2015-03-30

Konsekvensialism, mål och nöjdhetsgränser

Den svenska grundskolan handlar numera mycket om att eleverna ska nå de så kallade målen. Inför de olympiska spelen kan den svenska truppens så kallade mål vara att ta minst åtta medaljer. Men när ett svenskt lag har kommit till final och därmed säkrat minst ett silver, borde det inte vara ett mål att vinna även den matchen, trots att det inte skulle ge fler medaljer? Och halvvägs in i de olympiska spelen när Sverige överraskande redan har tagit åtta medaljer, borde det inte vara ett mål att ta ännu fler? Kanske t.o.m. så många som möjligt? Jo, det är ju klart, målet är egentligen att maximera något.

Eftersom det skulle leda till en större satsning på de så kallade starka eleverna och en mindre satsning på de så kallade svaga, är dock inte den svenska grundskolans mål att maximera kunskap, trots att skolan beskriver sig själv som målstyrd. Istället är det så kallade målet att alla elever ska nå målen. Men det är ju inget mål, utan en utopisk nollvision om noll intellektuellt förolyckade barn. Det är de starka eleverna som mest lyckas omvandla undervisning till akademisk kunskap, som de till skillnad från de svaga eleverna dessutom verkligen behöver, och är därför de som betalar priset för att inte på lika villkor inkluderas i skolans kvasi-egalitära och kvasi-konsekvensialistiska kalkyler.

Ett godkänt betyg är förstås inget mål; ett godkänt betyg är en lågt satt nöjdhetsgräns. Så länge alla svenska elever får godkänt ska vi vara nöjda, annars inte. Att ta minst åtta medaljer i de olympiska spelen är förstås inget mål; att ta minst åtta medaljer är en nöjdhetsgräns, måhända rimligt satt, men ändå en gräns för deklarerad nöjdhet. Så länge Sverige tar åtta medaljer ska vi vara nöjda, annars inte.

Att vara målstyrd på riktigt är att vara konsekvensialistisk, d.v.s. värdemaximerande. Konsekvensialismen hävdar att enbart värdet av en handlings konsekvenser är relevant för huruvida handlingen är rätt eller orätt, på så sätt att just den handling är rätt vilken maximerar det intrinsikala värdet, d.v.s. det enda som är värdefullt i sig. Att göra sitt bästa, i skolan eller de olympiska spelen, är just att prestera så bra som möjligt, att uppnå det bästa möjliga resultatet, att skapa de bästa möjliga konsekvenserna. Så varför är det så svårt för människor i prestationsbranschen att förstå sig på konsekvensialism? Vi uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna av våra handlingar, samt vara resultatinriktade och målstyrda, men absolut inte att vara konsekvensialistiska och tycka att ändamålet helgar medlen.

Att ha en fullständig och konsekvent etik, d.v.s. en etik som är tillämpbar i varje situation och som är entydigt tillämpbar, d.v.s. en etik som är heltäckande och ordentlig, är just att vara konsekvensialist. Ingen icke-konsekvensialistisk etik är fullständig och konsekvent, och därmed ett svar på frågan om vilka handlingar som individer bör utföra. Icke-konsekvensialistisk etik lever på att varje klassisk och etablerad konsekvensialistisk etik har ett fatalt orimligt intrinsikalt värde genom att inte utgå från den yttersta grunden till individernas handlingar och värderingar.

Att vara rationell är att välja rätt medel för sitt mål. Grundläggande för att vara rationell är därför att först identifiera sitt mål, d.v.s. att finna rätt intrinsikala värde. Detta mål är ett altruistiskt egenintresse som man egentligen redan har, och som skulle framträda klart om man bara blev av med sin normativa indoktrinering, sin kulturella fernissa. Jakten på detta yttersta värde är uppdraget för följande studie:
Etisk fitnessism. Det mest lämpade beteendets etik 


Filosofimaskinen