Skolan, kulturen, och människans biologi

Civilisationen fortplantar sig själv över tid genom att skola barnen. Skolan är helt enkelt kulturens sätt att överleva till nästa generation. I naturtillståndet räckte livets skola; i det nya digitala tidevarvet behövs den moderna skolan. Vad den innebär är det dock ingen som riktigt vet. Som alltid famlar vi alla i det mörker som är framtiden.

Civilisationen förändras allt snabbare av en accelererande teknisk utveckling. I takt med att skolgången förlängs genom barnets liv ända in i vuxenlivet, så tappar den i relevans. Kopplingen mellan civilisationens krav och skolans innehåll försvagas kontinuerligt, eftersom kulturens ökande komplexitet motiverar en allt längre skolgång, som i sin tur innebär en förlängd tid mellan individens skol- och arbetsdebut. På den tiden hinner alltmer hända vår civilisation. För en gammal kulturinstitution som skolan är det svårt att hänga med.

Samtidigt är civilisationens barn och vuxna inget annat än däggdjur som behöver överleva och reproducera sig. Kulturens framsteg har lett till en förkortning av tiden som ett nyfött barn behöver för att uppnå könsmognad, men en förlängning av tiden som den könsmogna ungdomen behöver för att nå den sociala ställning då hon själv vill reproducera sig. Skolgångens förlängning i syfte att ännu bättre fortplanta civilisationen har en negativ inverkan på individens primära behov av att fortplanta sig själv.

Civilisation innebär alltid en förklening och en avhärdning från det vilda naturtillståndet, och ett vaggande till ro. Skolgången blir inte bara förlängd, den blir också uttunnad. Kraven sänks eftersom vår rikedom och välfärd daltar med oss och låter oss underprestera. 

Vuxna däggdjur tar hand om sin avkomma, och inget djur tar hand om sin avkomma lika länge som människan. Men genom en nivågrupperad skola där eleverna studerar i sin egen takt kan även de intelligenta eleverna avsluta sin utbildning i tid tills när de inträder i vuxenlivet. Varför ska de i ett par decennier såsa sig genom en långsam och slapp för-, grund-, gymnasie-, och högskola för att därefter i allför hög ålder få det mer än hektiskt med ett stressigt livspussel av samtidig akademisk karriär och småbarnslämning?

Filosofimaskinen

Rättvisan och jämlikheten

Filosofimaskinen

Monarkins argument och parlamentarismens överlägsenhet

Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.

Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.

Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.

Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.

Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.

Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen

Den livsomfattande biologin och den avhumaniserande biologifobin

Uttryck som t.ex. ’biologisk förälder’ och ’biologiska könsskillnader’, med den underförstådda betydelsen ”genetisk förälder” respektive ”genetiska könsskillnader”, förekommer alltför ofta. Hur kommer det sig att dessa felaktiga uttryck alls förekommer?

Ett barn skulle kunna ha ett par juridiska föräldrar, d.v.s. formella vårdnadshavare som har rätten i sina händer, ett annat par sociala föräldrar, d.v.s. praktiska vårdnadshavare som har omvårdnaden i sina händer, och ett tredje par genetiska föräldrar. Det är alltså dessa genetiska föräldrar som ofta kallas för ’biologiska föräldrar’, som om biologi endast vore genetik. Men genetiken är ju bara en del av biologin, som innefattar både arv och miljö. Hur kan någon glömma eller vilja dölja det? I det biologiska föräldraskapet, som vi kan studera hos bl.a. däggdjuren i naturen, ligger ju inte bara det genetiska ursprunget, utan även den praktiska omvårdnaden! Kan det finnas några som vill slippa påminnas om den allomfattande biologin, läran om livet, läran om hela livet, i all sin mångfald och komplexitet? Ja, o ja, ty vi lever i en tid av biologifobi. Fobin mot biologin är något så märkligt som en skräck för läran om livet, som är det värdefullaste vi har. Det är en skräck som föranleder ett förnekande. Och denna skräck verkar framförallt komma från de biologifobiska ideologierna.

Att socialismen i allmänhet, och kommunismen och nationalsocialismen i synnerhet, utgår från existensen av en genuint altruistisk människa, som inte alls drivs av egoistiska incitament, är inget mindre än ett förnekande av biologin. Att religionerna i allmänhet, och kristendomen i synnerhet, påstår att människans uppkomst är planerad och avsiktlig är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att feminismen i allmänhet, och genusvetenskapen och likhetsfeminismen i synnerhet, påstår att människans genetiska könsskillnader enbart innefattar sexualorganen i underlivet är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att i total avsaknad av hållbara argument förneka etablerad naturvetenskap på rent ideologiska grunder är en ytterst extrem och drastisk åtgärd som för mig luktar panik och skräck.

Ett språkbruk som insinuerar att biologin skulle vara ett snävt ämne, ett ämne som långt ifrån är den allomfattande lära om hela livet som det egentligen är, är ett led i ett försåtligt och ideologiskt farligt avbiologiserande av vårt tänkesätt. Och det som är avbiologiserande är avhumaniserande, eftersom även vi människor är organismer. Vi får inte låta kommunisterna, de kristna eller likhetsfeministerna bildligt eller bokstavligt ändra på vad det är att vara människa.

Filosofimaskinen

Innebörden och önskvärdheten av religionsfrihet

Vad tar vi egentligen bort om vi avskaffar religionsfriheten utan att vi tar bort någon annan frihet? Vi lämnar kvar i oförändrat skick de fem friheterna tanke-, yttrande-, mötes-, demonstrations- och organisationsfrihet, men tar bort religionsfriheten. Vad är det vi egentligen gör då? Innebär religionsfriheten något i sig? Ja, faktiskt.

Människor får tro på Gud, basunera ut det i skrift, delta i fredliga gudstjänster, samt organisera sig i kyrkor och samfund så mycket de orkar i kraft av ovanstående fem friheter såvida de inte inskränker eller inkräktar på andra friheter. För att tro på Gud och utföra ovanstående religiösa handlingar krävs således inte religionsfriheten i sig. Så vad är egentligen innebörden och konsekvenserna av religionsfriheten?

I sin praktiska tillämpning innebär religionsfriheten helt enkelt att det som är religiöst går före det som är icke-religiöst. Religionsfriheten innebär att religiösa skäl har företräde framför icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

När pingstpastor Åke Green i sin församling på Öland 2003 höll en predikan om homosexualitet inför inbjuden media yttrade han bl.a. att:

”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.”

Han blev åtalad för hets mot folkgrupp men friad i Högsta domstolen med hänvisning till religionsfriheten. Om sammanhanget hade varit icke-religiöst så hade han fällts, och om inte enbart citatet utan även sammanhanget hade varit nationalsocialistiskt så hade han fått ett strängare straff, eftersom han då även hade gjort sig skyldig till hatbrott. Detta är vad religionsfriheten innebär. Den värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl.

När jag i Sverige sökte till gymnasiet gällde närhetsprincipen. Jag sökte en och endast en gymnasieskola, och den låg i min egen stadsdel. Denna skola var den klart närmaste gymnasieskolan, och dit hade jag en promenadväg på 0,5 km. En av mina framtida kamrater bodde på den andra sidan av staden, i en icke angränsande stadsdel, men sökte ändå samma gymnasium som jag. Trots att vi båda blev antagna till samma utbildning så blev jag antagen till en gymnasieskola i hans stadsdel, fågelvägen 5 km bort från mitt hem, medan han blev antagen till den skola som jag hade sökt, trots att den för honom låg flerfaldigt längre bort än den skola som jag blev antagen till. Under enbart närhetsprincipen så hade det här varit rejält snurrigt.

Intressant nog så var det varken hans eller mina betyg som var förklaringen till denna rockadantagning, utan det var religionsfriheten! Min framtida kamrat bekände sig nämligen till en etablerad och erkänd religion som av sina bekännare kräver en särskild kost som inte erbjöds till lunch i någon av stadens gymnasieskolor, men däremot i en enda grundskola, som händelsevis låg på promenadavstånd från en enda gymnasieskola, nämligen den som både han och jag hade sökt.

Mina icke-religiösa antagningsskäl, som är begripliga för var och en, och som handlar om restid och belastning på kollektivtrafiken, fick således stryka på foten för hans religiösa antagningsskäl, som är obegripliga för åtminstone mig. (Sedermera ändrades min antagning så att han och jag blev klasskamrater. Ibland gick han och jag och åt lunch på hans religiösa grundskola, varvid både han och jag var tvungna att anpassa vår klädsel, men oftast åt vi båda den religiöst oacceptabla lunchen på vår gymnasieskola.)

Detta är vad religionsfriheten innebär. I såväl stort som smått innebär religionsfriheten att statsmakten värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

Filosofimaskinen

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet’ och ’rättvisa’?

’Jämlikhet’ kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen

Feministiskt initiativ och jämställdhetens onödiga kostnad

Feministiskt initiativ har nyligen firat framgångar, framförallt i EU-valet, men även i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet. Men vad står egentligen detta parti för?

Jämställdhet i Feministiskt initiativs tappning kommer med en fruktansvärt hög kostnad, en kostnad som enligt vår uppfattning vore onödig och som vi tror att många av dess väljare är omedvetna om. Feministiskt initiativ vill nämligen verka för en långt utökad statlig kontroll av hela samhället på ett sätt som har totalitära drag. Vi är nog många som istället tycker att ökad jämställdhet vore en vinst snarare än en kostnad.

Alla nedanstående citat är axplock tagna från partiprogrammet För en feministisk politik, som är Feministiskt initiativs gällande partiprogram, och som antogs 2013.

”B. Ekonomi för en hållbar utveckling”

B1: ”Fi ska verka för att alla genomgripande reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka byråkratin i kommunerna, landstingen och staten, vilket kanske inte låter så farligt i sig, men är toppen av ett kommande vänstervridet isberg.

”C.3 Lön och anställningsvillkor”

C28: ”Fi ska verka för att principen om ’lika lön för likvärdigt arbete’ ska gälla. För detta krävs en nationell arbetsvärdering som förmår jämföra arbetsuppgifter över gränserna för olika sektorer och över den stora könsbarriären på arbetsmarknaden.”

Feministiskt initiativ verkar vilja att staten ska värdera hur mycket varje arbetsinsats är värd, istället för att låta marknaden värdera arbetsinsatserna utifrån invånarnas individuella värderingar. Detta förslag från Feministiskt initiativ är rent ut sagt planekonomiskt, och skulle inte bara bädda för ständiga och kostsamma konflikter, utan framförallt en högre arbetslöshet och ett minskat fritt företagande.

C30: ”Fi ska verka för 6 timmars arbetsdag för alla med bibehållen [månads]lön.”

Feministiskt initiativ vill ge både den offentliga sektorn och det fria företagandet en enorm kostnadsökning. Detta skulle minska företagens internationella konkurrenskraft, vilket i längden skulle gå ut över hela den svenska ekonomin. Varför är det så ovanligt att verka för 6 timmars arbetsdag med bibehållen timlön istället för med bibehållen månadslön?

C33: ”Fi ska verka för en lag som gör företag ansvariga för hur underleverantörers personal behandlas.”

Feministiskt initiativ verkar vilja försvåra ännu mer för företag genom att hålla dem ansvariga för hur andra företag behandlar sin personal. Handeln mellan företagen skulle därigenom försvåras, vilket vore ytterligare ett slag mot det fria företagandet.

”I.2 Sport och fritid”

I29: ”Fi ska verka för att alla bidrag som ges via skattemedel ska kontrolleras så att lika mycket pengar går till tjejer som till killar.”
I30: ”Fi ska verka för att föreningar ska genusgranskas. Det är inte försvarbart att bedriva föreningsverksamhet som snedfördelar sina resurser i relation till könen.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka jämställdheten i föreningslivet, men det är oklart hur. Om kvinnor skulle utöva föreningsliv i större utsträckning än män, skulle ändå könen som grupper få lika mycket bidrag och resurser, så att en kvinna i medeltal skulle få mindre än en man? Om inte, varför skriver inte Feministiskt initiativ att bidragen och resurserna bör individualiseras, likt den befintliga skolpengen?

Vad som dock knappast är oklart är Feministiskt initiativs höga aktning för kontroll och byråkrati.

”J.1 Klimat, energi och transporter”

J24: ”Fi ska verka en förändring [sic] i priser så att det alltid är billigare att åka tåg än ta bil [sic] eller flyg inom Sveriges gränser.”

Feministiskt initiativ verkar vilja ha ännu mer av subventioner, skatter eller inskränkningar i den fria prissättningen.

Mellan Malung och Torsby är bilvägen 85 km lång, vilket inte ens är tjugo procent längre än fågelvägen. För att åka tåg mellan Malung och Torsby krävs en sträcka på 435 km, förbi både Borlänge och Karlstad, vilket är sex gånger så långt som fågelvägen, och mer än fem gånger så långt som bilvägen. Där har Feministiskt initiativ något att bita i!

”L. Politikens organisering”

L2: ”Fi ska verka för att minska avståndet mellan politiker och väljare genom att införa en återkommande arbetspraktik för politiker. I denna praktik ska såväl traditionella kvinno- och mansyrken som betalt och obetalt arbete ingå.”

Feministiskt initiativ verkar vilja tvinga ut politiker på olika arbetsplatser. Under den maoistiska så kallade kulturrevolutionen i Folkrepubliken Kina tvingades människor ut på landsbygden för att omskolas av kroppsarbete. Efter det gick Gudrun Schyman, som numera är talesperson för Feministiskt initiativ, med i Marxist-leninistiska kampförbundet, som trots sitt namn var starkt influerat av maoismen. Denna galenskap var förödande, och nu, efter så lång tid, dyker ett liknande förakt upp igen.

”Q.2 Feministisk politik i EU”

Q41: ”Fi ska verka för att det ska vara billigare att åka tåg än flyga eller åka bil inom Europa.”

Feministiskt initiativ verkar inte vara nöjt med att kontrollera marknaden i Sverige. Det övriga Europa får inte heller komma undan regleringarnas synliga hand och långa arm.

Q42: ”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för att analysera [sic] och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Feministiskt initiativ vill omskola män, utan att nämna kvinnor. Det här med att omskola är inte så lite belastat efter världskommunismens illdåd, fast det verkar Feministiskt initiativ varken tycka eller känna. Visst finns det könsskillnader, men eftersom det säkert finns åtminstone en del kvinnor med skadliga konsumtions- och transportmönster, varför inte på jämställt vis byta ut ordet ’män’ mot ’människor’?


Överlevnadsmaskinen och Filosofimaskinen