Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.

Filosofimaskinen

Rättvisan och jämlikheten

Filosofimaskinen

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.

Filosofimaskinen

Politiska ideologier och den pseudonaturliga naturrätten

Av de allmänt kända partiprogrammen i Sverige finns ett som utmärker sig som väsentligt bättre än de andra. Det är Medborgerlig Samlings idéprogram från april 2017.

Bara att få slippa läsa om alla människors påstått lika värde är en fröjd. En annan fröjd är frånvaron av modernt paketerad socialism och andra fördärvligt ’vackra ord’ som de andra partierna till höger och vänster tror är ljuv musik för så gott som alla svenskar. Än finns faktiskt en del anhängare av kapitalism och marknadsekonomi kvar i landet.

Problem finns dock i detta idéprogram. Dessa problem rör framförallt moralfilosofi och politisk filosofi. Medborgerlig Samling talar sig varmt för naturrätten, som är fördarwinistisk och därmed varken baserad på en djup förståelse för människans natur eller för varför individer överhuvudtaget hyser normer och värderingar. Naturrätten är dessutom påstått naturlig, men är egentligen snarare övernaturlig, och är förstås helt överflödig för att motivera partiets politik.

Idéprogrammets första kapitel ”Ideologisk hemvist” inleds med varma ord om både liberalismen och konservatismen. Därefter står:

”Äganderätten - att få råda över sin lagligt förvärvade egendom, få bedriva handel och få njuta frukterna av sitt eget arbete - är […] ytterst betydelsefull i ett fritt samhälle. Friheten ska därtill omfatta alla människor; utfallen av denna frihet kommer dock alltid att skilja sig åt. Medborgerlig Samling står upp för dessa rättigheter. De bevingade orden ur den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 beskriver detta med precision: 

‘We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.’ ”

Denna gamla mening beskriver dock ingenting med precision. Den innehåller inga ”sanningar”, dess påståenden är allt annat än ”självklara”, människorna är varken skapade ”likadana” eller ”likvärdiga”, och ingen ”Skapare” har ”begåvat” dem med några ”oföränderliga rättigheter”. Hur kan ett modernt politiskt parti citera detta förlegade dravel?

Idéprogrammets första kapitel fortsätter lite längre ned:

”Formuleringen i den amerikanska självständighetsförklaringen hör lika mycket hemma i ett konservativt sammanhang som i ett liberalt sådant. Dess rättigheter har ansetts som naturliga - därav begreppet naturrätt - med rötter tillbaka till antikens Grekland och filosofer som Aristoteles.”

och ännu längre ned:

”Den liberala traditionen och naturrätten föreskriver att det finns värden och rättigheter vilka staten inte har rätt att upphäva, vilka kan gå före de lagar och regler som tillfälligt har instiftats, om de sistnämnda försöker att helt tillintetgöra dessa värden och rättigheter.”

Idén som Medborgerlig Samling försöker torgföra är således att oavsett vilka politiska åsikter som svenskarna i sekler skulle vara demokratiskt överens om, så måste de ändå underkasta sig vissa oföränderliga rättigheter som ingen längre vill ha, eftersom dessa rättigheter skulle vara givna av naturen, trots att ingen biolog någonsin har sett dem. Snacka om odemokratisk konservatism!

Filosofimaskinen

The Western Divide of Mentality

Regarding academic philosophy and modern political history the rich Western world of European descent seems to be geographically divided in two.

The divide runs roughly along the English Channel, through the Netherlands and northern Germany, and across the Baltic Sea. On one side—let’s call it the ‘English Side’—lie the British Isles, the Nordic countries, Anglo-America, and Oceania. On the other side—let’s call it the ‘Continental Side’—lies a band of contiguous countries from the Iberian Peninsula in the Southwest to the Baltic states in the Northeast.

On the English Side academic philosophy is analytic; on the Continental Side it’s not. Analytic philosophy is dominated by argumentative clarity, details, and subordination to natural science; continental philosophy is dominated by idiosyncratic language, system-building, and historicism.

On the English Side modern political history is free from popular support for totalitarian military rule; on the Continental Side it’s not. From Portugal and Spain in the Southwest, through France to some extent, and widely in Italy, Austria, Hungary, Slovakia, Germany, and Poland, to the Baltic states in the Northeast fascist, national socialist, communist, or other de facto militaristic dictatorships saw substantial popular support in the middle of the twentieth century. In the United Kingdom, Ireland, Sweden, Finland, Iceland, Canada, the United States, Australia, and New Zealand, on the other hand, there was nothing of the kind.

Other differences worth noting are that on the English Side the inhabitants mostly enjoy more freedom and welfare, and are more Protestant and secular, while on the Continental Side the inhabitants are mostly less content and rich, and more Catholic and religious.

What might be the cause of this divide? My guess is the difference in mentality, on the one hand, in the Germanic culture as opposed to the Romance and Balto-Slavic cultures, and, on the other hand, in Protestantism as opposed to Catholicism.

What is clear, though, is that culture matters.

Filosofimaskinen

Liberalismens teori och praktik

Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.

Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.

Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.

Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?

Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.

Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.

Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.

De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.

I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.

Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.

Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?

Filosofimaskinen

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet’ och ’rättvisa’?

’Jämlikhet’ kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen