Normaliseringen av Sverigedemokraterna har kraftfullt bekämpats sedan deras intåg i Sveriges riksdag 2010, framför allt av de andra riksdagspartierna och media. Hur man bäst förhindrar och i efterhand förklarar den ökande normaliseringen har diskuterats otaliga gånger, vilka konsekvenser normaliseringen får och hur den bör hanteras. En fråga som sällan lyfts är den andra stora normaliseringsprocess som pågår inom svensk politik, nämligen normaliseringen av Socialdemokraterna. I inget annat demokratiskt land har ett parti varit så dominerande över så lång tid som Socialdemokraterna i Sverige. Idag beskrivs dock Socialdemokraterna oftast som ett parti i kris med fallande förtroende och sjunkande opinionssiffror, men vad som sker i skuggan av krisen, mycket skapad av havererande ledarskap, utbredd inkompetens och möjligen ett symptom av socialdemokratins kollaps i Europa, är en normalisering av Socialdemokraterna, där de börjar bli ett parti som alla andra.
För att förstå processen behöver man fundera på Socialdemokraternas historiska ställning, både som makthavande parti och som en del av den inflytelserika arbetarrörelsen. Så sent som 2002 fick Socialdemokraterna 39,8 % av rösterna i riksdagsvalet. Miljoner av fackförbundens pengar går till att värva Socialdemokratiska röster inför valet, som annars finansierar mycket av sin kampanj med lotteripengar, som tjänas in med hjälp av speciella tillstånd, och offentliga bidrag. Trots detta visar idag många opinionsinstitut på ett väljarstöd under 25 %, vilket skulle vara det överlägset sämsta valresultatet på över 100 år. Men vad innebär egentligen normaliseringen av Socialdemokraterna och vad får den får konsekvenser?
Normaliseringen av Socialdemokraterna innebär bl.a. att Socialdemokraterna behöver göra upp med sin självbild som det ständigt makthavande och folkliga partiet. En Socialdemokratisk valförlust bör inte kännas som en statskupp, utan som ett möjligt och ibland förväntat valresultat. Men även med modesta valresultat och en självbild som speglar dessa så är Socialdemokraternas ställning unik med deras kopplingar till arbetarrörelsen och ett av de slutgiltiga stegen i normaliseringen är när denna koppling bryts. Under en ganska lång tid har den socialdemokratiska LO-ledningen kämpat med ständigt vikande socialdemokratiskt stöd bland medlemmarna och framför allt att kunna hålla undan för det nya folkhemspartiet Sverigedemokraterna. När blir det inte längre försvarbart att så mycket av medlemmarnas pengar går till att hjälpa ett specifikt politiskt parti?
Troligtvis så kommer Sverige gynnas av ett mer levande politiskt landskap och också komma ifrån den partibokskorruption som naturligt letat sig in i det offentliga. Långsamt kan makten komma närmare folket när toppolitikerna inte längre kommer från en utstakad väg som börjar inom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.
Socialdemokraternas grundidé om att ta makten och att behålla den har visat sig effektiv, men det kortsiktiga perspektivet har samtidigt urholkat alla framtidsvisioner till dess att allt har tynat bort, allt för att tillfredsställa den stora massan. Socialdemokraterna behöver vakna upp för att undvika att deras betydelse och existens inte tynar bort precis som deras visioner, sådant som alla andra partier kämpar med.
För att förstå processen behöver man fundera på Socialdemokraternas historiska ställning, både som makthavande parti och som en del av den inflytelserika arbetarrörelsen. Så sent som 2002 fick Socialdemokraterna 39,8 % av rösterna i riksdagsvalet. Miljoner av fackförbundens pengar går till att värva Socialdemokratiska röster inför valet, som annars finansierar mycket av sin kampanj med lotteripengar, som tjänas in med hjälp av speciella tillstånd, och offentliga bidrag. Trots detta visar idag många opinionsinstitut på ett väljarstöd under 25 %, vilket skulle vara det överlägset sämsta valresultatet på över 100 år. Men vad innebär egentligen normaliseringen av Socialdemokraterna och vad får den får konsekvenser?
Normaliseringen av Socialdemokraterna innebär bl.a. att Socialdemokraterna behöver göra upp med sin självbild som det ständigt makthavande och folkliga partiet. En Socialdemokratisk valförlust bör inte kännas som en statskupp, utan som ett möjligt och ibland förväntat valresultat. Men även med modesta valresultat och en självbild som speglar dessa så är Socialdemokraternas ställning unik med deras kopplingar till arbetarrörelsen och ett av de slutgiltiga stegen i normaliseringen är när denna koppling bryts. Under en ganska lång tid har den socialdemokratiska LO-ledningen kämpat med ständigt vikande socialdemokratiskt stöd bland medlemmarna och framför allt att kunna hålla undan för det nya folkhemspartiet Sverigedemokraterna. När blir det inte längre försvarbart att så mycket av medlemmarnas pengar går till att hjälpa ett specifikt politiskt parti?
Troligtvis så kommer Sverige gynnas av ett mer levande politiskt landskap och också komma ifrån den partibokskorruption som naturligt letat sig in i det offentliga. Långsamt kan makten komma närmare folket när toppolitikerna inte längre kommer från en utstakad väg som börjar inom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.
Socialdemokraternas grundidé om att ta makten och att behålla den har visat sig effektiv, men det kortsiktiga perspektivet har samtidigt urholkat alla framtidsvisioner till dess att allt har tynat bort, allt för att tillfredsställa den stora massan. Socialdemokraterna behöver vakna upp för att undvika att deras betydelse och existens inte tynar bort precis som deras visioner, sådant som alla andra partier kämpar med.
Överlevnadsmaskinen
Skicka en kommentar