Idag fyller Carl XVI Gustaf 70 år, och uppståndelsen är stor i Konungariket Sverige. Som så ofta upprepas i det offentliga rummet argument både för och mot monarkin, men som brukligt mestadels irrelevanta eller ohållbara argument. Verkligt tunga argument lyser med sin frånvaro.
Ett av de mest frekventa argumenten är att monarkin skulle vara odemokratisk. Detta argument är trots sin höga relevans långt ifrån tungt, eftersom det är ohållbart. ’Demokrati’ betyder ”folkstyre”, och folkstyret i en statsbildning med miljontals medborgare är lämpligtvis representativt, med allmän och lika rösträtt till ett organ, parlamentet, som genom sina representanter, parlamentsledamöter, innehar den samlade offentliga makten. För att folket ska kunna förvalta sin rösträtt ansvarsfullt, kunnigt, och genomtänkt upprätthåller statsbildningen lämpligtvis valhemlighet samt politisk yttrande- och kommunikationsfrihet. För att detta folkstyre verkligen ska innebära att folket styr, d.v.s. att den offentliga makten faktiskt utgår från medborgarnas välgrundade vilja, krävs förstås varken upprätthållandet av religionsfriheten, tron på alla människors lika värde, eller någon annan politisk dynga som politiska skojare försöker positionera i ett vackrare skimmer, d.v.s. tillsammans med demokratin. Ej heller krävs avskaffandet av monarkin.
Sverige blev efter en protofitnessistisk hänförelse av Gustav Vasa ett arvrike 1544. Dessförinnan var Sverige ett valrike: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” Om med ’konung’ skulle menas ”den som besitter den främsta offentliga makten”, så gäller den lagen indirekt återigen sedan ett sekel.
Men monarkin är inte odemokratisk till följd av att dagens arvrike skulle kunna återgå till gårdagens valrike och fortfarande vara en monarki, utan till följd av att statschefen inte längre innehar offentlig makt. Oavsett om kungen ärver sitt ämbete eller väljs till det, så förhindrar inte monarkin medborgarna från att välgrundat vara ursprunget till den yttersta offentliga makten. Därför är inte monarkin odemokratisk. Det de politiska skojarna egentligen menar med att monarkin skulle vara odemokratisk är att den är ojämlik, och det är den! Arvriket är ojämlikt och oförenligt med ett av demokratins kännetecken, nämligen meritokratin. Men demokrati kräver inte att hela riket styrs utifrån förtjänst och merit, utan bara att den offentliga makten gör det. För att kungen ska vara den gemensamma statschef och samlande symbol som han förväntas vara krävs dock att han slutar att avslöja sin hållning i politiska och religiösa tvistemål. Att grundlagen ändras så att monarken inte längre måste bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” är således nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att avskaffa monarkin, inte ens arvriket. Snarare tvärtom! Genom att redan sedan barnsben vara förberedd på det opolitiska uppdraget är det enklare att aldrig avslöja sin hållning. En sådan barndom önskar jag dock ingen.
Monarkins vara eller icke vara är en obetydlig fråga i förhållande till frågan om parlamentarismens vara eller icke vara, vilken har en avgörande inverkan på utövandet av den offentliga makten. Det överlägset tyngsta argumentet för att behålla monarkin är att det är uteslutet att vi skulle avskaffa parlamentarismen så länge som vi behåller monarkin. Och parlamentarismen är oerhört viktig att behålla. Trots att det finns ett fåtal länder som har behållit sin parlamentarism efter det att de har avskaffat sin monarki, så har det varit mycket vanligare att parlamentarismen har avskaffats i samband med att republik har införts. Tyskland och Israel har klokt nog symboliska presidenter utan offentlig makt, men deras parlamentaristiska konstitutioner skapades inte heller i samband med avskaffandet av monarki. Inrikespolitiskt misslyckade länder såsom Brasilien, Förenta staterna, och Frankrike har däremot presidenter som inte bara utses i demokratiska direktval utan som i konkurrens med parlamentet besitter offentlig makt. Resultatet har blivit att presidenten och parlamentet ofta har haft olika politisk färg och därför har satt käppar i hjulet för varandra. Jämför det med de politiskt framgångsrika konstitutionella monarkierna Storbritannien, Kanada, Australien, Japan, Nederländerna, Danmark, Norge, och Sverige! Där har inte bara monarkin behållits, utan förstås även parlamentarismen, varför den verkställande och beslutande makten har haft samma politiska färg, och istället för att sätta käppar i hjulet för varandra har samarbetat framgångsrikt.
Hur överlägsen parlamentarismen är indikeras av att ingen konstitutionell monarki har infört direktval till ett nyinrättat politiskt ämbete som ensamt har makten att sätta käppar i hjulet för parlamentet. Det är dock vad många republiker har gjort.
Filosofimaskinen