Riksdagsvalets bästa parti

Det fitnessistiskt bästa partiet är, förenklat, det som är bäst för kommande generationer människor. Goda livsvillkor i längden, d.v.s. långsiktigt säkerställd överlevnad och reproduktion, bör vara politikens mål.

Den fitnessistiska kontraktualismen är en politisk ideologi som skulle kunna karaktäriseras av de åtta nyckelbegreppen egenintresse, demokrati, kapitalism, konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och hållbar utveckling. I det kommande valet till Sveriges riksdag ställer flera partier upp vilka kombinerar höger- och miljöpolitik, men de flesta ligger trots det för långt till vänster, och är framförallt alldeles för icke-konsekvensialistiska.

Ett parti sticker tydligt ut. Det appellerar till egenintresset, är engagerat i demokratiska reformer, hyllar kapitalismen utan att vara libertarianskt, strävar efter sekularisering, är i hög grad akademiskt och teknikvänligt, samt har en realistisk miljöpolitik. Det heter Medborgerlig Samling och är riksdagsvalets bästa parti.

Filosofimaskinen

Rättvisan och jämlikheten

Filosofimaskinen

Behövs kärnvapen?

För etthundra år sedan, 1918, rådde en djup fiendskap mellan Frankrike och Tyskland, mellan fransmän och tyskar. Detsamma var fallet 1871 och 1940. Så är det verkligen inte längre, och orsaken är inte så mycket EU som kapitalismen och demokratin. På ett sätt vann Tyskland andra världskriget mer än vad Frankrike gjorde. Frankrike införde, under de engelsktalande makternas ockupation, mänsklig rösträtt istället för dess tidigare manliga rösträtt; Västtyskland blev, till följd av de kapitalistiska och demokratiska makternas ockupation, av med den förödande och militanta socialistiska diktaturen. Det går att bomba ett land till demokrati. Den enda gången som ett land har blivit kärnvapenbombat så har det faktiskt varit till liberal demokrati.

Kärnvapnen är dock ett oerhört allvarligt hot mot mänskligheten, och måste förstås bort. Men andra hot finns också mot mänskligheten. Utan de engelsktalande makternas seger mot Nazityskland (1945, efter en omfattande militär insats av Sovjetunionen) och mot Sovjetunionen (1991), så hade vi kunnat få en global och militant socialistisk diktatur. Och diktaturer kan vara stabila och långvariga. Forntidens Egypten och nutidens Nordkorea är två disparata exempel. Om de kapitalistiska demokratierna inte skulle försvara sig, så skulle en tusenårig global stagnation kunna bli följden.

Men hur ska då kärnvapnen göras överflödiga och onödiga? Genom den kapitalistiska demokratin. Om alla länder skulle göra den japanska, franska och tyska resan så skulle inga kärnvapen behövas. Om Ryssland, Kina, Nordkorea, och den muslimska världen skulle realisera kapitalism och demokrati, vilket förstås även skulle vara till deras egna befolkningars stora fördel, så skulle kärnvapnen skrotas. Det genomfalska snacket om att Förenta staterna skulle vara det största hotet mot den globala freden skulle också försvinna. Mellan Storbritannien, Kanada, Förenta staterna, Australien, Japan, Frankrike och Tyskland finns varken några hot eller mörka moln på horisonten. Det är först när den ursprungligen brittiska kapitalismen, kommersialismen, liberalismen, empirismen, utilitarismen, parlamentarismen, och frihandeln sprider sig till de icke engelsktalande makterna som varaktig fred baserad på ömsesidigt förtroende och stabilt välstånd baserat på individuell frihet blir följden.

Filosofimaskinen

De som bör ha rösträtt kanske är medborgarna!

Ja, det kanske helt enkelt är medborgarna som bör ha rösträtt till parlamentet i en statsbildning. Vilket radikalt förslag! Själv har jag aldrig vare sig hört eller läst det förslaget i något land eller sammanhang. Visst är det märkligt!

Ändå talas det mycket om att vi har allmän rösträtt, att alla får rösta. Frågan är bara vilka som räknas in i ’alla’. Många tror att vi redan nu har allmän rösträtt, men det verkade de röstberättigade även tro förr, då de som fick rösta var de fria, d.v.s. icke-förslavade, myndiga medborgarna av hankön. Och visst har det blivit mycket bättre. Numera är det medborgarskapet, oberoende av t.ex. etniciteten eller könet, vilket är helt avgörande för rösträtten, men med ett viktigt undantag. Och det är just det undantaget som jag vill uppmärksamma. Oavsett om vi i grundlagen bör behålla detta undantag eller inte, så är det oacceptabelt att påstå att vi har allmän rösträtt så länge som vi alltjämt gör detta undantag.

Det är här som barnen kommer in. Barn kan vara medborgare. Barn är idag vad slavar och kvinnor var förr; de räknas bort utan en blinkning. Det anses vara självklart att räkna bort dem, åtminstone av de röstberättigade, d.v.s. de myndiga medborgarna.

Det helt dominerande argumentet för det politiska förtrycket av barn är att de är så ofantligt undermåliga. De är inte bara ointelligenta och obildade, utan även mentalt omogna. Intressant nog är det samma argument som förr anfördes mot slavarna och kvinnorna. Den avgörande skillnaden mot förr är dock att det den här gången i mycket större utsträckning är ett sant argument. Men är det ett relevant argument?

Jämfört med mina vänner är mannen på gatan ungefär lika undermålig som ett barn är jämfört med mannen på gatan. Trots det får mannen på gatan rösta. Hans intelligens och bildning är låg jämfört med medlemmarna av samhällets elit, och han är dessutom mentalt omogen genom att vara mottaglig för populism. Politiska partier som inte har suttit i regeringsställning, t.ex. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vinner ofta röster på en politik som skulle ha svårt att möta verkligheten. Se bara vilka problem med kontradiktioner som Miljöpartiet har nu, för första gången i en regering! Ju större krocken mellan de vackra orden och den bistra verkligheten har varit, desto mer har vi drabbats av populism. Men att det är medborgarna som bör ha rösträtt kanske också är ett populistiskt förslag som inte skulle fungera särskilt väl i verkligheten!

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt i kraft av sin höga intelligens, bildning eller mentala mognad. Han innehar sin rösträtt i kraft av att han socialt är en medlem av samhället, har behov och preferenser vilka samhället bör ta i beaktande, samt har bättre kännedom om dessa sina behov och preferenser än vad andra samhällsmedlemmar har. Han är ingen expert på samhället och alla dess medlemmar, det är ingen; han är en expert på en av dessa medlemmar, nämligen sig själv. Men kanske är ett barns föräldrar bättre experter på barnet än det självt är?

Mannen på gatan har inte fått sin rösträtt därför att han skulle vara så bra på att utreda vilken politik som är bäst för samhället som helhet, utan därför att om han röstar i enlighet med vad han bedömer är bäst för honom själv, så får vi det samhälle som i stort sett är bäst för alla. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors pengar, och bestämmer vilka varor och tjänster som dessa människor ska köpa. I stort sett vet de det bäst själva, trots sin låga intelligens, bildning och mentala mognad. På samma sätt är det med deras rösträtt. Vi behöver inga överförmyndare som tar hand om alla ointelligenta, obildade och mentalt omogna människors rösträtt. Men kanske är det bra att barn inte har särskilt stor makt över sin egen privatekonomi?

Ett av de viktigaste sakförhållandena som enligt min uppfattning är avgörande för huruvida någon är mentalt mogen är i vilken utsträckning som denna person tror sig ha en osynlig låtsasvän. I den frågan verkar inte omyndiga människor vara särskilt mycket undermåligare än myndiga.

Om det helt enkelt skulle vara medborgarna som hade rösträtt, så vore det viktigt att barn inte fick cerebral hjälp med att rösta, utan att var och en röstade både själv och ensam med ett upprätthållande av valhemligheten. Ett barn som inte skulle klara av ett röstningsförfarande som förutsätter att det kan läsa och följa enkla instruktioner kanske ändå till slut är för undermåligt för att få praktisera sin rösträtt.

Om enbart medlemmarna av samhällets elit skulle ha rösträtt, så skulle de i lika stor utsträckning som nu rösta på vad de bedömer är bäst för dem själva. Oavsett vilka som har rösträtt så blir de som har rösträtt gynnande, bl.a. ekonomiskt, på de andras bekostnad. Och det är därför som kanske även barnen bör ha rösträtt. Som det är nu är barnen en minimalt röststark grupp. Politiskt engagerade generationer får, till följd av sitt mer frekventa röstande, mer bröd och skådespel av politikerna. Så fort det blir känt att en samhällsgrupp röstar i klart mindre utsträckning än andra grupper, så kan vi förvänta oss att den kommer att nedprioriteras, bl.a. ekonomiskt, i politikernas jakt på röster. Därför är det en tragedi att barnen är minimalt röststarka, och om inte deras vårdnadshavare får de förvägrade rösterna i deras ställe så kanske de bör få rösta själva.

Filosofimaskinen

Liberalismens teori och praktik

Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.

Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.

Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.

Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?

Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.

Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.

Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.

De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.

I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.

Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.

Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?

Filosofimaskinen

Värdet av jämlikhet, jämställdhet och rättvisa

Är jämlikhet ett rationellt politiskt mål? Vad innebär rimligtvis ’jämlikhet’, ’jämställdhet’ och ’rättvisa’?

’Jämlikhet’ kan betyda att alla har det lika bra. Om alternativet till jämlikhet är att alla har det ännu bättre, men har det väldigt olika bra, är jämlikheten då att föredra? Är det vettigt att vilja att alla ska ha det sämre än nödvändigt? Nej, jämlikhet är ett orimligt politiskt mål. Det saknar egenvärde, d.v.s. det är inte bra i sig. Jämlikhet kan bara vara ett rationellt politiskt medel för att uppnå ett annat mål, t.ex. målet välfärd, d.v.s. att alla har det bra men inte nödvändigtvis lika bra.

I den politiska diskursen verkar målet välfärd ha sammanblandats med medlet jämlikhet, till följd av att gränsen för vad som räknas som att alla har det bra har förskjutits med tiden. Denna förskjutning är olycklig eftersom innebörden av att ha det bra är att få sina biologiska behov tillfredsställda, och de biologiska behoven har, till följd av evolutionens långsamhet, varit likadana i tiotusentals år.

Om vi bortser från missbrukare och psykiskt sjuka, vilka samhället tragiskt nog ofta misslyckas med att ge välfärd, så åtnjuter de fattigaste medborgarna i Sverige idag en högre välfärd än vad högadeln åtnjöt under stormaktstiden. Tänk dig en trångbodd, outbildad och långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven kvinna 2014 utan vare sig tillgångar, missbruk eller psykisk ohälsa. Tänk dig en besutten grevinna på 1600-talet, förlänad talrika egendomar och feta gods. Vems tandhälsa skulle du föredra? Vems underhållningsutbud? Brandskydd? Spädbarnsdödlighet? Faciliteter för kroppstvätt? Praktiserande av barnaga? Bostadsuppvärmning?

Den som värdesätter sin egen välfärd är inte beredd att offra sin egen välfärd för att slippa ha det sämre än andra. Avundsjuka är irrationellt om det leder till lägre välfärd för en själv. Det är inte genom självdestruktivitet som avundsjukan har uppstått i evolutionen.

Genom oförstånd är dock socialisterna självdestruktiva, och vid makten orsakar de en förlust för alla. Jämför välfärden och miljöförstöringen i det forna Öst- och Västtyskland. Jämför vad som helst i det nutida Nord- och Sydkorea. För vår mänskliga natur fungerar incitament så pass mycket bättre än kollektivisering att människor som inte får skörda frukten av sitt eget arbete ofta till slut svälter ihjäl. Det senaste seklets svältkatastrofer, för att inte tala om civilbefolkningskrig, skapades i huvudsak av kommunismen. Svälten i Sovjetunionen 1932–33, Kina 1958–61, Etiopien 1983–85, och Nordkorea 1994–98 orsakades mer eller mindre av respektive lands egen kommunistiska regim. Svält avskaffades för första gången i världshistorien på 1600-talet av historiens två första liberala länder, nämligen Nederländerna och England, och det skedde till följd av jordbrukets kommersialisering. Priset för framgångar är ojämlikhet, och det priset är utan tvekan värt att betala om alla har det ännu bättre.

Det bästa argumentet för jämlikhet som politiskt medel är den vikande marginalnyttan av ekonomiska resurser. T.ex. skulle en miljardär inte bli lika ledsen av att råka tappa en tusenkronorssedel som en proletär skulle bli glad av att hitta och ta den. Tillfälligt kan således en jämlikare fördelning leda till en större behovstillfredsställelse. Effekten av denna vikande marginalnytta är dock marginell i jämförelse med den enorma fördel som incitament ger över kollektivisering. En långsiktigt hållbar utveckling kräver att långsiktiga fördelar till priset av kortsikta nackdelar värderas högre än kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Därför kan den tillfälliga marginalnyttan aldrig mäta sig med den organiska evolutionens och den historiska utvecklingens drivkraft: överlevnad och reproduktion som incitament.

Det till våra biologiska behov kopplade målet att alla ska ha tak över huvudet och mat på bordet har framförallt uppnåtts med kapitalistiska medel, och kapitalism innebär bl.a. ojämlikhet. Det som socialismen i desperation har kämpat för har kapitalismen framgångsrikt levererat.

’Jämlikhet’ behöver dock inte betyda att alla har det lika bra. Jämför med ’jämställdhet’, som betyder könsjämlikhet. Eftersom det finns en genetisk skillnad mellan kvinnor och män, vilken yttrar sig i bl.a. olika medelkroppslängd, kan inte könen vara lika bra på allting. Om exempelvis kvinnor i ett samhälle utan vare sig könsroller eller annan hänsyn till vilket kön en individ har skulle vara mer produktiva än män och därför få högre lön, så skulle det kunna kallas ’jämställt’. Könen skulle i och för sig inte ha det lika bra, men ingen hänsyn skulle tas till vilket kön en individ har. Att i en sådan situation kompensera männen för deras improduktivitet vore att behandla individer efter sitt kön, men skulle också kunna kallas ’jämställt’.

Att ständigt och till fullo kompensera för genetiska könsskillnader, så att könen, men inte nödvändigtvis individerna, får det lika bra kallar jag ’kollektivistisk jämställdhet’, och företräds av socialister. Att aldrig behandla någon efter sitt kön, utan bara efter sina individuella egenskaper, trots att egenskaperna genetiskt skiljer sig mellan könen, kallar jag ’individualistisk jämställdhet’, och företräds av liberaler. När vänsterfeminister vill kompensera för könsroller och annan behandling efter kön, och felaktigt utgår från att könens relevanta genetiska egenskaper måste vara lika, så drar de slutsatsen att det är den kollektivistiska jämställdheten som är eftersträvansvärd. Högerfeminister gör inte det felslutet.

Till följd av socialismens ideologiska dominans i Sverige det senaste seklet har ’rättvisa’ kommit att betyda ’jämlikhet’, vilket är ett osedvanligt olyckligt exempel på nära nog orwellskt nyspråk. Den äldre och fruktbara innebörden av ’rättvisa’ är inte att alla har det lika bra, utan att var och en skördar frukten av sitt eget arbete. Att skipa rättvisa innebär att alla brottslingar straffas, och att endast brottslingar straffas. Straff bör inte fördelas jämlikt, utan rättvist. Om alla ekonomiska resurser alltid fördelas jämlikt, oavsett eventuell arbetsinsats, så är det bara att vänta in svälten. Varje politiker som eftersträvar jämlikhet eftersträvar i oförstånd vår undergång.


Filosofimaskinen

Hur kan Sverige få en stabil regering?

Riksdagsvalet i övermorgon ser ut att bli en rysare. Enligt de senaste opinionsundersökningarna från Novus och Sifo är den borgerliga Alliansen större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans, men mindre än den rödgröna trojkan inklusive Vänsterpartiet. Vad som väntar Sverige nästa vecka kan vara en parlamentarisk mardröm, i vilken de rödgröna inte är nära att kunna bilda en majoritetsregering, men ändå både vill och enkelt kan förhindra en fortsatt Alliansregering. Båda politiska block utesluter samarbete med Sverigedemokraterna, som dels lär fortsätta som tungan på vågen, dels kan bli riksdagens tredje största parti, och dels verkar varken påverkas av skandaler eller avhopp.

Socialdemokraterna har svårt att ge besked i flera avgörande frågor. Om Stefan Löfven skulle utses till statsminister, vilka partier skulle han vilja ha med i sin regering? Sannolikt endast Miljöpartiet, men det kommer knappast att räcka. Vilket parti som han tycker är värst av Folkpartiet och Vänsterpartiet är svårt att säga. Han ger inte besked.

Kärnkraftsfrågan kan komma att visa sig vara en nära nog lika svår nöt för Löfven att knäcka som den var för statsminister Fälldin 1978. Miljöpartiets politik är helt enkelt inte förenlig med Socialdemokraternas politik. Detsamma gäller för arbetstiden och säkerhetspolitiken, i vilken Vänsterpartiet är än mer besvärliga. Löfven ger inte besked.

Alliansen har under valrörelsens sista vecka haft en hel del vind i seglen och knappat in. Att gapet mellan blocken har minskat från kanske över fjorton procentenheter för ett halvår sedan till kanske under fyra procentenheter nu gör valutgången oviss. Om Feministiskt initiativ med knapp marginal missar riksdagen så har de rödgröna förspillt viktiga röster, men om det kommer in i Sveriges riksdag så kanske Sverigedemokraterna förlorar sin position som tungan på vågen. Att behöva förlita sig på stöd från Gudrun Schyman lär dock Löfven frukta mer än att behöva ta Annie Lööf i hand.

Inget regeringsalternativ kommer att kunna vara lika stabilt som de senaste åtta årens Alliansstyre, trots att Alliansregeringen har behövt regera i minoritet de senaste fyra åren. Den enda valutgång som inte leder till parlamentarisk instabilitet verkar inte vara att de fyra borgerliga partierna enbart går om alla tre eller fyra rödgröna riksdagspartier, utan snarare att de uppnår en riksdagsmajoritet, vilket knappast lär hända. Det är också svårt att föreställa sig att statsministerkandidaten Löfven ber Moderaterna om att ingå i en tvåpartiregering i knapp majoritet, med Anders Borg som fortsatt finansminister, särskilt om valet uppfattas som ett bakslag av de två största partierna.

Att rösta på Alliansen är att rösta på stabilitet, samarbete, tydliga besked, samt inte minst det viktigaste: framgångsrik ekonomisk politik och trovärdig säkerhetspolitik. Efter finanskrisen är vår närmaste omvärld i ekonomisk oordning. Efter Rysslands aggressioner är vår närmaste omvärld osäkrare än på decennier. Sveriges regering har sällan varit mer enad; oppositionen har aldrig varit mer splittrad. Inflytande från Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ över den ekonomiska politiken eller säkerhetspolitiken kan visa sig vara fatal.

Överlevnadsmaskinen

Feministiskt initiativ och jämställdhetens onödiga kostnad

Feministiskt initiativ har nyligen firat framgångar, framförallt i EU-valet, men även i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet. Men vad står egentligen detta parti för?

Jämställdhet i Feministiskt initiativs tappning kommer med en fruktansvärt hög kostnad, en kostnad som enligt vår uppfattning vore onödig och som vi tror att många av dess väljare är omedvetna om. Feministiskt initiativ vill nämligen verka för en långt utökad statlig kontroll av hela samhället på ett sätt som har totalitära drag. Vi är nog många som istället tycker att ökad jämställdhet vore en vinst snarare än en kostnad.

Alla nedanstående citat är axplock tagna från partiprogrammet För en feministisk politik, som är Feministiskt initiativs gällande partiprogram, och som antogs 2013.

”B. Ekonomi för en hållbar utveckling”

B1: ”Fi ska verka för att alla genomgripande reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka byråkratin i kommunerna, landstingen och staten, vilket kanske inte låter så farligt i sig, men är toppen av ett kommande vänstervridet isberg.

”C.3 Lön och anställningsvillkor”

C28: ”Fi ska verka för att principen om ’lika lön för likvärdigt arbete’ ska gälla. För detta krävs en nationell arbetsvärdering som förmår jämföra arbetsuppgifter över gränserna för olika sektorer och över den stora könsbarriären på arbetsmarknaden.”

Feministiskt initiativ verkar vilja att staten ska värdera hur mycket varje arbetsinsats är värd, istället för att låta marknaden värdera arbetsinsatserna utifrån invånarnas individuella värderingar. Detta förslag från Feministiskt initiativ är rent ut sagt planekonomiskt, och skulle inte bara bädda för ständiga och kostsamma konflikter, utan framförallt en högre arbetslöshet och ett minskat fritt företagande.

C30: ”Fi ska verka för 6 timmars arbetsdag för alla med bibehållen [månads]lön.”

Feministiskt initiativ vill ge både den offentliga sektorn och det fria företagandet en enorm kostnadsökning. Detta skulle minska företagens internationella konkurrenskraft, vilket i längden skulle gå ut över hela den svenska ekonomin. Varför är det så ovanligt att verka för 6 timmars arbetsdag med bibehållen timlön istället för med bibehållen månadslön?

C33: ”Fi ska verka för en lag som gör företag ansvariga för hur underleverantörers personal behandlas.”

Feministiskt initiativ verkar vilja försvåra ännu mer för företag genom att hålla dem ansvariga för hur andra företag behandlar sin personal. Handeln mellan företagen skulle därigenom försvåras, vilket vore ytterligare ett slag mot det fria företagandet.

”I.2 Sport och fritid”

I29: ”Fi ska verka för att alla bidrag som ges via skattemedel ska kontrolleras så att lika mycket pengar går till tjejer som till killar.”
I30: ”Fi ska verka för att föreningar ska genusgranskas. Det är inte försvarbart att bedriva föreningsverksamhet som snedfördelar sina resurser i relation till könen.”

Feministiskt initiativ verkar vilja öka jämställdheten i föreningslivet, men det är oklart hur. Om kvinnor skulle utöva föreningsliv i större utsträckning än män, skulle ändå könen som grupper få lika mycket bidrag och resurser, så att en kvinna i medeltal skulle få mindre än en man? Om inte, varför skriver inte Feministiskt initiativ att bidragen och resurserna bör individualiseras, likt den befintliga skolpengen?

Vad som dock knappast är oklart är Feministiskt initiativs höga aktning för kontroll och byråkrati.

”J.1 Klimat, energi och transporter”

J24: ”Fi ska verka en förändring [sic] i priser så att det alltid är billigare att åka tåg än ta bil [sic] eller flyg inom Sveriges gränser.”

Feministiskt initiativ verkar vilja ha ännu mer av subventioner, skatter eller inskränkningar i den fria prissättningen.

Mellan Malung och Torsby är bilvägen 85 km lång, vilket inte ens är tjugo procent längre än fågelvägen. För att åka tåg mellan Malung och Torsby krävs en sträcka på 435 km, förbi både Borlänge och Karlstad, vilket är sex gånger så långt som fågelvägen, och mer än fem gånger så långt som bilvägen. Där har Feministiskt initiativ något att bita i!

”L. Politikens organisering”

L2: ”Fi ska verka för att minska avståndet mellan politiker och väljare genom att införa en återkommande arbetspraktik för politiker. I denna praktik ska såväl traditionella kvinno- och mansyrken som betalt och obetalt arbete ingå.”

Feministiskt initiativ verkar vilja tvinga ut politiker på olika arbetsplatser. Under den maoistiska så kallade kulturrevolutionen i Folkrepubliken Kina tvingades människor ut på landsbygden för att omskolas av kroppsarbete. Efter det gick Gudrun Schyman, som numera är talesperson för Feministiskt initiativ, med i Marxist-leninistiska kampförbundet, som trots sitt namn var starkt influerat av maoismen. Denna galenskap var förödande, och nu, efter så lång tid, dyker ett liknande förakt upp igen.

”Q.2 Feministisk politik i EU”

Q41: ”Fi ska verka för att det ska vara billigare att åka tåg än flyga eller åka bil inom Europa.”

Feministiskt initiativ verkar inte vara nöjt med att kontrollera marknaden i Sverige. Det övriga Europa får inte heller komma undan regleringarnas synliga hand och långa arm.

Q42: ”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för att analysera [sic] och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Feministiskt initiativ vill omskola män, utan att nämna kvinnor. Det här med att omskola är inte så lite belastat efter världskommunismens illdåd, fast det verkar Feministiskt initiativ varken tycka eller känna. Visst finns det könsskillnader, men eftersom det säkert finns åtminstone en del kvinnor med skadliga konsumtions- och transportmönster, varför inte på jämställt vis byta ut ordet ’män’ mot ’människor’?


Överlevnadsmaskinen och Filosofimaskinen