Den livsomfattande biologin och den avhumaniserande biologifobin

Uttryck som t.ex. ’biologisk förälder’ och ’biologiska könsskillnader’, med den underförstådda betydelsen ”genetisk förälder” respektive ”genetiska könsskillnader”, förekommer alltför ofta. Hur kommer det sig att dessa felaktiga uttryck alls förekommer?

Ett barn skulle kunna ha ett par juridiska föräldrar, d.v.s. formella vårdnadshavare som har rätten i sina händer, ett annat par sociala föräldrar, d.v.s. praktiska vårdnadshavare som har omvårdnaden i sina händer, och ett tredje par genetiska föräldrar. Det är alltså dessa genetiska föräldrar som ofta kallas för ’biologiska föräldrar’, som om biologi endast vore genetik. Men genetiken är ju bara en del av biologin, som innefattar både arv och miljö. Hur kan någon glömma eller vilja dölja det? I det biologiska föräldraskapet, som vi kan studera hos bl.a. däggdjuren i naturen, ligger ju inte bara det genetiska ursprunget, utan även den praktiska omvårdnaden! Kan det finnas några som vill slippa påminnas om den allomfattande biologin, läran om livet, läran om hela livet, i all sin mångfald och komplexitet? Ja, o ja, ty vi lever i en tid av biologifobi. Fobin mot biologin är något så märkligt som en skräck för läran om livet, som är det värdefullaste vi har. Det är en skräck som föranleder ett förnekande. Och denna skräck verkar framförallt komma från de biologifobiska ideologierna.

Att socialismen i allmänhet, och kommunismen och nationalsocialismen i synnerhet, utgår från existensen av en genuint altruistisk människa, som inte alls drivs av egoistiska incitament, är inget mindre än ett förnekande av biologin. Att religionerna i allmänhet, och kristendomen i synnerhet, påstår att människans uppkomst är planerad och avsiktlig är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att feminismen i allmänhet, och genusvetenskapen och likhetsfeminismen i synnerhet, påstår att människans genetiska könsskillnader enbart innefattar sexualorganen i underlivet är heller inget mindre än ett förnekande av biologin. Att i total avsaknad av hållbara argument förneka etablerad naturvetenskap på rent ideologiska grunder är en ytterst extrem och drastisk åtgärd som för mig luktar panik och skräck.

Ett språkbruk som insinuerar att biologin skulle vara ett snävt ämne, ett ämne som långt ifrån är den allomfattande lära om hela livet som det egentligen är, är ett led i ett försåtligt och ideologiskt farligt avbiologiserande av vårt tänkesätt. Och det som är avbiologiserande är avhumaniserande, eftersom även vi människor är organismer. Vi får inte låta kommunisterna, de kristna eller likhetsfeministerna bildligt eller bokstavligt ändra på vad det är att vara människa.

Filosofimaskinen

Tanketabun och statligt feltänkande

Skolverkets publikation Betygsboken 2 – om betygskriterier i ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning är ett två decennier gammalt historiskt dokument över statligt feltänkande. Att den svenska staten, genom sin myndighet Skolverket, överhuvudtaget kunde publicera ett så pass förvirrat dokument borde vara svårt att förstå, men är tyvärr precis det som vi luttrade medborgare har behövt vänja oss vid i landet som har religion och etnicitet som sina främsta tanketabun. Till vår välmenta statsmakt vill jag framföra att mörkermän och mörkerkrafter inte bäst möts med dunkelt tänkande och intellektuell förvirring, utan med tankeskärpa och intellektuell hederlighet.

I kapitlet Religionskunskap står på sidan 48 att ett av de nationella betygskriterierna för betyget Godkänd i kursen Religionskunskap A var att: ”Eleven uttrycker viss tolerans gentemot andra synsätt.” Motsvarande betygskriterium för betyget Väl godkänd står på sidan 49, och var att: ”Eleven uttrycker tolerans gentemot andra synsätt.” Under underrubriken Kommentar till toleransbegreppet på sidan 60 avslutas kapitlet med följande hela stycke på sidorna 61–62:

”Ett av tecknen på att en elev har uppnått godkänd-nivån (det att han visar ’viss tolerans’), är att han har börjat inse vikten av att man inte skall försöka hindra eller försvåra för en annan grupp att utöva sin tro och kultur. Ett minimum av tolerans innebär att en person, även om hon för egen del ogillar en viss åskådning eller kultur, inser värdet av att alla grupper har rätt till och får möjlighet att hålla fast vid och utveckla sin religiösa, kulturella eller etniska identitet.”

Hur bör detta stycke rimligtvis tolkas? Jo, bl.a. på så sätt att varje elev som ville bibehålla den svenska lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning omöjligen kunde få ett godkänt betyg i kärnämneskursen Religionskunskap A. Överdrivet formulerat förväntar jag mig att finlandssvenska läsare nu sitter med öppen mun i förvåning, medan rikssvenska läsare bara gäspar av statlig skåpmat.

Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av kvinnor. Globalt förekommer ett vidrigt förtryck av afrikaner. Kan vi inte göra mer än så här för att stå upp för de förtryckta människornas rätt till ett liv utan tortyr och stympning? Nog har jag länge misstänkt att byråkraterna på Skolverket domineras av vänsterpartister, men Vänsterpartiets värderingskontradiktioner får inte bli Sveriges. Om statsmakten bestämde att gymnasister inte ens kunde få godkänt i alla kärnämnen utan att vilja tillåta kvinnlig könsstympning, varför tillät inte statsmakten själv kvinnlig könsstympning? Om statsmakten fortsätter att hålla kvinnlig könsstympning förbjuden, varför lät den inte gymnasister tycka att kvinnlig könsstympning skulle vara förbjuden?

Varför kan inte Sverige helt enkelt stå upp för sunda värderingar? Varför kan vi inte kritisera och stävja inte bara nationalsocialister och kommunister vilka strävar efter att få folkmörda, utan även religiösa fundamentalister och biologiförnekare vilka i total avsaknad av hållbara argument strävar efter att få tortera och stympa? Tydligen därför att de religiösa fundamentalisterna och biologiförnekarna är marginaliserade i vårt samhälle. Men är det inte bra att de inte har mer makt och inflytande? Och är inte nationalsocialisterna och kommunisterna också marginaliserade? För egen del tycker jag att det vore både sexistiskt och rasistiskt att tillåta kvinnlig könsstympning, och att det är motsatsen till sexism och rasism att kritisera och stävja sådan tortyr och stympning. 

Filosofimaskinen

Innebörden och önskvärdheten av religionsfrihet

Vad tar vi egentligen bort om vi avskaffar religionsfriheten utan att vi tar bort någon annan frihet? Vi lämnar kvar i oförändrat skick de fem friheterna tanke-, yttrande-, mötes-, demonstrations- och organisationsfrihet, men tar bort religionsfriheten. Vad är det vi egentligen gör då? Innebär religionsfriheten något i sig? Ja, faktiskt.

Människor får tro på Gud, basunera ut det i skrift, delta i fredliga gudstjänster, samt organisera sig i kyrkor och samfund så mycket de orkar i kraft av ovanstående fem friheter såvida de inte inskränker eller inkräktar på andra friheter. För att tro på Gud och utföra ovanstående religiösa handlingar krävs således inte religionsfriheten i sig. Så vad är egentligen innebörden och konsekvenserna av religionsfriheten?

I sin praktiska tillämpning innebär religionsfriheten helt enkelt att det som är religiöst går före det som är icke-religiöst. Religionsfriheten innebär att religiösa skäl har företräde framför icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

När pingstpastor Åke Green i sin församling på Öland 2003 höll en predikan om homosexualitet inför inbjuden media yttrade han bl.a. att:

”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.”

Han blev åtalad för hets mot folkgrupp men friad i Högsta domstolen med hänvisning till religionsfriheten. Om sammanhanget hade varit icke-religiöst så hade han fällts, och om inte enbart citatet utan även sammanhanget hade varit nationalsocialistiskt så hade han fått ett strängare straff, eftersom han då även hade gjort sig skyldig till hatbrott. Detta är vad religionsfriheten innebär. Den värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl.

När jag i Sverige sökte till gymnasiet gällde närhetsprincipen. Jag sökte en och endast en gymnasieskola, och den låg i min egen stadsdel. Denna skola var den klart närmaste gymnasieskolan, och dit hade jag en promenadväg på 0,5 km. En av mina framtida kamrater bodde på den andra sidan av staden, i en icke angränsande stadsdel, men sökte ändå samma gymnasium som jag. Trots att vi båda blev antagna till samma utbildning så blev jag antagen till en gymnasieskola i hans stadsdel, fågelvägen 5 km bort från mitt hem, medan han blev antagen till den skola som jag hade sökt, trots att den för honom låg flerfaldigt längre bort än den skola som jag blev antagen till. Under enbart närhetsprincipen så hade det här varit rejält snurrigt.

Intressant nog så var det varken hans eller mina betyg som var förklaringen till denna rockadantagning, utan det var religionsfriheten! Min framtida kamrat bekände sig nämligen till en etablerad och erkänd religion som av sina bekännare kräver en särskild kost som inte erbjöds till lunch i någon av stadens gymnasieskolor, men däremot i en enda grundskola, som händelsevis låg på promenadavstånd från en enda gymnasieskola, nämligen den som både han och jag hade sökt.

Mina icke-religiösa antagningsskäl, som är begripliga för var och en, och som handlar om restid och belastning på kollektivtrafiken, fick således stryka på foten för hans religiösa antagningsskäl, som är obegripliga för åtminstone mig. (Sedermera ändrades min antagning så att han och jag blev klasskamrater. Ibland gick han och jag och åt lunch på hans religiösa grundskola, varvid både han och jag var tvungna att anpassa vår klädsel, men oftast åt vi båda den religiöst oacceptabla lunchen på vår gymnasieskola.)

Detta är vad religionsfriheten innebär. I såväl stort som smått innebär religionsfriheten att statsmakten värderar religiösa skäl högre än icke-religiösa skäl. Därför bör den avskaffas.

Filosofimaskinen