.a. att:

”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.”

Han blev åtalad för hets mot folkgrupp men friad i Högsta domstolen med hänvisning till religionsfriheten. Om sammanhanget hade varit icke-religiöst så hade han fällts, och om inte enbart citatet utan även sammanhanget hade varit nationalsocialistiskt så hade han fått ett strängare straff, eftersom han då även hade gjort sig skyldig till hatbrott. Detta är vad religionsfriheten innebär. Den värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl.

När jag i Sverige sökte till gymnasiet gällde närhetsprincipen. Jag sökte en och endast en gymnasieskola, och den låg i min egen stadsdel. Denna skola var den klart närmaste gymnasieskolan, och dit hade jag en promenadväg på 0,5 km. En av mina framtida kamrater bodde på den andra sidan av staden, i en icke angränsande stadsdel, men sökte ändå samma gymnasium som jag. Trots att vi båda blev antagna till samma utbildning så blev jag antagen till en gymnasieskola i hans stadsdel, fågelvägen 5 km bort från mitt hem, medan han blev antagen till den skola som jag hade sökt, trots att den för honom låg flerfaldigt längre bort än den skola som jag blev antagen till. Under enbart närhetsprincipen så hade det här varit rejält snurrigt.

Intressant nog så var det varken hans eller mina betyg som var förklaringen till denna rockadantagning, utan det var religionsfriheten! Min framtida kamrat bekände sig nämligen till en etablerad och erkänd religion som av sina bekännare kräver en särskild kost som inte erbjöds till lunch i någon av stadens gymnasieskolor, men däremot i en enda grundskola, som händelsevis låg på promenadavstånd från en enda gymnasieskola, nämligen den som både han och jag hade sökt.

Mina icke-religiösa antagningsskäl, som är begripliga för var och en, och som handlar om restid och belastning på kollektivtrafiken, fick således stryka på foten för hans religiösa antagningsskäl, som är obegripliga för åtminstone mig. (Sedermera ändrades min antagning så att han och jag blev klasskamrater. Ibland gick han och jag och åt lunch på hans religiösa grundskola, varvid både han och jag var tvungna att anpassa vår klädsel, men oftast åt vi båda den religiöst oacceptabla lunchen på vår gymnasieskola.)

Detta är vad religionsfriheten innebär. I såväl stort som smått innebär religionsfriheten att statsmakten värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

Filosofimaskinen

När började andra världskriget? Xenofob historieskrivning och Västerlandet som Mittens rike

När jag i Sverige började studera historia på universitetet hölls introduktionsföreläsningen av en marxistisk professor som hade doktorerat på andra världskriget. Syftet med denna min allra första högskoleföreläsning var att förklara den kvalitativa skillnaden mellan historieundervisningen på gymnasieskolan och på högskolan. Det historiska exempel som professorn genomgående uppehöll sig vid var frågan om vilket datum som andra världskriget började. Han hävdade att man på gymnasiet utan problematisering fick lära sig att det var den 1 september 1939, då Tyskland invaderade Polen, men att denna uppfattning i högsta grad kunde ifrågasättas, och att kännetecknande för högskolan var just problematisering. Så långt var jag eld och lågor över att äntligen ha fått börja på universitetet. Professorn hävdade att det krig som började den 1 september 1939 inte var ett världskrig redan den första dagen, men kanske blev det den 6 december 1941 [sic], då han felaktigt påstod att Japan direkt från inhemska flygfält anföll Förenta staterna genom luftangreppet på flottbasen Pearl Harbor.

Mina invändningar mot hans resonemang var bl.a. att trettioåriga kriget inte var trettioårigt redan sitt första kalenderår 1618, men att trettioåriga kriget ändå började 1618, och att alla de där striderna fram till sommarhalvåret 1945, vilka aldrig avbröts av något globalt vapenstillestånd, och vilka på världshaven tillsammans med flertalet världsdelar dödade tiomiljontals människor, bör betraktas som ett och endast ett krig, lämpligtvis med ett och endast ett namn, förslagsvis ’andra världskriget’. När det väl började visste ingen med säkerhet att det skulle bli ett världskrig, nästan lika lite som att någon visste att trettioåriga kriget skulle bli trettioårigt redan 1618, men det bör ändå ha ett och endast ett namn. Utöver att demonstrera högskolans låga intellektuella nivå, så demonstrerade därvid professorn hur man genom att uppehålla sig på grundskolenivå kan låta en riktig högskoleproblematisering gå om intet. Andra världskriget började nämligen rimligtvis den 7 juli 1937.

I den numera traditionella västerländska historieskrivningen får man mycket riktigt lära sig att andra världskriget började som ett regionalt krig den 1 september 1939, och att det tidigt utvidgades till ett lågintensivt globalt sjökrig den 3 september 1939, då Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. När det traditionella narrativet når detta krigs fullskaliga utvidgning till Stilla havet den 7 december 1941, då Japan med hangarfartygsbaserat stridsflyg anföll Förenta staternas flottbas Pearl Harbor, brukar i förbigående nämnas att Japan redan hade varit i krig med Kina sedan den 7 juli 1937. Så varför räknas inte det som andra världskrigets början?

Xenofobi och etnisk egocentrism verkar vara globala fenomen, och Västerlandet dominerade globalt i mitten av 1900-talet. Mittens rike är traditionellt Kina, men är egentligen sedan några sekel Västerlandet, i vilket bl.a. Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna ingår, men i vilket varken Japan eller Kina ingick. Någon rimligare förklaring till feldateringen än xenofobi och etnisk egocentrism kan i alla fall inte jag komma på.

Från sommaren 1937 till sommarhalvåret 1945 var Japan och Kina i kontinuerligt krig med varandra. Den första omfattande krigshandlingen på några år, sedan Japan hade erövrat framförallt Manchuriet i början av 1930-talet, var incidenten vid Marco Polobron, med början den 7 juli 1937. Som en följd av den incidenten utbröt snart fullskaliga strider som med varierande intensitet, men utan att avbrytas av något vapenstillestånd, varade ända till andra världskrigets slut. Förlusterna i detta så kallade andra kinesisk-japanska krig var mångfalt större än Frankrikes, Brittiska imperiets och Förenta staternas sammanlagda förluster under hela andra världskriget. Andra kinesisk-japanska kriget räknas liksom bl.a. finska vinterkriget helt riktigt som en del av andra världskriget, fast i den traditionella västerländska historieskrivningen godtyckligt nog inte före den 7 december 1941, synbarligen därför att det först då började inräknas i Förenta staternas och Brittiska imperiets globala militära strategi. Denna xenofoba historieskrivning saknar historievetenskaplig grund, och bör därför korrigeras.

Filosofimaskinen

Konsekvensialism, mål och nöjdhetsgränser

Den svenska grundskolan handlar numera mycket om att eleverna ska nå de så kallade målen. Inför de olympiska spelen kan den svenska truppens så kallade mål vara att ta minst åtta medaljer. Men när ett svenskt lag har kommit till final och därmed säkrat minst ett silver, borde det inte vara ett mål att vinna även den matchen, trots att det inte skulle ge fler medaljer? Och halvvägs in i de olympiska spelen när Sverige överraskande redan har tagit åtta medaljer, borde det inte vara ett mål att ta ännu fler? Kanske t.o.m. så många som möjligt? Jo, det är ju klart, målet är egentligen att maximera något.

Eftersom det skulle leda till en större satsning på de så kallade starka eleverna och en mindre satsning på de så kallade svaga, är dock inte den svenska grundskolans mål att maximera kunskap, trots att skolan beskriver sig själv som målstyrd. Istället är det så kallade målet att alla elever ska nå målen. Men det är ju inget mål, utan en utopisk nollvision om noll intellektuellt förolyckade barn. Det är de starka eleverna som mest lyckas omvandla undervisning till akademisk kunskap, som de till skillnad från de svaga eleverna dessutom verkligen behöver, och är därför de som betalar priset för att inte på lika villkor inkluderas i skolans kvasi-egalitära och kvasi-konsekvensialistiska kalkyler.

Ett godkänt betyg är förstås inget mål; ett godkänt betyg är en lågt satt nöjdhetsgräns. Så länge alla svenska elever får godkänt ska vi vara nöjda, annars inte. Att ta minst åtta medaljer i de olympiska spelen är förstås inget mål; att ta minst åtta medaljer är en nöjdhetsgräns, måhända rimligt satt, men ändå en gräns för deklarerad nöjdhet. Så länge Sverige tar åtta medaljer ska vi vara nöjda, annars inte.

Att vara målstyrd på riktigt är att vara konsekvensialistisk, d.v.s. värdemaximerande. Konsekvensialismen hävdar att enbart värdet av en handlings konsekvenser är relevant för huruvida handlingen är rätt eller orätt, på så sätt att just den handling är rätt vilken maximerar det intrinsikala värdet, d.v.s. det enda som är värdefullt i sig. Att göra sitt bästa, i skolan eller de olympiska spelen, är just att prestera så bra som möjligt, att uppnå det bästa möjliga resultatet, att skapa de bästa möjliga konsekvenserna. Så varför är det så svårt för människor i prestationsbranschen att förstå sig på konsekvensialism? Vi uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna av våra handlingar, samt vara resultatinriktade och målstyrda, men absolut inte att vara konsekvensialistiska och tycka att ändamålet helgar medlen.

Att ha en fullständig och konsekvent etik, d.v.s. en etik som är tillämpbar i varje situation och som är entydigt tillämpbar, d.v.s. en etik som är heltäckande och ordentlig, är just att vara konsekvensialist. Ingen icke-konsekvensialistisk etik är fullständig och konsekvent, och därmed ett svar på frågan om vilka handlingar som individer bör utföra. Icke-konsekvensialistisk etik lever på att varje klassisk och etablerad konsekvensialistisk etik har ett fatalt orimligt intrinsikalt värde genom att inte utgå från den yttersta grunden till individernas handlingar och värderingar.

Att vara rationell är att välja rätt medel för sitt mål. Grundläggande för att vara rationell är därför att först identifiera sitt mål, d.v.s. att finna rätt intrinsikala värde. Detta mål är ett altruistiskt egenintresse som man egentligen redan har, och som skulle framträda klart om man bara blev av med sin normativa indoktrinering, sin kulturella fernissa.

Filosofimaskinen

Svenska kyrkans skolavslutningar och förnekande av biologin

Under 1990-talet tryckte Svenska kyrkan upp ett par miljoner exemplar av Lilla boken om kristen tro, och delade ut dem kostnadsfritt till hundratusentals hushåll i Sverige. Avsnittet Underbart och underligt, på sidan 6, lyder i sin helhet så här:

”Den tid är långt borta då man menade att vetenskapen gjorde Gud överflödig. Tanken [sic] att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman de 2 000 enzymer som livet är beroende av, är lika sannolik som att slå 50 000 sexor i följd med en tärning. Eller att en tornado som blåser genom ett skrotupplag slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767.

Med ett nyfött barn i famnen, när man räknar fingrar och tår, fylls man av förundran över livet. När man går från långvårdsavdelningen där någon dött känner man att det måste finnas något mer.”

I oförstånd förnekar således Svenska kyrkan existensen av darwinismens naturliga urval. Svenska kyrkan vägrar alltjämt att korrigera denna folkförvillelse, och är uttryckligen en kyrka vars tro är bevisbart falsk. Den hävdar indirekt att biologiundervisningen i Sveriges grundskolor, gymnasieskolor och högskolor i grunden är felaktig, men vill inte ge sig in i en argumentation om det. Om den istället hade förnekat Förintelsen så hade kanske medlemsraset och skolornas upprördhet varit större. Hur som helst är Svenska kyrkan en organisation som är intellektualismens, vetenskapens och skolans självpåtagna motståndare.

Sveriges borgerliga regering meddelande i förrgår att den föreslår att konfessionella inslag ska bli tillåtna under skolavslutningar i kyrkan. Utbildningsdepartementet skrev den 5 augusti 2014, i pressmeddelandet Skolavslutningar i kyrkan tillåts (vilket är en märklig rubrik eftersom skolavslutningar i kyrkan inte är förbjudna), att:

”Eleverna får dock inte känna sig tvingade att delta aktivt i inslag med konfessionell prägel, t.ex. bör de inte uppmanas att aktivt delta i bön och trosbekännelse bör inte förekomma. Vidare ska eleverna kunna avstå från att delta i hela den aktivitet där det konfessionella inslaget ingår.” [Min kursivering]

Särskilt ordet ’aktivt’ rimmar mycket illa med den nuvarande skollagen, som i tre på varandra följande stycken i första kapitlet lyder:

”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

6 § Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell.

7 § Undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke-konfessionell.”

I framtiden accepterar således Sveriges regering att elever som inte avstår från hela sin skolavslutning känner sig tvingade att inaktivt delta i inslag med konfessionell prägel, och att de uppmanas att inaktivt delta i bön. Fy Fan! Varför inte skicka eleverna till väckelse- och förintelseförnekarmöten?

Med ett nyfött barn i famnen, när man räknar fingrar och tår, fylls man av beundran för livet, i synnerhet av det naturliga urvalet, som vi alla kan tacka vår existens för! När man går från långvårdsavdelningen där någon har dött känner man saknad, eftersom en individs liv inte fortsätter efter dess död. Om du är osäker på detta faktum, vänligen studera läran om livet, d.v.s. biologi.

Filosofimaskinen