Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.

Filosofimaskinen

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.

Filosofimaskinen

Den postmoderna vänsterns sympati för svaghet

Ur den socialistiska myllan har en ideologisk mångfald grott. Fascismen och nationalsocialismen grodde direkt ur socialismen efter första världskriget för ett sekel sedan, och har som en central känsla ett förakt för svaghet. Den postmoderna vänstern, som i sin innerliga och översvallande empati har grott sig särdeles livskraftig i dagens västländer, verkar ha som en central känsla en sympati för svaghet, i vilken skepnad än svagheten visar sig, med vissa talande undantag.

Att måna om svaga och utsatta människor, oavsett hur rättfärdiga eller vidriga deras beteenden och värderingar är, är ju på vissa sätt sympatiskt, men har blivit oerhört farligt eftersom detta månande har grott igen till ett månande om en hel del av själva beteendena och värderingarna, även de vidriga. När det var överklassens och kyrkans mäktiga män som ville hålla kvinnor nedtystade i hemmets vrå så svarade den dåvarande kommunistiska vänstern med en rättmätig kritik av dessa konservativa värderingar. Nu, när det är förorternas och moskéernas mäktiga män som vill detsamma, men den här gången med verklig makt att genomföra det, så svarar den postmoderna vänstern med en svårbegriplig sympati för dessa ultrakonservativa värderingar.

I demokratiska frågor har vänstern aldrig varit att lita på, men nu visar det sig att den aldrig har varit det i religiösa frågor heller. Den tid är borta då man med visst fog kunde påpeka att även om vänstern i oförstånd ville allas fattigdom så var den i alla fall en motståndare till rasism, ojämställdhet, och religion. För att gynna de svaga och utsatta vill nämligen vänstern numera att människor ska sorteras in i grupper utifrån etniska, genetiska, sexuella, och religiösa kategorier, för att sedan kunna kvoteras in i samhällets alla finrum. Inom den postmoderna vänstern ser vi numera en besatthet vid vem som är, och vem som inte är rasifierad, könsöverskridande, och framförallt i etnisk, genetisk, sexuell, eller religiös minoritet.

Med tanke på hur vänstern argumenterade under sin kommunistiska period så var det lätt hänt för oss andra att få för oss att den ogillade religionerna därför att religionerna är både falska och dåliga, vilket de förstås är. Nu har det dock visat sig att vänstern ogillade religionerna huvudsakligen därför att religionerna är allt annat än svaga. Både lutheranismen och islamismen är vänstervridna rörelser, och vänstern har numera i stor utsträckning lierat sig med båda, därför att vänstern uppfattar dem som svaga och utsatta, vilket de inte på långa vägar är. Om den postmoderna vänstern vill måna om verkligt utsatta minoritetsgrupper, som dessutom också befinner sig till vänster, så finns ju alltid fascister och nationalsocialister att försvara. Vi som betraktar den mångfacetterade vänstern högerifrån börjar få mer än svårt att se skillnad på den goda kollektiviseringen och den onda, på den goda rasismen och den onda, på det goda våldet och det onda, samt på den goda religionen och den onda.

Filosofimaskinen

Politiska ideologier och den pseudonaturliga naturrätten

Av de allmänt kända partiprogrammen i Sverige finns ett som utmärker sig som väsentligt bättre än de andra. Det är Medborgerlig Samlings idéprogram från april 2017.

Bara att få slippa läsa om alla människors påstått lika värde är en fröjd. En annan fröjd är frånvaron av modernt paketerad socialism och andra fördärvligt ’vackra ord’ som de andra partierna till höger och vänster tror är ljuv musik för så gott som alla svenskar. Än finns faktiskt en del anhängare av kapitalism och marknadsekonomi kvar i landet.

Problem finns dock i detta idéprogram. Dessa problem rör framförallt moralfilosofi och politisk filosofi. Medborgerlig Samling talar sig varmt för naturrätten, som är fördarwinistisk och därmed varken baserad på en djup förståelse för människans natur eller för varför individer överhuvudtaget hyser normer och värderingar. Naturrätten är dessutom påstått naturlig, men är egentligen snarare övernaturlig, och är förstås helt överflödig för att motivera partiets politik.

Idéprogrammets första kapitel ”Ideologisk hemvist” inleds med varma ord om både liberalismen och konservatismen. Därefter står:

”Äganderätten - att få råda över sin lagligt förvärvade egendom, få bedriva handel och få njuta frukterna av sitt eget arbete - är […] ytterst betydelsefull i ett fritt samhälle. Friheten ska därtill omfatta alla människor; utfallen av denna frihet kommer dock alltid att skilja sig åt. Medborgerlig Samling står upp för dessa rättigheter. De bevingade orden ur den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 beskriver detta med precision: 

‘We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.’ ”

Denna gamla mening beskriver dock ingenting med precision. Den innehåller inga ”sanningar”, dess påståenden är allt annat än ”självklara”, människorna är varken skapade ”likadana” eller ”likvärdiga”, och ingen ”Skapare” har ”begåvat” dem med några ”oföränderliga rättigheter”. Hur kan ett modernt politiskt parti citera detta förlegade dravel?

Idéprogrammets första kapitel fortsätter lite längre ned:

”Formuleringen i den amerikanska självständighetsförklaringen hör lika mycket hemma i ett konservativt sammanhang som i ett liberalt sådant. Dess rättigheter har ansetts som naturliga - därav begreppet naturrätt - med rötter tillbaka till antikens Grekland och filosofer som Aristoteles.”

och ännu längre ned:

”Den liberala traditionen och naturrätten föreskriver att det finns värden och rättigheter vilka staten inte har rätt att upphäva, vilka kan gå före de lagar och regler som tillfälligt har instiftats, om de sistnämnda försöker att helt tillintetgöra dessa värden och rättigheter.”

Idén som Medborgerlig Samling försöker torgföra är således att oavsett vilka politiska åsikter som svenskarna i sekler skulle vara demokratiskt överens om, så måste de ändå underkasta sig vissa oföränderliga rättigheter som ingen längre vill ha, eftersom dessa rättigheter skulle vara givna av naturen, trots att ingen biolog någonsin har sett dem. Snacka om odemokratisk konservatism!

Filosofimaskinen

När partier ändrar i sina program och manifest

Sveriges riksdagspartier, som tillsammans besitter den yttersta makten i riket, slarvar en hel del med att förklara de riktigt viktiga ändringarna i sina omsorgsfullt författade partiprogram och valmanifest.

Så här skrev t.ex. Centerpartiet, under namnet ’Bondeförbundet’, i sitt grundprogram 1933:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement […]”.

När denna formulering togs bort 1946 hade en förklaring till denna f.d. åsikt varit klädsam. Hur kunde Centerpartiet, efter både Hitlers makttillträde och Förintelsen, motsätta sig ovanstående genetiska omkombination? Partiordförande Annie Lööf har ordet. I en debatt i Sveriges Television den 14 maj 2017 sade hon till Jimmie Åkesson att hon inte kommer att sätta sig i en regering med ”ett parti med rasistiska rötter”. Ett parti som går fetbort är således Centerpartiet.

Så här skrev Vänsterpartiet, under namnet ’Kommunistiska partiet’, i sitt valmanifest 1940:

”Freden i Östersjörummet har hittills kunnat upprätthållas tack vare Sovjetunionens fredspolitik, vilken kommit till uttryck bland annat i rysk-tyska pakten, fredsslutet med Finland och utvecklingen i Baltikum. Endast Kommunistiska partiet har kämpat för vänskap och samverkan med Sovjetunionen […]”.

En förklaring till denna f.d. åsikt hade varit på sin plats. Hur kunde Vänsterpartiet hylla Molotov–Ribbentrop-pakten och Stalins efterföljande ockupation av de baltiska staterna?

1936 skrev Vänsterpartiet så här:

”Socialismens överväldigande seger i Sovjetunionen, landet som genomfört världens friaste författning, visar vägen till arbetarklassens seger. Dess konsekventa fredspolitik måste stödjas och den svenska utrikespolitiken inriktas på aktiv medverkan i strävandena att skapa kollektiv säkerhet […]”.

Jaså, hade en pakt med Stalin varit önskvärd i slutet av 1930-talet? Vänsterpartiets valmanifest 1973 avslutas med ett krav på diplomatiskt, politiskt, och ekonomiskt stöd åt Röda khmererna, som i hård konkurrens med Hitler, Stalin, Mao, och andra militanta socialister visade sig vara det förra seklets effektivaste folkmördare. Förklara det, den som kan! Partiordförande Jonas Sjöstedt har ordet.

Ett partiprogram behöver dock inte förkastas enbart till följd av efterklokhet, utan även till följd av motsägelser och bristfällig argumentation. Följande citat kommer alla från Kristdemokraternas principprogram från 1993. Kursiveringarna är mina.

”Rätten till liv, den grundläggande mänskliga rättigheten, ska gälla från befruktningsögonblicket till livets slut. Denna rätt till liv ska skyddas i lag. Lagen ska dock ej innebära en kriminalisering av abort.”

Hur skulle egentligen den lagen kunna formuleras? Att få leva är inte mycket till laglig rättighet om man med uppsåt kan bli dödad utan att ett brott har begåtts.

”De kristna grundvärderingarna har utövat ett starkt inflytande på vår kultur och har spelat en stor roll vid uppbyggnaden av vårt demokratiska samhälle. Skolans verksamhet ska därför vara byggd på den kristna etiken. Det innebär bland annat att skolan i undervisningen ska förmedla normer och värderingar som är förankrade i denna etik.”

Det här är både historieförsköning och kulturrelativism. Blir den muslimska etiken lokalt rätt därför att den har utövat ett starkt inflytande på den lokala kulturen? Vad tyckte Kristdemokraterna på sikt hade varit bäst i den bosniska skolan: muslimsk eller kristen indoktrinering? Varför?

”Samlevnadsundervisningen ska ha helhetssynen på människan som utgångspunkt och vara inriktad på stabila relationer mellan man och kvinna.”

Hur skulle det kunna motiveras för bisexuella elever?

”Kyrkofrid ska gälla.”

Även för terrorister i moskéer? I synnerhet för terrorister i moskéer? Ett införande av kyrkofrid vore en inskränkning av statsmaktens våldsmonopol, och således ett inre angrepp på Sveriges suveränitet.

Trots all ovanstående religiositet, och mer därtill, står följande försäkran:

”Kristdemokraterna är ett icke-konfessionellt parti.”

Vad sekularisering egentligen innebär verkar vara någonting som Kristdemokraterna aldrig har förstått.

Kristna bekännare tänker tokigt. Människor ändrar sig och byts ut. Det är inte så konstigt. Men en förklaring till varför man alldeles nyss predikade homofobi, rasism, anfallskrig, eller folkmord, trots att man inte längre gör det, vore ändå på sin plats. Vad var det som hände och som gjorde att man ändrade sig? Hur såg den faktiska inre och interna argumentationen egentligen ut? Eller saknades den?

Filosofimaskinen

Förhandlingar och kompromisser i ett parlament

Tänk dig ett parlament i en välfungerande demokrati. Efter ett allmänt val får tre radikalt olika politiska partier ungefär en tredjedel av mandaten var. Inget av partierna kan tänka sig att ens förhandla med något av de andra två partierna. Vad blir följden? Förlamning. Det här är inte längre någon välfungerande demokrati. Till nästa allmänna val bör folket rösta bort varje parti som på detta sätt inte är demokratiskt. Demokratisk kultur innebär bl.a. en vilja att kompromissa, även med de som tycker radikalt annorlunda.

Att ett politiskt parti är ’demokratiskt’ innebär inte bara att det accepterar hela folkets vilja så till vida att partiet accepterar varje demokratiskt valresultat i dess helhet, utan även att det accepterar hela folkets vilja så till vida att det inte utesluter förhandlingar med något politiskt parti som folket har valt in i parlamentet. Demokrati förutsätter helt enkelt kompromisser med de som man tycker har fel.

För att förhindra förlamning skulle det kunna krävas förhandlingar och kompromisser med så pass extrema biologifobiska grupperingar såsom socialister, likhetsfeminister, ekosofer, anarkister, riktiga liberaler, reaktionärer, och t.o.m. teokrater! Partier i Sveriges riksdag, vänligen bli demokratiska.

Filosofimaskinen och Överlevnadsmaskinen

Moralfilosofins misslyckande

Vi människor har ofta starka åsikter om vilka handlingar som bör och inte bör utföras, men om detta har vi ingen kunskap. Den centrala evidensen i fysik och biologi är massivt överväldigande och oerhört övertygande, vilket evidensen i moralfilosofi aldrig är i närheten av. Faktum är att i moralfilosofi råder en fullständig avsaknad av evidens. Att vi alls kan vara övertygade om normativa åsikter trots fullständig avsaknad av evidens beror på våra normativa åsikters biologiska och icke-akademiska ursprung.

Vår kunskap i fysik och biologi är massiv till sin omfattning; vår kunskap i moralfilosofi är näst intill ingenting. Detta beror dock inte på att moralfilosofin skulle vara oviktig. Om kunskap äntligen skulle uppnås om vilka handlingar som faktiskt bör utföras och inte, och vilken politisk ideologi som faktiskt bör implementeras, så skulle det säkerligen vara en intellektuell och praktisk revolution för mänskligheten.

I moralfilosofi, som är den yttersta skiljedomaren för allt beteende, är vår inbördes krigande art ett kapitalt misslyckande; i fysik, biologi, matematik, och teknologi är denna intelligenta människoapa en imponerande framgång. Matematiskt och teknologiskt ligger vi utan tvekan oerhört långt före gorillorna; moraliskt är jag inte ens säker på att vi överhuvudtaget ligger före. Denna diskrepans är smärtsamt slående, och måste vara orsakad av något. Skulle denna skillnad kunna vara orsakad av att varken objektiv eller universell etik existerar, och att bara subjektiv moralisk kunskap är möjlig?

Filosofimaskinen

The Western Divide of Mentality

Regarding academic philosophy and modern political history the rich Western world of European descent seems to be geographically divided in two.

The divide runs roughly along the English Channel, through the Netherlands and northern Germany, and across the Baltic Sea. On one side—let’s call it the ‘English Side’—lie the British Isles, the Nordic countries, Anglo-America, and Oceania. On the other side—let’s call it the ‘Continental Side’—lies a band of contiguous countries from the Iberian Peninsula in the Southwest to the Baltic states in the Northeast.

On the English Side academic philosophy is analytic; on the Continental Side it’s not. Analytic philosophy is dominated by argumentative clarity, details, and subordination to natural science; continental philosophy is dominated by idiosyncratic language, system-building, and historicism.

On the English Side modern political history is free from popular support for totalitarian military rule; on the Continental Side it’s not. From Portugal and Spain in the Southwest, through France to some extent, and widely in Italy, Austria, Hungary, Slovakia, Germany, and Poland, to the Baltic states in the Northeast fascist, national socialist, communist, or other de facto militaristic dictatorships saw substantial popular support in the middle of the twentieth century. In the United Kingdom, Ireland, Sweden, Finland, Iceland, Canada, the United States, Australia, and New Zealand, on the other hand, there was nothing of the kind.

Other differences worth noting are that on the English Side the inhabitants mostly enjoy more freedom and welfare, and are more Protestant and secular, while on the Continental Side the inhabitants are mostly less content and rich, and more Catholic and religious.

What might be the cause of this divide? My guess is the difference in mentality, on the one hand, in the Germanic culture as opposed to the Romance and Balto-Slavic cultures, and, on the other hand, in Protestantism as opposed to Catholicism.

What is clear, though, is that culture matters.

Filosofimaskinen

Värdlandsavtalets magstarka motstånd

I förrgår röstade Sveriges riksdag igenom ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd. Till följd av detta värdlandsavtal kan Sverige, fr.o.m. den 1 juli 2016, administrativt enklare fungera som värdland för militära övningar och operationer ledda av Nato.

Två partier röstade mot värdlandsavtalet, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har sina långa och blodröda historiska rötter väl förankrade i kommunismen, och gör i sitt partiprogram alltjämt märkliga utfall mot Förenta staterna. Sverigedemokraterna har sina korta och bruna historiska rötter delvis fastvuxna i nationalsocialismen, och vurmar inofficiellt för mången auktoritär regim, både i Ryssland och i länder som inte hotar Sverige militärt. Dessa två partier är riksdagens enda partier som agerar för ett svenskt utträde ur EU, och som nostalgiskt blickar tillbaka till det nationalistiska och socialistiska folkhemmet, och som av förklarliga skäl aldrig har anförtrotts en plats i Sveriges regering. Till följd av denna deras kommunistiska respektive nationalsocialistiska historia, som dessa två partier dessutom aldrig har gjort upp med, är det minst sagt magstarkt av dem att tacka nej till den lilla militära hjälp som Sveriges nära och fjärran demokratiska frändesländer ändå erbjuder.

Under andra världskriget anföll och ockuperade det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland flera mindre länder i Europa. En av förutsättningarna för det var Molotov–Ribbentrop-pakten som slöts i augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll om hur Centraleuropa skulle delas upp mellan dessa två totalitära och militaristiska socialistdiktaturer. Under andra världskriget ockuperade Sovjetunionen bl.a. Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Ungern. Under samma krig ockuperade Tyskland bl.a. Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland och Italien. Alla dessa f.d. ockuperade länder är numera medlemmar av Nato, militärt skyddade av framförallt Västeuropas militära befriare Förenta staterna, Kanada och Storbritannien. De mindre ländernas lärdom efter andra världskriget var att demokratierna måste hålla ihop, hjälpa varandra militärt, och framförallt be om fortsatt militärt stöd tvärs över Nordatlanten från det annars traditionellt isolationistiska Förenta staterna.

Ett par mindre länder i Europa drog dock andra och farligt hemmablinda slutsatser av andra världskrigets förlopp. Det finns ett land som till följd av ett beundransvärt militärt försvar varken ockuperades av Sovjetunionen eller Tyskland, trots krig mot båda, och som delvis därför ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Finland. Det finns ett annat land som till följd av en mindre beundransvärd kappvändarpolitik, samt omfattande avsteg från sin förljugna neutralitetspolitik, inte ockuperades av Tyskland, och som framförallt p.g.a. socialdemokratiska neutralitetslögner ännu inte har gått med i Nato. Det landet är Sverige.

Att både riksdagens rödaste parti och riksdagens brunaste parti röstade mot värdlandsavtalet med Nato är tyvärr inget att förvånas över. Att Molotov–Ribbentrop-pakten då kom i åtanke är heller inget att förvånas över. Det som däremot är förvånansvärt är att Socialdemokraterna under kalla kriget lyckades så pass väl med sina lögner om Sveriges neutralitet att de nu, när kalla kriget är överspelat, har råkat lura sig själva så pass djupt att de inte lyckas befria sig från dessa lögner. Nu när Socialdemokraterna har övergett sitt kompakta motstånd till både FN, EG och EU, och har slutat vurma för det rödbruna folkhemmet, samt i långvarig regeringsställning har fått ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, är det hög tid för dem att göra upp med sin mörka historia av att säkerhetspolitiskt ha fört det svenska folket bakom ljuset.

Filosofimaskinen

The True Horror of Religion and the Threat from Within

Speaking about ‘divine command theory’ and some “religious people”, “who are blowing themselves up, convinced that they are agents of God’s will”, neuroscientist Sam Harris has insightfully said that:

“[T]his, to me, is the true horror of religion: It allows perfectly decent and sane people to believe by the billions what only lunatics could believe on their own.”

There certainly is something special about religion. It alone makes what still seems to be a majority of all humans appear to be lunatics, in at least some respects. It’s often obsessed with valued texts giving homage to the wholesale killing of humans and with the practice of having telepathic contact with a psychopathic imaginary friend. Who’s not afraid of that combination?

What every Western democracy across the planet, from Canada and Australia to France, which yesterday evening was yet again militarily attacked by religion from within, needs to acknowledge, is that, through the centuries, it’s been shaped by secular movements. The Renaissance in the 15th century, the emergence of capitalism in the 16th century, the scientific revolution in the 17th century, the Enlightenment in the 18th century, and the democratization in the 19th and 20th centuries, were all secular movements. These movements have all pushed back the immense might of religion. But, as always, every Western democracy is still threatened from within by the persistent and lethal religious virus.

Filosofimaskinen

Den livsomfattande biologin och den avhumaniserande biologifobin

Uttryck som t.ex. ’biologisk förälder’ och ’biologiska könsskillnader’, med den underförstådda betydelsen ”genetisk förälder” respektive ”genetiska könsskillnader”, förekommer alltför ofta. Hur kommer det sig att dessa felaktiga uttryck alls förekommer?

Ett barn skulle kunna ha ett par juridiska föräldrar, d.v.s. formella vårdnadshavare som har rätten i sina händer, ett annat par sociala föräldrar, d.v.s. praktiska vårdnadshavare som har omvårdnaden i sina händer, och ett tredje par genetiska föräldrar. Det är alltså dessa genetiska föräldrar som ofta kallas för ’biologiska föräldrar’, som om biologi endast vore genetik. Men genetiken är ju bara en del av biologin, som innefattar både arv och miljö. Hur kan någon glömma eller vilja dölja det? I det biologiska föräldraskapet, som vi kan studera hos bl.a. däggdjuren i naturen, ligger ju inte bara det genetiska ursprunget, utan även den praktiska omvårdnaden! Kan det finnas några som vill slippa påminnas om den allomfattande biologin, läran om livet, läran om hela livet, i all sin mångfald och komplexitet? Ja, o ja, ty vi lever i en tid av biologifobi. Fobin mot biologin är något så märkligt som en skräck för läran om livet, som är det värdefullaste vi har. Det är en skräck som föranleder ett förnekande. Och denna skräck verkar framförallt komma från de biologifobiska ideologierna.

Att socialismen i allmänhet, och kommunismen och nationalsocialismen i synnerhet, utgår från existensen av en genuint altruistisk människa, som inte alls drivs av egoistiska incitament, är inget mindre än ett förnekande av biologin. Att religionerna i allmänhet, och kristendomen i synnerhet, påstår att människans uppkomst är planerad och avsiktlig är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att feminismen i allmänhet, och genusvetenskapen och likhetsfeminismen i synnerhet, påstår att människans genetiska könsskillnader enbart innefattar sexualorganen i underlivet är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att i total avsaknad av hållbara argument förneka etablerad naturvetenskap på rent ideologiska grunder är en ytterst extrem och drastisk åtgärd som för mig luktar panik och skräck.

Ett språkbruk som insinuerar att biologin skulle vara ett snävt ämne, ett ämne som långt ifrån är den allomfattande lära om hela livet som det egentligen är, är ett led i ett försåtligt och ideologiskt farligt avbiologiserande av vårt tänkesätt. Och det som är avbiologiserande är avhumaniserande, eftersom även vi människor är organismer. Vi får inte låta kommunisterna, de kristna eller likhetsfeministerna bildligt eller bokstavligt ändra på vad det är att vara människa.

Filosofimaskinen

Liberalismens teori och praktik

Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.

Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.

Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.

Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?

Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.

Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.

Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.

De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.

I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.

Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.

Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?

Filosofimaskinen

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet’ och ’rättvisa’?

’Jämlikhet’ kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen