Statsministern är utan tvekan Sveriges politiskt viktigaste och mäktigaste person. Han är inte bara Sveriges regeringschef, utan utser helt själv alla statsråd, och kan avskeda dem när som helst, helt efter eget tycke. Regeringsformen skänker statsministern ett oerhört stort personligt ansvar, inte minst i krigstid, och förutsätter, mellan raderna, att Sveriges riksdag efter moget övervägande väljer rikets statsminister i stor utsträckning utifrån hans personliga egenskaper.
Tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin meddelade statsminister Stefan Löfven på en presskonferens på Regeringskansliet den 3 december 2014 att han ämnade utlysa ett extra val till Sveriges riksdag att hållas den 22 mars 2015, idag för ett år sedan. Idag minns vi detta riksdagsval som aldrig blev av, denna politiska icke-händelse, mitt i en osedvanligt händelserik period i Sveriges moderna politiska historia. På denna presskonferens yttrade dock inte statsministern bara detta och den vanliga missvisande retoriken, i stil med sin klassiker ”Sverige har gått sönder”, utan obestridligt falska och rent ut sagt sanslösa påståenden i stil med de som fick Håkan Juholt att 2012 bli avsatt som partiledare för Socialdemokraterna. Att Stefan Löfven denna gång inte blev avsatt som partiledare för Socialdemokraterna visar hur den genomtänkta men ändå i affekt sagda lögnen snabbt har blivit normaliserad i det gamla statsbärande partiet.
Håkan Juholt blev avsatt som partiledare som en direkt konsekvens av att han under ett offentligt tal den 16 januari 2012, på Folk och Försvars årliga Rikskonferens, sade, angående Försvarsbeslutet 2009 och Försvarsmaktens personalförsörjningsmodell, att den borgerliga regeringen ”[…] har drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna”. Detta påstående var just ett obestridligt falskt och rent ut sagt sanslöst påstående. Riksdagen, i vilken de fyra borgerliga partierna hade majoritet 2009, fattade sitt försvarsbeslut den 16 juni 2009, och avskaffandet av värnplikten i fredstid genomfördes den 1 juli 2010, innan Sverigedemokraterna, som företräder en militär personalförsörjning medelst värnplikt, valdes in i Sveriges riksdag den 19 september 2010. Att Juholt tre gånger under samma tal påstod att den borgerliga regeringen hade gjort upp med Sverigedemokraterna utesluter att det var en felsägning. Det var snarare en genomtänkt men ändå i affekt sagd lögn. Sanningen var inte så viktig; det viktiga var nog intrycket, retoriken och känslan. Eller ibland pengarna. Juholt verkar både lustigt och listigt ha kallat sig för en ”kulbo” därför att han skulle ha äventyrat hela sitt bostadsbidragsfusk om han hade kallat sig för en ’särbo’ och halva om han hade kallat sig för en ’sambo’.
På presskonferensen den 3 december 2014 stod Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin länge och nickade till det som Löfven sade, men slutade plötsligt med det när statsministern valde att överraska honom och de övriga lyssnarna med sin genomtänkta men ändå i affekt sagda lögn. Jag har ofta tyckt synd om Miljöpartiets språkrör, men sällan har jag känt så stor sympati för ett språkrör som under de sekunder som nu följde. Vad skulle Fridolin göra? Avbryta sin chef och protestera mot lögnen? [Det hade jag nog själv gjort i hans ställe, men det hade förstås haft svåra konsekvenser i ett politiskt prekärt läge.] Fortsätta att spela med i en politisk fars som han själv inte hade läst manuset till? Att med flackande blick sluta nicka och istället knappt synbart börja vrida sig i intellektuella plågor fick bli kompromissen.
Direkt efter att statsministern i falska procentsatser hade sagt att:
”[V]i vill inte ha en situation där Sverigedemokraterna får det avgörande inflytandet. De har sina platser i riksdagen, ja. Men, de har tretton procent; vi andra har åttiosju procent.”
så kom hans fatala uttalande. Helt utan förvarning sade plötsligt Löfven:
”Nu har vi fått en situation där de fyra borgerliga [partierna] säger: ’Vi kan tänka oss att regera tillsammans med Sverigedemokraterna’. Det var inte det löfte man gav till sina väljare.”
Ojsan. Hur kunde statsministern säga så? Trodde han på det själv? Var han arg eller religiös och kände att det var sant trots att han visste att det var falskt? En felsägning var det i alla fall inte, eftersom han senare under presskonferensen upprepade samma tankeinnehåll. Likheterna med Juholt är slående, t.o.m. själva innehållet i lögnen, d.v.s. de borgerliga partiernas påstådda vilja till politiska uppgörelser med Sverigedemokraterna. Båda partiledarna sade: ”[…] tillsammans med Sverigedemokraterna”. Min tolkning är att båda dessa ledande socialdemokrater lät känslorna tala mot bättre vetande, inte bara i stundens ingivelse, utan även i planering, förberedelse och upprepning. De högst märkliga personliga egenskaper som ger upphov till detta beteende är inte bara direkt olämpliga för Sveriges statsminister att besitta. De är även direkt farliga, och undergräver Sveriges väl etablerade politiska kultur, som kännetecknas av seriösa aktörer, inte skojare à la Vladimir Putin och Donald Trump, för vilka sanningen är ett skämt. Den ansvarskultur som Socialdemokraterna har varit med om att etablera har nu pajasparet Juholt och Löfven börjat att undergräva.
Presskonferensen fortsatte med frågor från de församlade journalisterna. En av frågorna löd: ”Det här med att du säger att Alliansen är beredd att regera ihop med Sverigedemokraterna. Kan du berätta: Varför säger du så?” Utan betänketid svarade Löfven:
”Därför att det är så.” ”[F]öljden blir, det kommer man inte ifrån, inte de fyra borgerliga [partierna] heller, att om man röstar på samma budget, då står man för samma politik. Det är slutsatsen.”
Det må vara slutsatsen för en upprörd svetsare, men inte för en sansad statsvetare. Har verkligen de fyra borgerliga partierna sagt att de kan tänka sig att regera tillsammans med Sverigedemokraterna? Nej. Stod verkligen de fyra borgerliga partierna för samma politik som Sverigedemokraterna till följd av att Sverigedemokraterna röstade på Alliansens budgetförslag? Nej. Det är klart att dessa sanslösa uttalanden inte nödvändigtvis är just genomtänkta men ändå i affekt sagda lögner. De skulle istället kunna vara ett resultat av en obstinat barnslighet, eller av ett dunkelt förstånd. Men det hjälper inte. Dessa båda personliga karaktärsdrag är inte heller de personliga egenskaper som det är fördelaktigt att innehavaren av rikets i särklass viktigaste politiska uppdrag besitter.
På en annan presskonferens, som Löfven höll ensam på Regeringskansliet föregående dag, d.v.s. den 2 december 2014, uttryckte statsministern vad som i efterhand faktiskt framstår som samma idé, men han uttryckte sig på ett mer kryptiskt och oklart vis. På den presskonferensen sade han:
”[I]morgon är det en omröstning, och då måste vi veta om det finns förutsättningar för samtal som leder någon vart.” ”Är det så att det inte finns någon vilja från de fyra borgerliga partierna, då är deras besked att de vill regera tillsammans med Sverigedemokraterna.”
Så, varför fick Juholt gå, men inte Löfven? Det är väl trots allt värre när en statsminister drar till med ett par juholtare i läromästarklass än när en partiledare i opposition gör det? Förvisso, men det skulle kortsiktigt skada partiet mer att avsätta en partiledare som samtidigt är statsminister. Denna kortsiktiga partihänsyn har dock ett långsiktigt pris för riket. Efter en sällan skådad kompetensflykt närmar sig Socialdemokraterna en retorisk praktik som inte bara appellerar till obildade väljare, utan som är skrämmande lik den som vi tyvärr har behövt vänja oss vid från oseriösa politiker som Putin och Trump, vilka är läromästare i en för oss främmande klass.
Filosofimaskinen
Skicka en kommentar