När började andra världskriget? Xenofob historieskrivning och Västerlandet som Mittens rike

När jag i Sverige började studera historia på universitetet hölls introduktionsföreläsningen av en marxistisk professor som hade doktorerat på andra världskriget. Syftet med denna min allra första högskoleföreläsning var att förklara den kvalitativa skillnaden mellan historieundervisningen på gymnasieskolan och på högskolan. Det historiska exempel som professorn genomgående uppehöll sig vid var frågan om vilket datum som andra världskriget började. Han hävdade att man på gymnasiet utan problematisering fick lära sig att det var den 1 september 1939, då Tyskland invaderade Polen, men att denna uppfattning i högsta grad kunde ifrågasättas, och att kännetecknande för högskolan var just problematisering. Så långt var jag eld och lågor över att äntligen ha fått börja på universitetet. Professorn hävdade att det krig som började den 1 september 1939 inte var ett världskrig redan den första dagen, men kanske blev det den 6 december 1941 [sic], då han felaktigt påstod att Japan direkt från inhemska flygfält anföll Förenta staterna genom luftangreppet på flottbasen Pearl Harbor.

Mina invändningar mot hans resonemang var bl.a. att trettioåriga kriget inte var trettioårigt redan sitt första kalenderår 1618, men att trettioåriga kriget ändå började 1618, och att alla de där striderna fram till sommarhalvåret 1945, vilka aldrig avbröts av något globalt vapenstillestånd, och vilka på världshaven tillsammans med flertalet världsdelar dödade tiomiljontals människor, bör betraktas som ett och endast ett krig, lämpligtvis med ett och endast ett namn, förslagsvis ’andra världskriget’. När det väl började visste ingen med säkerhet att det skulle bli ett världskrig, nästan lika lite som att någon visste att trettioåriga kriget skulle bli trettioårigt redan 1618, men det bör ändå ha ett och endast ett namn. Utöver att demonstrera högskolans låga intellektuella nivå, så demonstrerade därvid professorn hur man genom att uppehålla sig på grundskolenivå kan låta en riktig högskoleproblematisering gå om intet. Andra världskriget började nämligen rimligtvis den 7 juli 1937.

I den numera traditionella västerländska historieskrivningen får man mycket riktigt lära sig att andra världskriget började som ett regionalt krig den 1 september 1939, och att det tidigt utvidgades till ett lågintensivt globalt sjökrig den 3 september 1939, då Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. När det traditionella narrativet når detta krigs fullskaliga utvidgning till Stilla havet den 7 december 1941, då Japan med hangarfartygsbaserat stridsflyg anföll Förenta staternas flottbas Pearl Harbor, brukar i förbigående nämnas att Japan redan hade varit i krig med Kina sedan den 7 juli 1937. Så varför räknas inte det som andra världskrigets början?

Xenofobi och etnisk egocentrism verkar vara globala fenomen, och Västerlandet dominerade globalt i mitten av 1900-talet. Mittens rike är traditionellt Kina, men är egentligen sedan några sekel Västerlandet, i vilket bl.a. Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna ingår, men i vilket varken Japan eller Kina ingick. Någon rimligare förklaring till feldateringen än xenofobi och etnisk egocentrism kan i alla fall inte jag komma på.

Från sommaren 1937 till sommarhalvåret 1945 var Japan och Kina i kontinuerligt krig med varandra. Den första omfattande krigshandlingen på några år, sedan Japan hade erövrat framförallt Manchuriet i början av 1930-talet, var incidenten vid Marco Polobron, med början den 7 juli 1937. Som en följd av den incidenten utbröt snart fullskaliga strider som med varierande intensitet, men utan att avbrytas av något vapenstillestånd, varade ända till andra världskrigets slut. Förlusterna i detta så kallade andra kinesisk-japanska krig var mångfalt större än Frankrikes, Brittiska imperiets och Förenta staternas sammanlagda förluster under hela andra världskriget. Andra kinesisk-japanska kriget räknas liksom bl.a. finska vinterkriget helt riktigt som en del av andra världskriget, fast i den traditionella västerländska historieskrivningen godtyckligt nog inte före den 7 december 1941, synbarligen därför att det först då började inräknas i Förenta staternas och Brittiska imperiets globala militära strategi. Denna xenofoba historieskrivning saknar historievetenskaplig grund, och bör därför korrigeras.

Filosofimaskinen

Konsekvensialism, mål och nöjdhetsgränser

Den svenska grundskolan handlar numera mycket om att eleverna ska nå de så kallade målen. Inför de olympiska spelen kan den svenska truppens så kallade mål vara att ta minst åtta medaljer. Men när ett svenskt lag har kommit till final och därmed säkrat minst ett silver, borde det inte vara ett mål att vinna även den matchen, trots att det inte skulle ge fler medaljer? Och halvvägs in i de olympiska spelen när Sverige överraskande redan har tagit åtta medaljer, borde det inte vara ett mål att ta ännu fler? Kanske t.o.m. så många som möjligt? Jo, det är ju klart, målet är egentligen att maximera något.

Eftersom det skulle leda till en större satsning på de så kallade starka eleverna och en mindre satsning på de så kallade svaga, är dock inte den svenska grundskolans mål att maximera kunskap, trots att skolan beskriver sig själv som målstyrd. Istället är det så kallade målet att alla elever ska nå målen. Men det är ju inget mål, utan en utopisk nollvision om noll intellektuellt förolyckade barn. Det är de starka eleverna som mest lyckas omvandla undervisning till akademisk kunskap, som de till skillnad från de svaga eleverna dessutom verkligen behöver, och är därför de som betalar priset för att inte på lika villkor inkluderas i skolans kvasi-egalitära och kvasi-konsekvensialistiska kalkyler.

Ett godkänt betyg är förstås inget mål; ett godkänt betyg är en lågt satt nöjdhetsgräns. Så länge alla svenska elever får godkänt ska vi vara nöjda, annars inte. Att ta minst åtta medaljer i de olympiska spelen är förstås inget mål; att ta minst åtta medaljer är en nöjdhetsgräns, måhända rimligt satt, men ändå en gräns för deklarerad nöjdhet. Så länge Sverige tar åtta medaljer ska vi vara nöjda, annars inte.

Att vara målstyrd på riktigt är att vara konsekvensialistisk, d.v.s. värdemaximerande. Konsekvensialismen hävdar att enbart värdet av en handlings konsekvenser är relevant för huruvida handlingen är rätt eller orätt, på så sätt att just den handling är rätt vilken maximerar det intrinsikala värdet, d.v.s. det enda som är värdefullt i sig. Att göra sitt bästa, i skolan eller de olympiska spelen, är just att prestera så bra som möjligt, att uppnå det bästa möjliga resultatet, att skapa de bästa möjliga konsekvenserna. Så varför är det så svårt för människor i prestationsbranschen att förstå sig på konsekvensialism? Vi uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna av våra handlingar, samt vara resultatinriktade och målstyrda, men absolut inte att vara konsekvensialistiska och tycka att ändamålet helgar medlen.

Att ha en fullständig och konsekvent etik, d.v.s. en etik som är tillämpbar i varje situation och som är entydigt tillämpbar, d.v.s. en etik som är heltäckande och ordentlig, är just att vara konsekvensialist. Ingen icke-konsekvensialistisk etik är fullständig och konsekvent, och därmed ett svar på frågan om vilka handlingar som individer bör utföra. Icke-konsekvensialistisk etik lever på att varje klassisk och etablerad konsekvensialistisk etik har ett fatalt orimligt intrinsikalt värde genom att inte utgå från den yttersta grunden till individernas handlingar och värderingar.

Att vara rationell är att välja rätt medel för sitt mål. Grundläggande för att vara rationell är därför att först identifiera sitt mål, d.v.s. att finna rätt intrinsikala värde. Detta mål är ett altruistiskt egenintresse som man egentligen redan har, och som skulle framträda klart om man bara blev av med sin normativa indoktrinering, sin kulturella fernissa.

Filosofimaskinen

Darwin Day 2015

Idag är Darwin Day, en världsomspännande dag för att hylla Charles Darwins bevis för och förklaring till den organiska evolutionen. Bevisen var redan då på 1800-talet oerhört övertygande, och är sedan genetikens uppenbarelse på 1900-talet massivt överväldigande. Förklaringen är det naturliga urvalet, och är en av de viktigaste insikter som någonsin har drabbat en människa. Hur viktig insikten var och hur hårt den tyvärr drabbade Darwin illustreras av hans privata uttalande ”it is like confessing a murder” [citat ur ett brev daterat den 11 januari 1844].

Darwindagen infaller årligen på Darwins födelsedag den 12 februari, men handlar inte om födelsen av en människa utan om den intellektuella mognaden av en art människoapor. Charles Darwin var den första organism som i grund och botten förstod varför organismerna är som de är. Och han förklarade det för oss andra. Och som han gjorde det.

Filosofimaskinen