Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.
Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:
Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.
Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:
Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.
Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?
Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.
Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:
Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.
Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.
De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.
I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.
Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.
Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?
Filosofimaskinen
Skicka en kommentar