Liberalismens teori och praktik

Klassisk liberalism, som i Sverige även kallas ’nyliberalism’, leder lyckligtvis till högerpolitik och kapitalism. Dess teoretiska grund är i och för sig fullständigt orimlig, djupt upprörande och ohjälpligt vag, men dess praktiska konsekvenser, i synnerhet när den justeras i socialliberal riktning, är klart bättre än de flesta andra politiska ideologier. Avgörande problem med den klassiska liberalismen är inte bara att den i brist på frivillig välgörenhet låter arbetsoförmögna människor svälta ihjäl, utan framförallt att den utgår från människans frihet.

Liberalismen är chockerande infantil och simplistisk i sin yttersta grund. Den utgår helt enkelt från normen att:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa.

Denna norm väcker en uppsjö frågor. Traditionellt upplevs liberalismen ge människor omfattande frihet, men eftersom alla handlingar, inklusive underlåtelser, i förlängningen skadar andra människor, så låter den ingen människa vare sig agera eller underlåta sig att agera. Det är förstås logiskt omöjligt, varför jag behöver tolka liberalismen välvilligare:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett direkt vis.

Men vad innebär att på ett direkt vis skada en annan människa?

Har jag rätt att åka bensindriven buss? Att det lite, lite grann förpestar luften för individer av andra däggdjursarter verkar inte göra så mycket för den speciesistiska och fördarwinistiska liberalismen, men det skadar onekligen människor; många får sina liv förkortade med flera år till följd av avgaser. Fast den här orsakskedjan med avgaser i luften verkar vara alldeles för lång för klassiska liberaler, som ju knappast vill förbjuda bensindriven vägtrafik. Det jag inte får göra verkar vara att använda tvång mot eller skada en annan människa genom att komma i direkt fysisk kontakt.

Men en gerillaledare som i stridens hetta skriker ”Eld!” kan ju få både traumatiserade mannar och fiendeliv på sitt samvete, trots att orsakskedjan innefattar ljudvågor genom luften. Egentligen handlar det nog inte så mycket om hur pass direkt skadan tillfogas, utan kanske mer om hur pass stor den tillfogade skadan är. ’Vag’ är bara liberalismens förnamn:

Varje människa har rätt att göra vad som helst, såvida hon inte tillräckligt mycket använder tvång mot eller skadar någon annan människa på ett tillräckligt direkt vis.

Hur pass tillräckligt? Teoretiskt är liberalismen som synes ett omöjligt projekt, men med tanke på de historiska alternativen är jag evigt tacksam för dess globala bidrag som ett praktiskt projekt.

De flesta liberaler verkar av konsekvensialistiska skäl, som går stick i stäv med liberalismens deontologiska moraluppfattning, acceptera upprätthållandet av staten, med dess inneboende våldsmonopol. Trots att de är människor får tydligen både poliser och soldater skada andra människor för att förhindra att ännu fler människor kommer till skada, eller snarare förhindra att människor orättfärdigt kommer till skada eller utsätts för tvång. Den enda normens elegans dignar under ständiga tillägg och undantag. Och hur motiverar socialliberalerna sin ovilja mot att arbetsoförmögna människor svälter ihjäl? Att motivera det borde vara den enklaste sak i världen, men kräver av liberalismen ännu ett svårt avsteg från den enda normen, som uppenbarligen inte gäller.

I Västerlandets historia är staten oerhört central, men är ändå något som en av Västerlandets viktigaste ideologier har oöverstigliga problem med. Om vi bör upprätthålla en stat med makt att tvinga sina undersåtar att betala skatt, som dessutom används till välfärd och omfördelning, vad skiljer den pragmatiska socialliberalen från den pragmatiska socialdemokraten? Måhända finns en gradskillnad, men knappast en artskillnad.

Men om nu människor i den traditionella normaltolkningen av liberalismen har en omfattande frihet, vad bör de göra? Den klassiska liberalismen ger mig ingen som helst hjälp när jag undrar om jag bör bidra till välgörenhet eller inte. Liberalerna säger säkert i sin hyllning av den deontologiska ofullständigheten att det är just det som är sann frihet. ”No clues!” är liberalismens moraliska melodi.

Den etiska fitnessismen, med dess politiska ideologi fitnessistisk kontraktualism, ger liksom liberalismen en politik baserad på individen och en ekonomi utformad av individens incitament, men saknar liberalismens ofullständighet, inkonsekvens och förlamande vaghet. Hur kan någon fördarwinistisk etik eller ideologi överhuvudtaget förväntas vara förenlig med människans natur eller verkliga beteende?

Filosofimaskinen

Hur svårt är det inte att tro! Frågor och svar om Gud

Jag förundras över hur det verkar vara möjligt för vissa personer att upprätthålla en Gudstro. Jag förundras inte därför att Gudstron skulle vara någonting bra, ty det är den verkligen inte, utan därför att den rimligtvis är så intellektuellt svår att upprätthålla.

Hur många Gudar finns i universum? Monoteisterna svarar en (1). Ateisterna svarar noll (0). Gud är en entitet som kan planera, kan hysa avsikter, i högsta grad är medveten, således är en person, men som inte är en människa, utan som är övernaturlig, d.v.s. kan bryta mot naturlagarna. För att vara Gud måste en entitet ha haft en avgörande och direkt inverkan på universums skapelse, samt vara övernaturligt vetande och mäktig. Så säger i alla fall monoteisterna. Ateisterna däremot behöver ingen Gudsuppfattning. En person som tror på naturvetenskapen, varken mer eller mindre, är ateist.

Fråga 1 Tankefel

När jag frågar en monoteist vad jag som ateist gör för fel – på vilket sätt jag tänker fel när jag ur mina observationer av universum inte drar slutsatsen att Gud finns – så får jag alltid ett av två svar.

Svar 1.a) Religiös pseudoempirism

Felet jag gör är att jag inte ser Gud, trots att Gud finns här för alla att se. Den här monoteisten hävdar således att naturvetenskapen egentligen kan observera Gud, men inte rapporterar sina observationer eller kanske inte ens vill öppna sina ögon. Egentligen borde därför naturvetenskapen vara monoteologisk. Egentligen borde det stå om Gud i läroböckerna i biologi och kemi, och framförallt fysik. Den här varianten av monoteism borde således gå att utbilda bort, såvida monoteismen som tankevirus inte gör sina smittbärare obildbara. Ingen har stoppat monoteisterna från att bedriva naturvetenskap, förutom dem själva, men ändå misslyckas de kapitalt med att påvisa några som helst direkta eller ens indirekta observationer av sin kära låtsasvän.

Svar 1.b) Religiös pseudorationalism

Felet jag gör är inget. Den här monoteisten, till skillnad från den förra, hävdar att Gud helt enkelt inte har velat avslöja sin existens för just mig. Några monoteister har faktiskt sagt att jag ändå kommer att brinna i det så kallade helvetet. Otur för mig. Gud är helt enkelt inte rättvis. I takt med naturvetenskapens landvinningar drabbas oturligt nog en allt större andel av de arma människorna av Guds omotiverade och människohatande blygsel. Så jag kan med gott samvete fortsätta vara ateist, som om ateismen vore ett val, istället för den intellektuella nödvändighet som den är. Den metod som Gud använder sig av för att tillkännage sin existens är alltid telepatisk direktkontakt, eller snarare bristande skepticism hos den arma mottagaren. Monoteismen som tankevirus hallucinerar.

Fråga 2. Miljöförändring

När jag frågar en protestantisk monoteist, som varken talar spanska eller arabiska, vilket modersmål som hon hade haft om hon i späd ålder hade adopterats bort till en spanskspråkig och katolsk familj i Latinamerika, eller en arabiskspråkig och muslimsk familj i Mellanöstern, så får jag alltid samma svar. Men om jag istället frågar om hon hade haft en annan Gudstro så får jag alltid ett av två svar.

Svar 2.a) Religiös pseudoontologi

Trots att hon hade talat spanska eller arabiska så hade hon ändå blivit protestant, icke-katolik och icke-muslim. Sådana svar har jag faktiskt fått; bl.a. en medlem i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, av alla svår-universaliserbara väckelserörelser, påstod att hon hade upprättat samma Gudstro i samma väckelserörelse även om hon i späd ålder hade blivit bortadopterad till andra sidan jorden. Här brukar debattens åhörare inte längre kunna låta bli att dra lite på mun.

Svar 2.b) Religiös pseudoepistemologi

Hon hade inte bara talat spanska eller arabiska, utan hade även varit katolik eller muslim. Vad är det i sådana fall som talar för att just den här fjärde monoteisten har rätt i sin protestantism, icke-katolicism och icke-islam? Är det inte möjligt att göra likadana observationer av universum i Latinamerika och Mellanöstern? Eller är det otur i den telepatiska direktkontakten nu igen? Den här fjärde monoteisten är som du snart kommer att få se inte den enda monoteisten som kapitulerar sin Gudstro.

Svarskombinationerna

Särdeles misslyckat blir det när en och samma monoteist svarar på båda frågor. Var och en av de tre kombinationerna 1.a) tillsammans med 2.a), 1.a) tillsammans med 2.b), och 1.b) tillsammans med 2.a) är synnerligen olycklig.

Svar 1.a) är svårförenligt med 2.a), ty om Gud finns för alla att se, så borde inte rätt arvsanlag krävas för att se Gud.

Svar 1.a) är svårförenligt med 2.b), ty om Gud finns för alla att se, så borde inte en adoption göra någon blind för Gud.

Svar 1.b) är svårförenligt med 2.a), ty om rätt Gudstro kräver Guds välvilja, så borde inte rätt arvsanlag krävas för att se Gud.

Kvar står då kombinationen 1.b) tillsammans med 2.b). Denna kombination är inte bara en ännu större kapitulation av Gudstron, utan är det yttersta uttrycket för monoteologisk relativism.

Fråga 3. Falsifierbarhet och hypotetisk empiri

När jag frågar en monoteist vad han skulle behöva vara med om – vilka empiriska erfarenheter han skulle behöva göra – för att han skulle överge sin Gudstro, så får jag alltid samma svar. Själv säger jag att jag skulle överge min ateism om en entitet, som var en person som kunde bryta mot naturlagarna, samt var orimligt vetande och mäktig, från ingenstans materialiserade sig framför oss. Entiteten skulle veta vilka vilda djur som jag ensam ute i naturen senast såg i min kikare, och skulle skicka mig välmående till Saturnus ringar och tillbaka i ett nafs.

Svar 3. Religiös redundans och tomhet

Monoteisten svarar dock, efter att ett tag ha stött och blött denna centrala fråga för första gången, att ingenting skulle få honom att överge sin Gudstro. Oavsett vad han skulle vara med om, oavsett vilka empiriska erfarenheter som han skulle göra, så skulle han fortsätta att tro på Gud. När jag då påpekar att hans Gudstro därför inte har något empiriskt innehåll – inte har någon koppling till det universum som vi kan observera – och därför är tömd på innebörd och mening, så infinner sig den långa tystnaden, den totala kapitulationen.

Filosofimaskinen